Månadens Översättare › Anna Lindberg

Anna Lindberg

Anna Lindberg översätter från tyska och engelska till svenska. Bor i Stockholm.

Vad översätter du just nu?

”Politiska fiktioner” av Joan Didion (tillsammans med Magdalena Sørensen).

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Till en början var det nog ett knep för att få vara nära litteraturen. Jag hade gått Biskops-Arnös författarskola och hade en examen i tyska och, så jag sökte till Södertörns översättarseminarium. Därmed öppnades många dörrar, inte minst eftersom temat för det årets bokmässa var tyskspråkig litteratur. Utöver närheten till litteraturen är det ju en sysselsättning där man får lyssna koncentrerat till en annan människas röst, och sedan återge den på sitt eget språk. Man får en kreativ ram, vilket kan vara en befrielse. Lite som att dansa med någon som är väldigt bra på att föra.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?

Jag brukar börja klockan 9 och jobba hemifrån fram till lunch. På eftermiddagen har jag ofta något möte inbokat, eller så åker jag till konstnärskollektivet Ett eget rum, där jag har en skrivbordsplats på halvtid. Jag försöker hålla ”normala” arbetstider, det vill säga kontorstider och lediga helger, men lyckas inte alltid.  

Lyssnar du på musik när du översätter, och i såfall vad?

Sällan, men ibland när jag behöver lite fart på eftermiddagen. Min bästa spellista heter Vienna calling och innehåller bland annat Ultravox och Sahara Hotnights. Just den uppskattas även av andra – jag vet en bok som skrivits med den som bakgrundsmusik. Men det får inte vara musik på svenska, då blir jag distraherad.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i såfall vad?

Ja, jag skriver skönlitterärt – min debutroman heter ”Något måste hända nu”. Och så är jag engagerad i det kollektiva förlaget Dockhaveri. Vi håller just på att färdigställa ett nummer av tidskriften Kritiker med tema femininitet, etnicitet och klass. Andra sysselsättningar som jag har/haft för att få det skönlitterära skrivandet och översättandet att gå runt är uppdragsförmedlare, biblioteksassistent, skribent, korrekturläsare, kulturredaktör och lektör.  

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?

Det tyska ordet ”Heimat” skulle jag inte kalla ett fantastiskt bra ord, men det vore fantastiskt om det fanns en bra översättning på svenska eftersom det förekommer så ofta i tyskspråkiga texter. Jag brukar använda”hembygd”, hemtrakt” eller bara ”hem”, beroende på sammanhanget, men inget av det täcker in hela betydelsen. ”Dagvill” är ett svenskt ord som jag använder ofta i min vardag, men jag tror inte att jag har använt det i någon översättning än.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

När jag och Cecilia Hansson översatte den tyska poeten Monika Rincks till omfamningens frånvaro vimlade det av vilda språklekar. Ett exempel är dikten ”NZL”, som är en förkortning av Adornos ”Noten zur Literatur”. Dikten börjar med ett skämt i en föreläsningssituation: ”nutten zur literatur. keiner lachte. / note to self: never make that joke again.” Här anspelar Rinck på Adornos boktitel genom att byta ut ”Noten” mot ”nutten” (horor). Man kan tänka sig att raden syftar på studenter som ”horar” för litteraturen. I den första versionen behöll vi diktens titel och det tyska skämtet. Vi tänkte att det var omöjligt att översätta, att de läsare som kunde sin tyska litteraturhistoria skulle förstå och att övriga fick nöja sig med att det var obegripligt. Men efter att ha vridit och vänt på dikten många gånger tillsammans kom vi fram till en annan lösning, som både gick i linje med Rincks eget språkbruk och hade samma klang som ”nutten”. Den nya titeln blev ”egna anteckningar” och de inledande raderna: ”noteringar för muttor. ingen skrattade. / note to self: never make that joke again.” Vi valde alltså att ta ett steg bort från tyskan och göra något som vi tyckte kunde stå på egna ben.  

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Andra brukar vara bättre på att upptäcka dem. I min senaste översättning, ”Den otacksamma främlingen” av Irena Brežná, hade jag kallat en guidebok för ”brevarium”. Som tur var uppdagades det av korrekturläsaren innan boken gick i tryck.  

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag översatte en novell av Ruth Schweikert till en antologi för några år sedan, och sedan dess har jag velat översätta mer av henne. Det som jag gillar med hennes texter är den språkliga koncentrationen och en syrlig ton som gör att hon kan skriva om exempelvis övergrepp och missbruk på ett helt eget sätt, utan någon som helst sentimentalitet. Det finns en språklig stramhet som skapar spänning mellan form och innehåll; en extrem kontroll som kontrasteras mot det totalt urspårade. Något som jag också skulle vilja göra är att översätta dramatik. Jag såg nyligen pjäsen ”Männen med rosa triangel” som bygger på min översättning av boken med samma namn och kände starkt att jag skulle vilja närma mig dramatiken. Jag tilltalas av det röstburna, dialogiska elementet som ju också finns i många prosatexter.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Friheten att arbeta var som helst. Jag är en soldyrkare som gärna sitter på en brygga och översätter (vill härmed utropa ett tack till uppfinnaren av den matta datorskärmen!). Och på vintern slipper man ge sig ut i rusket om man inte prompt vill.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Utöver att tacka översättarsektionen för ett fantastiskt arbete vill jag citera Hanna Axén, månadens översättare i april: ”Sedan tycker jag att det är problematiskt att det blir en sådan inkomstskillnad beroende på om man översätter ’smalare’ eller ’bredare’ titlar. Arvodet för de förra är det samma som för de senare, även om de ’smalare’ kanske tar dubbelt så lång tid att göra, sällan leder till sekundärersättning eller någon större biblioteksersättning. Det vore intressant att se om det gick att hitta ett sätt som gjorde att den inkomstskillnaden inte blev lika stor.”

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Ett lästips: Axel Liffners ”Samtal med svenska översättare”, en artikelserie från 1954 om litterära översättare som utgavs i bokform för några år sedan. Den är retro i ordets bästa bemärkelse och innehåller fina personporträtt som ger en känsla för yrkets utveckling.

Denna intervju publicerades första gången den 1 juli 2016.

Spara