Översättarröster om AI: Alva Dahl
– de litterära översättarnas syn på artificiell intelligens
Kännetecknande för de senaste årens debatt om AI och litterär översättning är att många icke-översättare – allt från förläggare till forskare till journalister till tech-vd:ar – har uttalat sig om hur artificiell intelligens kan användas för att översätta litteratur, trots att dessa inte har någon erfarenhet av yrket och aldrig har utövat hantverket. Det är hög tid att översättarna själva får komma till tals och berätta om sin inställning till och erfarenhet av AI.
Därför inleder vi nu artikelserien ”Översättarröster om AI”, där erfarna, professionella litterära översättare svarar på några frågor och får tillfälle att göra sin röst hörd.
AI-översättningar är otäcka eftersom de förstör språkets kvalitet, men det stora problemet är ju att vårt samhälle inte sätter värde på språklig och litterär kvalitet.
Alva Dahl, verksam som litterär översättare sedan 2011, översätter från norska och engelska till svenska, framför allt romaner och essäer.
Använder du artificiell intelligens på något sätt när du jobbar med litterär översättning idag?
Nej.
I arbetet med NT 2026, Bibelsällskapets nyöversättning av Nya Testamentet, har vi dock fantastiskt stor hjälp av ett program som heter Paratext, där man lätt kan jämföra tusentals tidigare översättningar och till exempel leta efter ord som återkommer för att få överblick och skapa konsekvens i sin egen översättning. Det är utarbetat av översättare för översättare, genom samarbete mellan världens bibelsällskap, och något liknande kunde gärna tas fram för skönlitteratur. Men det räknas nog inte som AI, det är mer bara ett användbart korpusverktyg.
Om ja – hur? Om nej – varför inte?
Har inte sett något större behov. Det finns resurser jag hade kunnat tänka mig att testa om de inte varit så kostsamma. Det känns som att de mer användbara verktyg som finns (jag tänker då på parallellkorpusar och CAT-verktyg, men jag vet inte ens om dessa räknas som AI) är antingen upphovsrättsligt knepiga och därmed begränsade till forskningsbruk eller dyra, kommersiella produkter riktade till stora översättningsföretag. Gratisverktyg som Google Translate eller Chat GPT förstör språket och gör nog mer skada än nytta om man skulle försöka använda dem.
Det händer dock att jag söker efter hur ord och fraser används i databaser som Litteraturbanken och Språkbanken, men det är ju inte heller AI.
Har du märkt av någon konkurrens från AI-översättningar?
Inte personligen, men en annan översättare berättade om ett stående uppdrag hen haft som numera sköts av AI. Uppdragsgivaren i fråga var en ideell organisation och det var frågan om facktext. Min gissning är att AI:n stjäl hejdlöst från min kollegas tidigare översättningar, eftersom detta var ganska specialiserade texter.
Hur ser du på framtiden för litterära översättare i ljuset av AI-utvecklingen?
Problemet är att ingen betalar för litteraturen i dag. Branschen är bankrutt. Vissa förlag börjar då tala om AI-översättning som någon sorts lösning för att spara pengar, vilket är ett stort hån mot oss översättare. AI-översättningar är otäcka eftersom de förstör språkets kvalitet, men det stora problemet är ju att vårt samhälle inte sätter värde på språklig och litterär kvalitet. Litteraturstödet devalveras, streamingtjänsterna använder våra verk nästan gratis osv. Kvalitet kostar tid och därmed pengar, det är det vi måste inse. I stället för att försöka göra sig av med oss översättare borde man kräva betalt från AI-företagen som stjäl våra verk för att kunna imitera dem.
Vad mer vill du säga om AI och litterär översättning? Ordet är fritt!
Den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han formulerar sig dräpande om den pinsamma övervärderingen av AI, om hur primitivt det är jämfört med verklig intelligens. En AI kan ju inte få gåshud! Och han är ju långt ifrån den enda filosofen i vår tid som lyfter fram kroppens och sinnlighetens betydelse för människans vara, tänkande, skrivande och läsning. Att något sådant som ”artificiell intelligens” bestående av ettor och nollor ändå påstås vara möjligt belyser väl bara bristen på bildning, insikt och kanske även gåshud hos dem med starka röster och mycket makt.