Månad: december 2019

Tisdagen den 10 december var en stor dag, som gick i översättningens, den internationella litteraturens och gemenskapens tecken. Ett tjugotal av nobelpristagaren Olga Tokarczuks översättare hade samlats i Stockholm för att fira tillsammans och hylla författaren. De slöt upp på, nota bene, Översättarnas och författarnas hus på Drottninggatan, varifrån de med specialtillverkade Tokarczuk-paraplyer tågade till Konserthuset där de planerade att utbrista i ett kollektivt jubel när Tokarczuk infann sig.

Tråkigt nog missade de henne, ett bakslag som dock inte tycks ha lagt sordin på stämningen; översättarna var glada ändå, eftersom de fick träffas allihop tillsammans, skåla och hedra sin författare.

Här kan du se Kulturnyheternas inslag om tilldragelsen (påan börjar vid 3.18).

Svenska förläggareföreningens hederspris instiftades 2018 för att årligen uppmärksamma och hedra en nu levande upphovsperson som skapat verk av bestående värde och som genom sin konstnärliga gärning på ett betydelsefullt sätt bidragit till den svenska litterära utgivningen.

2019 års hederspris tilldelades översättaren Jan Stolpe.

Juryns motivering:

Det finns få översättare i Sverige som kan mäta sig med Jan Stolpe, när det gäller bredd och precision. Hans klassikeröversättningar har blivit klassiker i sig:  Platon, Aristoteles, Montaigne. Liksom Montaigne är Stolpe en man i rörelse, på färd mellan det antika och nuet, en utforskare med fördomsfri och nyfiken blick. De översättningar han gjort av samtida författare präglas av samma noggrannhet, lätta handlag och språkliga fantasirikedom.

Det har sagts att först när en bok blir överförd till ett annat språk når den sin fulla mognad. Bättre kan Jan Stolpes gärning inte sammanfattas.

Priset delades ut på Augustgalan som ägde rum den 25 november och Översättarsektionen av Sveriges författarförbund publicerar nu med stolthet Jan Stolpes tacktal:

Jag vill tacka förläggarföreningen för den här utmärkelsen. Det är en stor heder för mig att få ett så fint pris, och det är naturligtvis en stor, en väldigt stor uppmuntran i mitt arbete.

Jag vill också läsa in något annat i hederspriset.

Vi lever i en förfärlig tid, med otäcka kultur- och folkfientliga opinioner som tilltar. Att under en tid av ökande nationell inskränkthet och fientlighet för det främmande lyfta fram en verksamhet som främjar kultur- och tankeutbyte över gränser och ett vidgat medvetande om de andra är betydelsefullt. Det är en fin demonstration!

När bokförläggarna lyfter fram en representant för översättarna skickar de ut ett meddelande om att deras arbete är viktigt – det är så jag uppfattar saken, och jag är övertygad om att alla mina duktiga systrar och bröder i yrket tolkar det på samma sätt. Översättarna levde förr ett halvanonymt liv i kulturlivet. Den tiden är förbi; att halva den svenska litteraturen består av översättningar och att dessa översättningar består av våra ord finns det numera ingen som kan bortse ifrån. Förläggarpriset till mig är ett nytt och fint uttryck för detta vidgade erkännande!

Jag känner mig väldigt hedrad och mycket glad. Mitt varma tack – på mina egna och på alla mina kollegers vägnar!

Översättandets konst är inte absolut – oundvikligen sätter även översättaren sin prägel på verket. Det här samtalet undersöker hur olika översättare närmar sig samma författare och hur pass synlig översättaren egentligen är i slutresultatet. Hur fångar två olika temperament Louise Glücks poesi, och blir det skillnader i Maurice Blanchots prosa när den tolkas av två olika röster? Fyra erfarna översättare diskuterar sådant som kanske inte ens kan diskuteras: tonen, känslan och det personliga i översättningsarbetet.

Medverkande: Jonas Brun, Stewe Claeson, Jens Ahlberg, Thomas Anderson och Jenny Tunedal (moderator)
Arrangör: Rámus, Faethon, Tolk- och översättarinstitutet, Akademin Valand

Här kan du lyssna på avsnittet på Soundcloud.