Månadens Översättare › John Swedenmark

John Swedenmark

John Swedenmark översätter skönlitteratur från isländska, facklitteratur från franska och engelska, poesi från alla möjliga språk. Bor i Stockholm.

 

Vad översätter du just nu?


Steinunn Sigurðardóttir ska vara med på Södermalms poesifestival den 2 september, så jag översätter hennes senaste diktsamling. Samtidigt jobbar jag med en klassisk psykoanalytisk essä av Winnicott.

 

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det var översättandet som valde mig. När det inte fanns fler kurser att läsa i isländska fick jag en roman i handen, och på den vägen är det. Sen har jag alltid använt översättandet som ett sätt att förstå svåra texter.

 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
 Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?

Jag har ett arbetspass som börjar när jag vaknar mellan 6 och 7 och slutar när jag blir trött i huvet, senast vid lunch. Sen kan jag stoppa in andra pass, men då gärna ute på stan, eller på min forskarplats på Nobelbiblioteket. Långa eller halvlånga resor utnyttjar jag alltid till max. Och tomstunder som uppstår i vardagen.

 

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Jag kan ordinera mig själv viss musik till vissa passager, för att komma i stämning. Minns en Jón Kalman-bok som fick Allan Edwall som soundtrack. Och när jag går igenom översättningen varv efter varv snurrar Spotify med sextitalspop, men bara låtar jag redan kan.

 

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Sen två år har jag inget fast jobb; men arbetet som skriftställare och föreläsare ger det ena konstiga uppdraget efter det andra. Dessutom är jag aktiv i alldeles för många föreningar, redaktioner och sällskap.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?

Svenskan är dåligt utrustad för att beskriva tankeprocesser. Det drabbar både hugur, mind och logos. Vad gäller försummade svenska ord är jag särskilt förtjust i dinosauriska adverb som enkannerligen. Adverben är märkliga: både vaga och exakta. Ofta byter jag ut dem, mot bättre vetande, för flowets skull.

 

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Vitsarna är inget jag är stolt över; det blir aldrig riktigt lika bra. Men i Reykjavík 101 av Hallgrímur Helgason finns en scen där huvudpersonen tar ecstacy och hamnar på en borgarbrackig ungdomsfest där alla pratar jättekonstigt (eller han upplever det så); så jag fick uppfinna ett helt vettlöst språk. Mesta krutet lägger jag annars på vetenskapliga begrepp, så att de sitter perfekt, som toner i en melodi: till exempel en essä av teologen Jean-Luc Marion som byggde på alla franskans olika ord för att använda synsinnet, och där jag faktiskt rodde hem en svensk version!

 

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Jag blandar alltid ihop namn på växter, fåglar och fiskar, trots att jag oftast går via latinet. Maskrosor blir fibblor. Stenbitar blir marulkar. Eller tvärtom. Det är en förbannelse som hänger samman med att jag är naturidiot och heller aldrig vet vad höger och vänster betyder. Det mesta upptäcker jag i granskningen. Men mycket har slunkit igenom …

 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag skulle väldigt gärna vilja göra den isländske sextonhundratalsprästen Hallgrímur Péturssons psalmer, med rim och allt, i all deras bräcklighet. Och psykoanalytikern Bion, den dunklaste bland de dunkla.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att man blir bättre och bättre. Och så yrkesgemenskapen. Och att man lär sig en hel del om världen som kan användas som sällskapstalang.

 

Har du några härliga översättarminnen?

När Einar Kárason stampade takten till min uppläsning av min allra första översättning. När jag fick undervisa Teresa de Lauretis i semiotik, så att det blev rätt. När Sjón godmodigt bad mig tagga ner på scen, därför att det kändes som om jag var diktaren och han översättaren. När Jón Kalman postade kexchoklad så att jag skulle kunna smaka och hitta det rätta ordet.

 

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Jag är ju med i styrelsen, och tycker att det meningsfullaste är att definiera vår plats i ett föränderligt mediasystem och en alltmer fragmenterad mediasituation. När allting annat inom kulturen späds ut till blaskighet finns det plats för vår hantverkskunskap. Så att det står klart att vi förtjänar ordentligt betalt!

 

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag vill uppmuntra var och en som får för sig att de skulle vilja bli översättare. Det finns en plats för er; och den växer och förändras i takt med er egen utveckling. Och så vill jag säga att den som är översättare har ett särskilt ansvar för att motverka svenskans pågående förflackning av den för själva tankeverksamheten så synnerligt viktiga satsfogningen; i synnerhet semikolonen löper risk att helt enkelt bli utmobbade.

 

Spara