Sandra Riomar

Sandra Riomar bor i Sannegården i Göteborg, översätter skönlitteratur och sakprosa från franska, estniska och engelska och har ett specialintresse för tecknade serier och grafiska romaner.

Vad översätter du just nu?

För tillfället översätter jag romanen La fille d’elle-même av Gabrielle Boulianne-Tremblay för det nystartade förlaget Ordklinga. Boken är en uppväxtskildring från Quebec om att hitta sin identitet och att födas på nytt i en kropp som speglar ens inre sanning.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Tanken på att bli översättare har nog funnits ganska länge men tog ordentlig fart efter att jag bodde en period med familjen i Belgien där jag också pluggade franska. I Göteborg läste jag sedan översättarprogrammet och på den vägen är det. Mina föräldrar är födda i Estland så jag är uppvuxen i ett tvåspråkigt hem där det hoppades friskt mellan språken. Ett stående uttryck bland svensk-esterna var ära blanda, typ don’t blanda.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina morgonrutiner är ganska fasta med yoga och hundpromenad. Sedan brukar jag gå till min kontorsplats på Gamla Lindholmen, en charmig gammal livsmedelsbutik som har blivit kontor och ateljéer (Grens Livs). Där blir det ofta trevligt socialt häng med filmare, översättare och keramiker. Dessutom ser pudeln Stina till att jag sliter mig från skärmen med jämna mellanrum under dagen.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Oftast gör jag det, som ett sätt att hitta in i texten och komma i gång med arbetet.

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Skulle inte kalla det råöversättning, men jag får redigera texten flera gånger efter den första versionen. Brukar börja arbetsdagen med att gå igenom det jag gjorde dagen före. Det ideala är att ha tid att låta texten vila innan jag går över den ytterligare en gång (eller fler).

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Jag lyssnar ofta på P2 när jag jobbar, men blir det för mycket prat måste jag dra ner ljudet. Om det förekommer musik i texten jag översätter brukar jag lyssna in mig på den. När jag översatte biografin om kompositören Arvo Pärt var musikvalet givet. Även boken jag översätter nu har ett tydligt soundtrack. Huvudpersonens mamma är förälskad i sångaren Joe Dassin så nu lyssnar jag på sentimentala poplåtar från 70-talet.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Jag jobbar deltid som lärare på IPS (pedagogen) vid Göteborgs universitet – inte det lättaste att få ihop de två världarna när det närmar sig deadline.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Kanske inte ett ord som saknas, men estniskan har en möjlighet att komprimera mycket information i ett enda ord, tack vare kasusändelser och att man kan utelämna subjekt. Det kan ge en skön, nästan hårdkokt stil som jag kan avundas.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Jag kan inte säga att det finns något särskilt ord jag längtar efter, men jag tycker om sammansatta ord som pratstund, feltänkt, paltkoma, tokskratta…

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Svordomar och ”ungdomsspråk” är känt för att vara klurigt, jag brukar testa vissa uttryck på unga människor i min närhet och läsa av deras reaktioner. Jag kan också sno formuleringar som jag råkar höra: ”Jag måste till gynkan!” passade perfekt i en pratbubbla i Pénélope Bagieus Lager på lager (il faudrait que j’aille voir un gynéco!). Att den lilla häxan som trollar fram dimma fick heta Disa är jag nöjd med – hon heter Brûme (dimma på franska) i original.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag skulle gärna översätta fler böcker om musik, inte bara kompositörsbiografier. Och så drömmer jag om att översätta dramatik, gärna nyskriven estnisk dramatik.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Det lustfyllda och lekfulla i att röra sig över språkgränser – jag har nog alltid älskat det. Och det oväntade: att få grotta ner sig i okända ämnesområden, som finsk-ugriska jaktredskap och sovjetisk kulturpolitik. Det är expanderande.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Jag inspireras av de erfarna översättare som jag har förmånen att träffa då och då för att diskutera översättning. Blev helt tagen av Marianne Tufvessons översättning av Agota Kristofs trilogi. Brutalt bra. På den grafiska sidan vill jag lyfta fram Dansa på undergångens brant av Sebas Martín i översättning av Elinor Broman och Work-life balance av Aisha Franz i översättning av Jens Ahlberg.

Har du några härliga översättarminnen?

Jag uppskattar de kollektiva processer som kan uppstå då man inte riktigt kan sätta fingret på vem som kläckt en idé. Arbetet i språkgrupperna under Varbergsseminariet är ett exempel på detta, pendlingen mellan allvar och asgarv har jag alltid älskat. Att få grotta ner sig i finlir utan att någon tycker att man är för långrandig (finlir är förresten ett ord som vore kul att kunna använda).

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Översättarsektionen gör ett finfint arbete, tycker jag. Är nöjd med att kunna få snabb och proffsig hjälp när jag har frågor om avtal. Sociala aktiviteter som Varbergsseminarierna uppskattas också.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, tankar om framtiden, något helt annat?

Seriekonsten uppmärksammas alltmer i olika sammanhang, exempelvis genom festivalen Seriefest i väst. Jag skulle önska att tecknade serier och grafiska romaner skulle få en mer självklar plats i litteraturdiskussionen, som en konstart i sin egen rätt. Vi har en bit kvar i jämförelse med den rika serietradition som finns i Frankrike och Belgien där det grafiska berättandet beskrivs som den nionde konstarten (le neuvième art).

Foto: Astrid Askberger

Intervjun publicerades den 1 mars 2026