Översättarröster om AI: Pär Svensson
– de litterära översättarnas syn på artificiell intelligens
Kännetecknande för de senaste årens debatt om AI och litterär översättning är att många icke-översättare – allt från förläggare till forskare till journalister till tech-vd:ar – har uttalat sig om hur artificiell intelligens kan användas för att översätta litteratur, trots att dessa inte har någon erfarenhet av yrket och aldrig har utövat hantverket. Det är hög tid att översättarna själva får komma till tals och berätta om sin inställning till och erfarenhet av AI.
Därför inleder vi nu artikelserien ”Översättarröster om AI”, där erfarna, professionella litterära översättare svarar på några frågor och får tillfälle att göra sin röst hörd.
Och att gå in och ändra där AI gått fel, kanske behöva riva ner bärande väggar och ge stadga åt en struktur som rests utan tanke känns bara så bakvänt. Och både tråkigt och tidsödande.
Pär Svensson, verksam som litterär översättare sedan 1991 från franska, italienska och engelska till svenska, mest sakprosa men även skönlitteratur.
Använder du artificiell intelligens på något sätt när du jobbar med litterär översättning idag?
Nej, kanske mest för att jag inte haft lust att sätta mig in i den tekniken, men säkert också för att jag har en så ”romantisk” syn på yrket att jag vill bygga upp översättningen själv från grunden, för att jag tror att den blir bäst då. Eller, jag är övertygad om att den blir det, eftersom den växer till sig organiskt och i löpande samspel med de avsnitt jag redan översatt och de tankar jag haft vid arbetet med dessa. Det är lite som när man övar in ett musikstycke: ”Rätt” detaljer och nyanser framträder efter hand, när man prövat sig fram med olika dynamiska nivåer och tempi i relation till helheten. Det kräver perspektivväxlingar. Klarar AI att växla mellan mikro och makro på det viset?
Om ja – hur? Om nej – varför inte?
Jag har svårt att se hur det skulle bli bra, helt enkelt. Andra invänder säkert och hävdar att de har god hjälp av AI, och det kanske jag också skulle ha, men så länge jag slipper är jag faktiskt rätt nöjd. Och för att anknyta till det jag sa ovan om organisk tillväxt: Ju längre in i en bok man kommer desto tydligare hörs textens röst och framträder dess tonfall. Hur AI når fram till en koherent form och lockar fram en mänsklig talare bakom orden vet jag inte; den kanske träffar rätt direkt. Eller aldrig någonsin. Och att gå in och ändra där AI gått fel, kanske behöva riva ner bärande väggar och ge stadga åt en struktur som rests utan tanke känns bara så bakvänt. Och både tråkigt och tidsödande.
Har du märkt av någon konkurrens från AI-översättningar?
Ja, vid något enstaka tillfälle. Jag noterade (med viss förvåning) att en ny bok av en författare jag översatt tidigare hade blivit maskinöversatt. Men det handlade om en bok som jag föreställer mig ligger inom någorlunda räckhåll för AI:s nuvarande förmåga: enkelt språk, korta meningar, inga otydliga syftningar, över huvud taget en klar framställning som inte inbjuder till tolkningar.
Hur ser du på framtiden för litterära översättare i ljuset av AI-utvecklingen?
Någonstans känner jag nog att det finns en framtid, åtminstone för mer avancerad översättning. Men egentligen är ju AI en oerhört mycket större fråga, där man behöver undersöka på vilka områden AI verkligen tjänar mänskligheten. Och den frågan är nog för stor för att kunna besvaras av enskilda marknadskopplade förlag och branscher – förmodligen behöver aktörerna någon sorts övergripande policy att förhålla sig till. Men det är bråttom.
Vad mer vill du säga om AI och litterär översättning? Ordet är fritt!
Jag vet att det finns förlag som är frestade att använda AI för litterär översättning, och att en del redan har tagit det steget. Samtidigt känner jag till förläggare som aldrig skulle kunna tänka sig att låta AI översätta någon av deras böcker. Så länge böcker skrivs och läses av människor tror jag att litteratur kommer att översättas av människor, för att många vill ha det så och för att det liksom är själva poängen med litteratur – att det är en genuint mänsklig verksamhet. Samtidigt finns ju en tendens till att ”konsumenterna” nöjer sig med ”tillräckligt bra” i många sammanhang; att böcker skulle vara förskonade från det synsättet är kanske för mycket att hoppas på. Ytterst handlar det väl om vad vi ska ha människan till och om hur långt vi vill driva utforskandet av våra själsförmögenheter, vilka nyanser och register vi begär att konsten ska kunna återge för att spegla oss i vår komplexitet så att vi slipper reduceras till schablonartade konsumenter som nöjer sig med det som är ”tillräckligt bra”.