Kennet Klemets

Kennet Klemets är född i Gottröra 1964, bor i Göteborg sedan många år, är poet och översättare från franska. Gav ut sin senaste egna bok, Blå, blå himmel, hösten 2025.

Vad översätter du just nu?

Inget för närvarande, men alldeles nyligen utkom antologin Jag är en annan – Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder (Ellerströms förlag), där jag och Kristoffer Leandoer gjort urvalet och översättningarna. En stor satsning, från både vår och förlagets sida, jag hoppas verkligen att den når ut till alla som kan vara intresserade. Förr gavs det ut antologier med fransk poesi med ganska täta mellanrum, men det här är den första på nästan trettio år. Nytt med denna är framför allt det stora antalet kvinnliga poeter och att den omfattar poesi från så stora delar av världen.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det var mer av en slump, så tycks det mig i alla fall. Just när jag blivit klar med C-kursen i franska på Stockholms universitet i slutet av 80-talet startade en kurs i översättning från franska till svenska i regi av Tolk- och översättarinstitutet, som jag sökte, man gjorde ett antagningsprov, och kom in på. Jag hade dock inga ambitioner att bli översättare, jag ville bara skriva poesi, men ett par år senare tog jag på mig att översätta en bok av den franske deckarförfattaren Léo Malet åt det nystartade förlaget Vertigo. Det var jungfrusilen. Har man väl börjat översätta är det svårt att sluta, det är något av ett gift.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag arbetar på förmiddagarna, alla dagar i veckan, oavsett om jag översätter eller skriver eget. Det är min bästa tid på dygnet, det är då jag är som mest samlad och närvarande.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Ja, en gång, men utan att göra några markeringar, jag vill ha koll på helheten och en ungefärlig känsla av svårighetsgrad innan jag sätter igång.

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag gör en råöversättning. Rusar genom texten, hoppar över alla svårigheter. Mest för att få en känsla för texten, komma in i den, ta ett första grepp. Det är den delen av arbetet jag gillar mest – den helt ångestbefriade – vid sidan av de sista genomgångarna, då översättningen är i hamn och man avspänt kan glädjas åt varje liten finjustering.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej, det funkar inte alls för mig, blir bara distraherad. (Däremot när jag skriver ibland, men då måste det vara något som är i total samklang med det jag håller på med.)

Jobbar du med annat vid sidan av skrivandet och översättandet, och i så fall vad?

Jag har sedan många år en halvtidstjänst som författarförmedlare och projektledare på Författarcentrum Väst. Det har varit en ekonomisk trygghet (vid sidan av helt nödvändiga stipendier) och gjort mig fri att enbart tacka ja till att översätta böcker jag tycker om, som passar mig som översättare. Dessutom gillar jag att ha ett annat jobb att gå till, att byta miljö, ha arbetskamrater.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Inte för egen del men jag är mycket förtjust i Sture Pyks översättning av öppningsrepliken ”Merdre!” (i stället för det normala merde) i Alfred Jarrys tyvärr ovanligt aktuella pjäs Kung Ubu: ”Rövelen!” Så snyggt, så ubueskt.

Har du något drömuppdrag?

Jag översätter gärna något mer av Marguerite Duras, även om det mesta av henne redan finns på svenska. Hon är den författare jag översatt flest böcker av – sex stycken inalles – och även den jag tycker mig stå närmast, man får ju en stark relation till vissa författare som man översätter, man delar deras värld, deras blick på världen på ett väldigt konkret vis.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

När man kommit så långt med översättningen att man känner att den bär, att den blivit en motsvarighet till originalet fast på svenska. Det är en svårslagen känsla. Det finns också något väldigt tillfredsställande i den noggranna läsning som översättning innebär, att varje ord, varje kommatecken måste förstås eller tolkas. Det sämsta, för att även ta det, är osäkerheten, alla val man ständigt ställs inför och den ständiga undran om det ändå inte fanns en ännu bättre lösning.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram? 

Ingen direkt förebild kanske men jag nämner gärna en av våra viktigaste poesiintroduktörer: Gunnar Harding, som översatte en mängd viktiga franska och amerikanska modernister till svenska på 60-, 70- och 80-talen, inte minst som redaktör för Lyrikvännen. Ett vackert exempel på översättning drivet av nyfikenhet, passion och vilja att förmedla det man tycker om. Sedan slår jag gärna ett slag för tv-översättare som många ofta gnäller på. Det är ju en särskild gren av översättning, där det begränsade utrymmet lägger till ytterligare ett moment i överföringen. Jag är full av beundran för deras skicklighet (jag talar om SVT:s översättare, på andra håll kan det nog svaja betänkligt).

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Jag tyckte mycket om Erik Anderssons bok Översättarens anmärkningar, där han skriver om sin översättning av Tolkiens Ringarnas herre. En generös och rolig inblick i översättarverkstaden i samband med ett minst sagt speciellt översättaruppdrag.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Hanna Nordenhöks översättning av Åsnesommar av Andrea Abreu, en rå och färgstark bok som utspelar sig på Teneriffa med en tioårig berättare i centrum och som är skriven på kanarisk slang. Den kan inte ha varit lätt att överföra till svenska. Jag behärskar inte spanska men kände verkligen fullt förtroende för översättningen.

Har du några härliga översättarminnen?

Våren 2001 blev jag uppringd av finansmannen och förläggaren Tomas Fischer. Han ville att jag skulle översätta Michel Houellebecqs debutroman (Konkurrens till döds). Jag svarade att jag gärna hade gjort det men att jag var upptagen med en annan översättning. Han var dock inte typen som accepterade ett nej. Snart hade han fått mig att tacka ja mot att jag och min dåvarande flickvän fick låna hans hus på Saint-Barthélemy i fem veckor, flygresan inkluderad (det första förlaget var okej med att skjuta fram utgivningen av boken jag var i färd med att översätta). Det var ett rätt ljuvligt ställe att sitta och översätta på, mitt i den lilla huvudstaden Gustavia, ett par hundra meter till bad och snorkling i turkosblått hav.

Ett annat fint minne är den översättning jag är mest stolt över: Duras sista bok, Det är allt, utgiven strax efter hennes död 1996. Vid den tiden hade Durasintresset falnat i Sverige, efter boomen på 1980-talet när hon fått Goncourtpriset för Älskaren. Jag hittade boken på biblioteket och blev helt tagen, började genast översätta den på vinst och förlust. Först lyckades jag placera översättningen i tidskriften Res Publica, ett par år senare kom den ut i bokform på Ellerströms. Den fick inte särskilt mycket uppmärksamhet i början men har nu getts ut i tre upplagor och även satts upp på teatrar, senast av Scenkonstkollektivet K.Polyfon i Stockholm i början av juni 2026 (fler föreställningar är planerade under hösten).

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, tankar om framtiden, något helt annat?

Jag älskar mina franska ordböcker. Finns få saker i mitt liv som är så slitna och tummade. En fåfäng önskan kanske, men jag hoppas verkligen att ordböcker fortsätter komma ut i bokform.

Intervjun publicerades den 1 juli 2026