Arkiv för september, 2016

Uttalande angående översättningsseminariet på årets bokmässa

Publicerat den 30 september 2016

 

I översättaryrket ingår att ständigt ställas inför språkliga val som rör stil och betydelse. Men vad ska man göra när den text man arbetar med inne-håller ord eller uttryck som kan uppfattas som kränkande? När kan och bör man byta ut orden, när bör man låta dem stå kvar? Och var går gränsen för översättarens och förlagets rätt att förändra en text på ett sätt som kanske går emot författarens intentioner? Dessa frågor ville Översättarsektionen av Sveriges författarförbund diskutera under Bok & Bibliotek i Göteborg. Seminariet hade rubriken Får man lov att använda n-ordet? Rubriken och panelens sammansättning har väckt uppståndelse i sociala medier, och Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius skyndade sig att gå ut med en ursäkt, i egenskap av ansvarig för Litteraturscenen.

I egenskap av arrangörer vill vi framhålla att ämnet för seminariet är av största vikt för vår yrkesverksamhet som översättare, och att det är så komplicerat att det kräver diskussion. Det handlar om upphovsrätt och ansvar, om vårt uppdrag att förmedla författarens intentioner, och speglar en konkret verklighet för många medlemmar. Därför hade vi satt samman en panel bestående av erfarna översättare, förläggare, jurister och en representant från förbundsstyrelsen som har djup kunskap om rasifieringsfrågor, och även själv blivit utsatt för hatspråk.

Seminariet mötte invändningar. Rubriken kom att uppfattas som stöd för en utbredd tendens i samtiden att framföra icke-demokratiska och rasistiska åsikter i yttrandefrihetens namn. Panelens sammansättning mötte kritik därför att den inte var representativ – inga afrosvenskar fanns på scenen. Kritiken är förståelig. Vi arrangörer inser att vi var aningslösa och vi tillstår att vi inte tog hänsyn till de större sammanhangen när översättarnas yrkesinterna diskussion blev offentlig.

Naturligtvis ska de som konkret drabbas av rasismen delta i diskussionen kring användningen av hatspråk. Att vi förbisåg detta är en typisk yttring av rasmaktordningen, och Översättarsektionen ser fram emot samtal som har ett annat innehåll än enbart missnöje riktat mot Författarförbundet.

Stockholm, Växjö, Uppsala och Biskops Arnö den 30 september 2016

Styrelsen för Översättarsektionen av Sveriges Författarförbund

Uttalandet i pdf-format.

Årets översättning 2015: Intervju med Henrika Ringbom

Publicerat den 8 september 2016

 

henrika-ringbom

 

Priset för Årets översättning 2015 tilldelas Henrika Ringbom för hennes översättning från finskan av Henriikka Tavis Hoppet (Ellerströms)

”För hennes både varsamma och djärva tolkning av Henriikka Tavis delikata dikter, präglade av humor och sorg. Originalets språkliga rikedom, med sina dialektala uttryck och finskans speciella rytm, blir i Henrika Ringboms ytterst kunniga och känsliga översättning till levande dikt på svenska.”

Henrika Ringbom, född 1962, är en framstående finlandssvensk författare, som också översätter. Hon har publicerat fem diktsamlingar och två romaner. I år är hon aktuell med den existentiella reseskildringen elden leende. Berättelse från en resa till Japan (Förlaget, Helsingfors). Ö-nytt kontaktade Henrika för att gratulera och ställa några frågor:

1. Grattis till priset Årets Översättning. Blev du förvånad?
Jo, jag blev väldigt förvånad och glad, jag visste inte ens om att priset fanns!

2. Är du helt tvåspråkig och är det en fördel eller en nackdel för en översättare?
Nej, jag ser mig som svenskspråkig, jag växte upp i en helt svenskspråkig familj och gick i svensk skola, och skriver på svenska. Men jag lärde mig finska tidigt, började i finsk lekskola när jag var fyra. Sedan har jag alltid haft finska vänner och studerade också till stor del på finska. Som finlandssvensk i Helsingfors lever jag i en nästan helt finskspråkig miljö och pratar finska varje dag. Så finskan och svenskan är båda synnerligen aktiva språk för mig, jag drömmer till och med ibland på finska. Jag tycker att det är underbart att de här två så olika språken strömmar starka genom mig och ger världen fler dimensioner.

3.  Du är ju poet själv. Ger den erfarenheten dig större frihet som översättare? Och omvänt: gör översättandet dig till en bättre diktare?
Jag tror att man som poet ofta är lite mindre ängslig och mera benägen att ta ut svängarna. Att man ser möjligheterna hos det språk man översätter till och är öppen för att en ordagrann översättning kanske inte är mest exakt, att ordens sinnliga kvaliteter som klang, rytm och till och med utseende, kan vara minst lika betydelsebärande. Sedan är det ju viktigt att vara trogen originalet, inte sväva ut och skapa någonting helt nytt. Det är bra att låta någon som inte läst originalet läsa, höra hur hen uppfattar dikterna. Och om möjligt diskutera med författaren, när jag översatte Hoppet hade jag stor glädje av Henriikkas kommentarer. Jag tror också att man som poet tillförs mycket av att översätta andras dikter. Det är skönt, och för mig ibland nödvändigt, att ta en paus från det egna skrivandet, och då är det spännande att gå in i någon annans dikter, sätta sig in i någon annans sätt att tänka och skriva. Man ger sig ut i ett okänt landskap och kommer småningom underfund med hur man kan röra sig där. Något av den främmande rörligheten kan man sedan ta med sig in i sitt eget skrivande.

4. I efterordet till Hoppet redovisar du några ordlekar som helt enkelt inte gick att få till. Det ökar hela bokens läsvärde. Vill du rekommendera andra kollegor att redovisa sina egna tillkortakommanden – som ju säger så mycket om skillnaderna mellan språken?
Åtminstone för oss översättare är det ju oerhört intressant att läsa om och fundera kring hur olika språk fungerar. Det säger mycket om skillnaderna mellan språken och också om hur de som talar dem uppfattar världen – det är svårt att urskilja det som man inte har ord för. Man väger ju hela tiden lösningar mot varandra när man översätter, och alla sådana överväganden går inte redovisa, det skulle bli massivt! Men när riktigt laddade formuleringar som är centrala för förståelsen av hela verket inte går att överföra till ett annat språk på ett tillfredsställande sätt, då tycker jag man gärna kan nämna det.

Intervjuare: John Swedenmark
Foto: Henrik Sandström/Förlaget

Läs mer om Årets översättning 2015 här!

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Månadens översättare: John Swedenmark

Publicerat den 1 september 2016

Swedenmark översätter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Översätter skönlitteratur från isländska, facklitteratur från franska och engelska, poesi från alla möjliga språk.

Bor i Stockholm.

 

Vad översätter du just nu?


Steinunn Sigurðardóttir ska vara med på Södermalms poesifestival den 2 september, så jag översätter hennes senaste diktsamling. Samtidigt jobbar jag med en klassisk psykoanalytisk essä av Winnicott.

 

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det var översättandet som valde mig. När det inte fanns fler kurser att läsa i isländska fick jag en roman i handen, och på den vägen är det. Sen har jag alltid använt översättandet som ett sätt att förstå svåra texter.

 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
 Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?

Jag har ett arbetspass som börjar när jag vaknar mellan 6 och 7 och slutar när jag blir trött i huvet, senast vid lunch. Sen kan jag stoppa in andra pass, men då gärna ute på stan, eller på min forskarplats på Nobelbiblioteket. Långa eller halvlånga resor utnyttjar jag alltid till max. Och tomstunder som uppstår i vardagen.

 

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Jag kan ordinera mig själv viss musik till vissa passager, för att komma i stämning. Minns en Jón Kalman-bok som fick Allan Edwall som soundtrack. Och när jag går igenom översättningen varv efter varv snurrar Spotify med sextitalspop, men bara låtar jag redan kan.

 

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Sen två år har jag inget fast jobb; men arbetet som skriftställare och föreläsare ger det ena konstiga uppdraget efter det andra. Dessutom är jag aktiv i alldeles för många föreningar, redaktioner och sällskap.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?

Svenskan är dåligt utrustad för att beskriva tankeprocesser. Det drabbar både hugur, mind och logos. Vad gäller försummade svenska ord är jag särskilt förtjust i dinosauriska adverb som enkannerligen. Adverben är märkliga: både vaga och exakta. Ofta byter jag ut dem, mot bättre vetande, för flowets skull.

 

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Vitsarna är inget jag är stolt över; det blir aldrig riktigt lika bra. Men i Reykjavík 101 av Hallgrímur Helgason finns en scen där huvudpersonen tar ecstacy och hamnar på en borgarbrackig ungdomsfest där alla pratar jättekonstigt (eller han upplever det så); så jag fick uppfinna ett helt vettlöst språk. Mesta krutet lägger jag annars på vetenskapliga begrepp, så att de sitter perfekt, som toner i en melodi: till exempel en essä av teologen Jean-Luc Marion som byggde på alla franskans olika ord för att använda synsinnet, och där jag faktiskt rodde hem en svensk version!

 

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Jag blandar alltid ihop namn på växter, fåglar och fiskar, trots att jag oftast går via latinet. Maskrosor blir fibblor. Stenbitar blir marulkar. Eller tvärtom. Det är en förbannelse som hänger samman med att jag är naturidiot och heller aldrig vet vad höger och vänster betyder. Det mesta upptäcker jag i granskningen. Men mycket har slunkit igenom …

 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag skulle väldigt gärna vilja göra den isländske sextonhundratalsprästen Hallgrímur Péturssons psalmer, med rim och allt, i all deras bräcklighet. Och psykoanalytikern Bion, den dunklaste bland de dunkla.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att man blir bättre och bättre. Och så yrkesgemenskapen. Och att man lär sig en hel del om världen som kan användas som sällskapstalang.

 

Har du några härliga översättarminnen?

När Einar Kárason stampade takten till min uppläsning av min allra första översättning. När jag fick undervisa Teresa de Lauretis i semiotik, så att det blev rätt. När Sjón godmodigt bad mig tagga ner på scen, därför att det kändes som om jag var diktaren och han översättaren. När Jón Kalman postade kexchoklad så att jag skulle kunna smaka och hitta det rätta ordet.

 

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Jag är ju med i styrelsen, och tycker att det meningsfullaste är att definiera vår plats i ett föränderligt mediasystem och en alltmer fragmenterad mediasituation. När allting annat inom kulturen späds ut till blaskighet finns det plats för vår hantverkskunskap. Så att det står klart att vi förtjänar ordentligt betalt!

 

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag vill uppmuntra var och en som får för sig att de skulle vilja bli översättare. Det finns en plats för er; och den växer och förändras i takt med er egen utveckling. Och så vill jag säga att den som är översättare har ett särskilt ansvar för att motverka svenskans pågående förflackning av den för själva tankeverksamheten så synnerligt viktiga satsfogningen; i synnerhet semikolonen löper risk att helt enkelt bli utmobbade.

 

Spara