Månadens Översättare › Alva Dahl

Alva Dahl

Alva Dahl översätter från engelska och norska till svenska, framför allt skönlitteratur. Bor i ett höghus nära skogen i Uppsala.

Vad översätter du just nu?

Ingenting, eftersom jag planerar att skriva färdigt med min doktorsavhandling i nordiska språk under hösten och därför ägnar all arbetstid åt den. Men jag längtar tillbaka in i översättandet. Planen är att översätta mer från och med nästa år.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Med hjälp av uteslutningsmetoden kom jag fram till att en sak jag är bra på är att skriva. Och så ville jag försöka skaffa mig något som kändes som ett riktigt yrke. Jag övervägde nog att utbilda mig till journalist eftersom jag skrev en del musikrecensioner i tonåren, men kände ett visst obehag inför att intervjua främmande människor. Så när jag insåg att översättaryrket och översättarutbildningar existerade tänkte jag att det kunde passa mig som är lite enstörig. Dessutom var jag intresserad av både språk och litteratur, och som översättare har man ju användning och glädje av båda. Även om jag förstås borde kunna många fler språk och ha läst mycket mer etc. etc. …

Såhär i efterhand kan jag tycka att jag var väl ängslig och att det finns bättre metoder för att hitta rätt väg, men jag är glad för resultatet.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
 Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?

Jag är morgonpigg och jobbar bäst på förmiddagarna. Jag försöker jobba så lite och disciplinerat som möjligt: sällan kvällar och lördagar, aldrig söndagar, gärna rejäla luncher. Jag kan jobba väldigt fort och effektivt men har också ett stort behov av vila, så för mig är risken större att jag blir utarbetad och glömmer bort andra behov än att jag inte blir färdig i tid. Alltså försöker jag tänka på koncentration och kvalitet, ergonomi och hälsa. Sedan ägnar man ju en del tid åt olika former av research och diskussioner med diverse experter, och de stunderna kan ju disponeras ungefär hur som helst. När jag har ett utkast som ska gås igenom skriver jag gärna ut och läser det på café. Man får lära sig vilka platser som är tillräckligt tysta. Det är skönt att slippa datorn och få vädra sig lite ibland. Och en del formuleringar kommer ju när man går i skogen, sitter på tåget eller står och diskar, så är det bara.

Jag inser att detta svar rymmer vissa självmotsägelser. Allt går ut på att i tillit söka och bevara den rätta balansen mellan ordning/disciplin och frihet/lust.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Mycket sällan. Om jag gör det måste det vara något väldigt minimalistiskt och långsamt.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?

Även om man som översättare kan bli irriterad på det oöversättliga, tänker jag inte riktigt på det där sättet. När jag upptäcker något särskilt intressant, användbart eller vackert i ett annat språk kan jag nog glädjas över att det finns där, utan att nödvändigtvis önska att det borde finnas också i svenskan (hur nu det skulle gå till – fanns ordet i svenskan vore det ändå inte samma ord). Alla språk har sina skatter; utan det oöversättliga vore språken fattiga och livlösa. Som översättare tror jag att man måste acceptera detta och våga följa sin instinkt om hur den specifika översättningen blir så bra som den kan bli. Förresten kan det där oöversättliga, som är så på pricken på ett visst ställe, lika gärna ligga någon helt annanstans än i det så kallade ”ordförrådet”.

En sak jag kan fascineras över är att engelska och svenska på ett abstrakt plan har så skilda ord för saker som har med medvetande och tankar att göra – går man på de ordboksbetydelserna går de semantiska fälten inom detta område nästan alltid kors och tvärs genom varandra – samtidigt som översättningen i det konkreta fallet sällan så svår som man kunde tro. Vad gäller svenska ord kan jag fästa mig väldigt mycket för enskilda sådana i perioder, men det känns nästan som om jag riskerar att förstöra dem om jag outar dem såhär … Och det är inte så att jag för den skull längtar efter att få använda dessa ord i en översättning. Jag har en känsla av att mina översättningar blir bäst när de inte alls låter som något jag själv hade kommit på, när deras språk vidgar sig och går utöver mina repertoarers gränser … Det låter som ännu en paradox – men sådana under sker hela tiden.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

I David Foster Wallaces The pale king (på svenska Blek kung) fanns en hel del problem som nog påminner om det värsta facköversättare måste tampas med. (Men för oss litterära översättare är det värre, för vi får ju sällan uppdraget på grund av våra fackkunskaper utan måste ständigt sätta oss in i nya ämnen.) Romanen äger rum vid IRS, den amerikanska skattemyndigheten, år 1985. Förutom att det var otroligt krävande att översätta avancerade skattetekniska resonemang, med termer och koncept som många gånger är unika för det amerikanska (dåvarande) skattesystemet, var det ett otroligt arbete att ge namn åt själva den enorma myndighetens alla förgreningar, avdelningar, befattningar och informella jargong, och försöka se till att detta specialistspråk blev så minutiöst konsekvent, trovärdigt och helst lika humoristiskt på svenska. Det gick inte att hålla organisationen i huvudet – jag fick skapa ett enormt exceldokument. Där ser jag att ”Assistant Commissioner of Internal Revenue for Human Resources, Management & Support’s Office of Employee Assistance & Personnel Overview”, förkortat ACIRHRMSOEAPO, blev ”Underdirektören för Avdelningen för personalfrågor och översyn inom Enheten för internkontroll av personal, styrning och driftstöd”, förkortat UDAPÖEIPSD. Det var en rent andlig övning att hålla modet uppe och inte kollapsa totalt i revisionsöknen. Allt detta försvårades ytterligare av att termernas etymologi ofta är väldigt intressant i förhållande till tematiken. Det är svårt att förklara men de där enormt tekniska passagerna kan läsas på ett existentiellt plan också, och den potentialen vill man då helst att den ska finnas också i översättningen.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Ett grovt missförstånd i samma bok, ett helt löjligt syftningsfel som gör den egentligen lysande meningen obegriplig. Jag begriper inte hur det kunde bli så – det måste ha skett i ett slitet ögonblick. Jag upptäckte det när den skulle komma som e-bok så där är det rättat. Men de värsta tabbarna har jag troligen inte upptäckt.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Dramatik har jag aldrig översatt men det känner jag mig väldigt nyfiken på, så det vore lite av en dröm att få ett sådant erbjudande.

Just nu läser jag New Yorkförfattaren Ben Lerners nyutkomna roman 10:04. Han skildrar på ett otroligt intelligent sätt den samtid där ovisshet och obestämdhet inte bara är ett livsvillkor utan nästan har blivit ett slags utbredd beroendesjukdom. Boken är mycket metafiktiv: jaget skriver på en roman om en person som är snarlik honom själv osv. När jag läser kastas jag mellan att tänka att den är ooriginell, övertydlig och överintellektualiserande, och att tycka att den tvärtom är uppriktig, vacker och djupt väsentlig. Att jag inte kan bestämma mig känns i sig lite intressant. Jag tror att det är en roman som kan berika det svenska litteraturklimatet, men jag skulle framför allt vilja översätta den för att ta reda på exakt hur bra den egentligen är. Jag brukar hävda att den som översätter en text märker om den håller.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Man lär sig alltid nya saker och får språklig och litterär stimulans. Det är ett också ett jobb där det oftast lönar sig (kanske inte ekonomiskt, men kvalitetsmässigt) att vara noggrann och uppmärksam, vilket jag uppskattar. Och så finns det en så stark gemenskap och hjälpsam stämning inom kåren. Översättare i allmänhet är trevliga, ödmjuka och yrkesstolta människor. Vi tar vår verksamhet på stort allvar. 

Har du några härliga översättarminnen?

Jag har fått många vänner genom översättandet, trots att det ju är ett ensamarbete. En vänskap började med att jag letade rätt på en expert att ställa svåra översättningsfrågor till – tänk att sådant kan hända! Dessutom har jag förstås lärt känna underbara översättare. Jag har inte haft någon närmare relation med någon av ”mina författare”, men jag fick ett kul mejlsvar från Zadie Smith när jag ställde frågor om hennes bok NW. Hon bad om ursäkt för att hon skrivit en så svåröversättlig bok, och svarade skarpt och humoristiskt. 

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Gentemot översättarna: Det fackliga. Att öka kunskapen om våra rättigheter och stärka sammanhållningen. Här gör översättarsektionen ett fantastiskt jobb. Innan jag gick med i SFF hade jag vänt mig flera gånger till juristerna för rådgivning, och det är så fenomenalt bra att också icke-medlemmar kan göra det. Om vi ska hålla uppe arvodena något sånär är det helt nödvändigt att vi översättare håller ihop och hjälps åt. Översättarsektionen ger förutsättningarna och ramarna för det samarbetet.

Utåt: att synliggöra översättarna. Här är t.ex. översättarpriserna viktiga. Synliggörandet handlar inte om att alla måste bli kändisar utan om att höja yrkets status och därmed underlätta kampen för bättre villkor, och om att öka kunskapen bland läsare och kritiker – och inom själva bokbranschen – om vad ett översatt verk är. Här kan jag i och för sig tycka att också förlagen borde ta ett större ansvar. Varför gömma undan översättarna när man kan lyfta fram och skryta med denna fascinerande samling intellektuella grovarbetare?

Kort sagt prioriterar Översättarsektionen helt rätt saker, så vitt jag kan bedöma.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

”Jag har ingenting att säja och jag säjer det.” (John Cage, övers. Leif Nylén)

Denna intervju publicerades första gången den 1 oktober 2014.

Spara