Månadens översättare: Ulla Ekblad-Forsgren

Publicerat den 1 december 2013

Ulla

Översätter prosa och lyrik från tyska till svenska

Bor i BKW 8685 (Berlin)

 

Vad översätter du just nu?


Jag arbetar med att sammanställa en Ernst Jandlbok och översätter dikter, ett drama och något ur Jandls poetikföreläsningar. Det är speciellt att hos denne författare försöka fånga: den troskyldiga tonen och hur plötslig den vassa eggen blixtrar till eller den frenetiska språkivern som mynnar ut i en alldaglig fras. Jag börjar inse vad som ryms i det österrikiska idiomet: ”Heute schon gejandlt?”

 

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

I början på 90-talet bestämde jag mig för att lämna min etablerade yrkestillvaro som tjänsteman och starta eget som marknads- och organisationskonsult. Tidpunkten var illa vald. Sverige var på väg in i en lågkonjunktur och det blev inga uppdrag. En god vän påpekade att jag kanske kunde göra något av mina språk. Det lockade, jag bestämde mig för ett förtida uttag av mina tjänstepensioner för att finansiera studierna, skrev 1996 in mig vid Lunds universitet och tog en fil. mag. i germanistik och översättning. En seans jag minns är hur studiekamraterna efter en föreläsning sjöng ”Ja, må hon leva” för mig och överraskade med en god tårta med 6 ljus, ett för varje decennium!

Eftersom jag helst ville översätta skönlitteratur letade jag upp ett aktuellt omtalat tyskspråkigt verk ännu inte översatt till svenska, åkte ner till Dresden och träffade författaren Marcel Beyer som var på väg till Göteborg och Stockholm där han på respektive Goethe-Institut skulle presentera den roman som gjort furore: Flughunde. Jag fick veta vilka sidor ur romanen Beyer tänkte läsa, översatte och ställde den svenska texten till och Goethe-Insituts förfogande. Beyer kom till Sverige och avsnitt ur romanen lästes på tyska och svenska. Sedan ringde Bonniers.

Att förlaget tog risken att satsa på en novis hade nog att göra med det faktum att jag arbetade med texten inom ramen för det skönlitterära seminariet på Södertörn och min lärare och mentor var Ulrika Wallenström.

 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
 Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?

I snitt översätter jag fem timmar när som helst på dygnet. Prosa direkt i PCn vid ett bord, lyrik för hand på ett block: i en skön stol, på promenad, sittandes på en stenmur när jag hoppat av cykeln, mitt i disken, ….

 

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Aldrig medan jag översätter; däremot i pauserna. Ibland på Mozart men helst på sambatoner. Då lossnar det mesta.

 

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Jag jobbar aktivt med min tillvaro som senior citizen, ett epitet som låter som en utmärkelse, en orden, är lätt att förlika sig med och roligt att försöka leva upp till. Jämför: pensionär.

 

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?

Det fantastiska tyska ordet är ”anmutig”. En person kan beskrivas som behagfull, täck, charmfull, graciös, etc. Men inte en dikt eller ett stycke prosa. Och det finns texter som just är ”anmutig” vilket kritiker ibland hänvisar till och hur löser jag det när jag översätter deras artiklar?

Det svenska ordet är ”outsinligt”. Nu är min längtan dock stillad; i ett diktband av Friederike Mayröcker, Om Omfamningar (ellerströms, november 2013) finns dikten ”Om att outsinligt kyssa ögonlocken”.

 

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

En tidningsartikel om den industriella utvecklingen i Ruhrområdet hade rubriken:

”Von Ruhrpott zu Think-tank”. Jag översatte med ”Från kolgruva till tankesmedja”.

 

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Det tyska ”Klassenreise” översatte jag glatt med ”klassresa”. Under 30 år utomlands hade jag inte upplevt tillblivelsen av fenomenet i Sverige och som alls inte avsågs i texten utan jag satte likhetstecken mellan klassresa och skolresa.

 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Något som hägrar är Uwe Johnsons Jahrestage. Det är ett utomordentligt viktigt verk, dels som tidsdokument, dels som ett led i den tyska kanon. Och ett förunderligt språk att tackla.

 

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att som jag nu kunna säga upp den traditionella bostaden, ställa in alla prylar på lager, ge sig ut på luffen i Europa i bobil (visst låter det trevligare än husbil) och kunna ha jobbet med ombord!

 

Har du några härliga översättarminnen?

Nässjö Poesifestival 2004 dit två av mina författare, Marcel Beyer och Friederike Mayröcker. hade rest och bidrog till det ganska fantastiska program som genomfördes på småländska höglandet i en folkhögskola bland tall och en. Sista kvällen fick jag en bok av Anders Bodegård, hans översättning av Wislawa Szymborska Dikter 1945-2002. I boken hade Anders skrivit: Till kollegan Ulla …..

Det var då jag begrep att jag faktiskt hade skaffat mig ett nytt yrke.

 

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Arbeta för att översättarnas avtal som alla andra upphovsmannaavtal utgår från ett arvode (pris) som inkluderar de skatter och avgifter som upphovsmannen betalar. Vi är många som påtalat det irrelevanta i att utgå från ett netto och någon (fiktiv) avgiftssats. Och effekten att äldre översättare skulle vara billigare att anlita är rent komisk.

 

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Något som många översättare redan känner till förstås är att katter ger ovärderlig assistans i arbetet. Just nu lever jag på minnen av mina medhjälpare men de är så starka att de fortfarande bär.

Alpha var bäst på prosa och ritualen gick under benämningen ”five o’clock tea”. Då stampade hon in i skrivlyan intog stolen mitt emot och plirade otåligt. Raskt hämtade jag ett pyttefat med utspädd grädde, några bitar kattgodis som tilltugg, ljuset tändes på skrivbordet och Mozart fyllde rummet. Så tog vi paus, katten log, sträckte på alla fyra, spann en stump och muttrade: det löser sig. Och hon fick rätt.

Katten Robin, till vardags, Robban, hade en poetisk ådra och fick till den mest häpnadsväckande metrik när han uttråkad och kelsjuk kom och lade sig plask på tangentbordet. Eller också blev allt svart och vi översatte inte mer den dagen.

Ja, och bland de viktiga förnödenheterna att ha med i bobilen är förstås en påse kattkäk. Man vet aldrig när man får besök av en hungrig katt och Alpha och Robin har noga inpräntat i oss att man skall ha något att bjuda på.

Därutöver – jag har haft stor glädje av ett samarbete med en kollega som översätter sakprosa. Vi granskar varandras texter och det visar sig fruktbart. Jag blir inspirerad till att strama åt min text och kan själv ibland bjuda min kollega på en ledig berättande frasering som inte förtar tyngden i argumenten i den text hon översätter, men gör dem lättare att ta till sig.

 

Spara

Tags:

En kommentar

  1. Marianne Kristoffersson skriver:

    Hej Ulla!
    Det var helt fantastiskt att läsa intervjun med dig! Det var mycket jag känner igen, även om jag, som din kollega, är en översättare av sakprosa. Jag gillar särskilt din beskrivning av att vara ”senior citizen”. Så modigt av dig att kuska runt i en bobil. Det låter härligt. ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Lycka till med allt vad du gör!
    Hälsningar Marianne och katten Ramses

Lämna en kommentar