Årets översättning 2015: Intervju med Henrika Ringbom
Priset för Årets översättning 2015 tilldelas Henrika Ringbom för hennes översättning från finskan av Henriikka Tavis Hoppet (Ellerströms) ”För hennes både varsamma och djärva tolkning av Henriikka Tavis delikata dikter, präglade av humor och sorg. Originalets språkliga rikedom, med sina dialektala uttryck och finskans speciella rytm, blir i Henrika Ringboms ytterst kunniga och känsliga översättning till levande dikt på svenska.” Henrika Ringbom, född 1962, är en framstående finlandssvensk författare, som också översätter. Hon har publicerat fem diktsamlingar och två romaner. I år är hon aktuell med den existentiella reseskildringen elden leende. Berättelse från en resa till Japan (Förlaget, Helsingfors). Ö-nytt kontaktade Henrika för att gratulera och ställa några frågor:
1. Grattis till priset Årets Översättning. Blev du förvånad?
Jo, jag blev väldigt förvånad och glad, jag visste inte ens om att priset fanns!
2. Är du helt tvåspråkig och är det en fördel eller en nackdel för en översättare?
Nej, jag ser mig som svenskspråkig, jag växte upp i en helt svenskspråkig familj och gick i svensk skola, och skriver på svenska. Men jag lärde mig finska tidigt, började i finsk lekskola när jag var fyra. Sedan har jag alltid haft finska vänner och studerade också till stor del på finska. Som finlandssvensk i Helsingfors lever jag i en nästan helt finskspråkig miljö och pratar finska varje dag. Så finskan och svenskan är båda synnerligen aktiva språk för mig, jag drömmer till och med ibland på finska. Jag tycker att det är underbart att de här två så olika språken strömmar starka genom mig och ger världen fler dimensioner.
3. Du är ju poet själv. Ger den erfarenheten dig större frihet som översättare? Och omvänt: gör översättandet dig till en bättre diktare?
Jag tror att man som poet ofta är lite mindre ängslig och mera benägen att ta ut svängarna. Att man ser möjligheterna hos det språk man översätter till och är öppen för att en ordagrann översättning kanske inte är mest exakt, att ordens sinnliga kvaliteter som klang, rytm och till och med utseende, kan vara minst lika betydelsebärande. Sedan är det ju viktigt att vara trogen originalet, inte sväva ut och skapa någonting helt nytt. Det är bra att låta någon som inte läst originalet läsa, höra hur hen uppfattar dikterna. Och om möjligt diskutera med författaren, när jag översatte Hoppet hade jag stor glädje av Henriikkas kommentarer. Jag tror också att man som poet tillförs mycket av att översätta andras dikter. Det är skönt, och för mig ibland nödvändigt, att ta en paus från det egna skrivandet, och då är det spännande att gå in i någon annans dikter, sätta sig in i någon annans sätt att tänka och skriva. Man ger sig ut i ett okänt landskap och kommer småningom underfund med hur man kan röra sig där. Något av den främmande rörligheten kan man sedan ta med sig in i sitt eget skrivande.
4. I efterordet till Hoppet redovisar du några ordlekar som helt enkelt inte gick att få till. Det ökar hela bokens läsvärde. Vill du rekommendera andra kollegor att redovisa sina egna tillkortakommanden – som ju säger så mycket om skillnaderna mellan språken?
Åtminstone för oss översättare är det ju oerhört intressant att läsa om och fundera kring hur olika språk fungerar. Det säger mycket om skillnaderna mellan språken och också om hur de som talar dem uppfattar världen – det är svårt att urskilja det som man inte har ord för. Man väger ju hela tiden lösningar mot varandra när man översätter, och alla sådana överväganden går inte redovisa, det skulle bli massivt! Men när riktigt laddade formuleringar som är centrala för förståelsen av hela verket inte går att överföra till ett annat språk på ett tillfredsställande sätt, då tycker jag man gärna kan nämna det.
Intervjuare: John Swedenmark
Foto: Henrik Sandström/Förlaget