Översättarröster om AI: Johan Wollin
– de litterära översättarnas syn på artificiell intelligens
Kännetecknande för de senaste årens debatt om AI och litterär översättning är att många icke-översättare – allt från förläggare till forskare till journalister till tech-vd:ar – har uttalat sig om hur artificiell intelligens kan användas för att översätta litteratur, trots att dessa inte har någon erfarenhet av yrket och aldrig har utövat hantverket. Det är hög tid att översättarna själva får komma till tals och berätta om sin inställning till och erfarenhet av AI.
Därför inleder vi nu artikelserien ”Översättarröster om AI”, där erfarna, professionella litterära översättare svarar på några frågor och får tillfälle att göra sin röst hörd.
Jag kan för närvarande inte se på vilket sätt de generativa AI-verktygen skulle göra mig till en bättre eller mer effektiv översättare. De led som översättningsprocessen består av försvinner ju inte bara för att någon annan, maskin eller människa, presenterar ett förslag på en färdigskriven text.
Johan Wollin, sedan 2020 verksam som översättare av fransk-, engelsk- och tyskspråkig facklitteratur till svenska.
Använder du artificiell intelligens på något sätt när du jobbar med litterär översättning idag?
Jag använder ingen generativ artificiell intelligens. Däremot är jag helt beroende av Googles vanliga sökmotor.
Om ja – hur? Om nej – varför inte?
Jag kan för närvarande inte se på vilket sätt de generativa ai-verktygen skulle göra mig till en bättre eller mer effektiv översättare. De led som översättningsprocessen består av försvinner ju inte bara för att någon annan, maskin eller människa, presenterar ett förslag på en färdigskriven text. Vilka hjälpmedel jag än förfogar över, kan en svensk text endast växa fram ur min egen läsning av källtexten. På sin höjd skulle kanske de program som numera finns att tillgå gå att använda på ungefär samma sätt som diverse lexikografiska resurser. Jag söker flitigt i allsköns ordböcker och databaser för att få förslag på alternativa lösningar, även när jag redan har en ganska klar bild av hur ett givet textställe skulle kunna översättas. Möjligen kunde ai-teknologiska textöverföringsprogram som DeepL och dylikt vara till en liknande hjälp. Hittills har jag inte sett behovet.
Har du märkt av någon konkurrens från AI-översättningar?
För några år sedan trälade jag under en period omkring i den icke-litterära översättningsbranschen. Där tyckte jag mig kunna konstatera en tämligen markant förändring av priskonkurrensen under några år i början av decenniet. Hur mycket av detta som berodde på den artificiella intelligensens intåg i branschen låter jag vara osagt. Intrycket var dock helt klart att somliga uppdragsgivare gjorde bedömningen att den nya tekniken ökade produktiviteten till den milda grad att de för vissa översättningsuppdrag inte längre var beredda att erbjuda ett så värst mycket högre ordpris än för korrekturläsning.
Inom den litterära översättningsbranschen har jag för egen del hittills inte märkt någon skillnad.
Hur ser du på framtiden för litterära översättare i ljuset av AI-utvecklingen?
Det är väldigt suddigt i min kristallkula. Faktorerna är många och osäkra. För det första är litterär översättning som bekant ett brett fält med väldigt många olika genrer, och inom facklitteraturen består ju rentav ett och samma verk ofta av flera olika texttyper: brödtext, notapparat, bibliografi, register med mera. För det andra förändras tekniken kontinuerligt, och det är för en lekman svårt att sia om vad som väntar på den fronten under åren som kommer. Dessa två faktorer gör det svårt att fälla generella och definitiva omdömen om den artificiella intelligensens framtida tillämpbarhet på vårt yrkesområde. Till detta kommer en ekonomisk parameter. Vilka ambitioner och vilken förmåga har förlagen och andra eventuella spelare i branschen att utveckla lönsamma affärsmodeller som kan ersätta den litterära översättningen med ai-baserad textöverföring och efterhandsredigering? Inte heller på den frågan ser jag i dagsläget något entydigt svar. Slutligen finns det i mina ögon även en kulturpolitisk variabel här. Strängt taget finns det ju ingenting som säger att litterär översättning måste organiseras på en marknad med privata aktörer. Med tanke på hur stora delar av världslitteraturen som aldrig översatts till svenska, finns det knappt någon bortre gräns för hur stort fältet skulle kunna bli om det (åtminstone delvis) lösgjordes från marknadskrafterna. I dagens politiska läge framstår naturligtvis tanken på något slags offentligt finansierat översättningsinstitut, vars arbetsmetoder definieras av kompetenta yrkesmän, som en ren utopi. I just det här sammanhanget är det likväl en vision som jag vägrar att överge. Om de normgivande förlagen i praktiken har som mål att utplåna vårt yrke, finns det mycket riktigt en risk för att detta yrke i hög grad faktiskt försvinner om inte dessa privata aktörer fråntas rätten att helt definiera spelreglerna för framtidens bokproduktion.
Vad mer vill du säga om AI och litterär översättning? Ordet är fritt!
Att de nya ai-verktygen slukar enorma mängder energi och sätter upphovsrätten ur spel är naturligtvis minst sagt bekymmersamt. Detsamma kan såvitt jag förstår dock även sägas om Googles vanliga sökmotor, ett annat ai-baserat verktyg, utvecklat av ett företag som för tjugo år sedan ”bestämde sig för att digitalisera och lagra varenda bok som någonsin skrivits, utan hänsyn till upphovsrätten” (John Naughton, The Guardian, 20 januari 2019). Teoretiskt sett hade man som litterär översättare möjligen kunnat välja att enbart begagna sig av de tekniska hjälpmedel som man tycker sig kunna försvara på etiska grunder. Av strukturella ekonomiska skäl är det enligt min mening emellertid i praktiken omöjligt för en yrkesutövare att avstå från ett verktyg som visat sig så användbart och effektivt att det faktiskt förändrat arbetsvillkoren för i stort sett alla som är verksamma på samma område. Eftersom jag är helt beroende av Google, är det alltså för mig redan idag omöjligt att bedriva mitt yrke på ett etiskt sätt. Vår yrkeskår riskerar av allt att döma att drabbas hårdare av den senaste utvecklingen inom ai-branschen, men de moraliska problemen är i mina ögon i princip desamma som förut.
Den stora frågan handlar för mig istället om vem som hädanefter kommer att kontrollera produktionsprocessen. Om förlag och andra bokproducerande aktörer lyckas använda sig av den nya tekniken för att ersätta det fackmässiga översättningsarbetet med en alternativ produktionsmodell, har vi de facto berövats kontrollen över våra produktionsmedel. Att vår upphovsrätt i det läget går förlorad är ju i sådana fall bara en följdriktig konsekvens av att det faktiskt inte längre är vi som ger upphov till de böcker som produceras – vilken roll vi än blir tilldelade i den nya textindustrin.
För mig är den avgörande frågan alltså inte huruvida tekniken är bra eller dålig, etisk eller oetisk, utan vem som har makt att bestämma när, var och hur den möjligen kan komma till användning. Är det en makt som förbehålls fackmän? Eller ska den utövas av folk som inte själva vet någonting om vad en översättning är?