Marianne Tufvesson
Marianne Tufvesson översätter skönlitteratur från franska. Bor i norra Dalsland.
Vad översätter du just nu?
Jag lägger sista handen vid en fantastisk bok av Maylis de Kerangal som i svenska ska heta Att hela de levande. En berättelse som utspelas inom ett dygn och som börjar med att några nittonåringar sticker ut och surfar vid kusten utanför Le Havre, och slutar på ett operationsbord i Paris efter en genomförd hjärttransplantation. Det är ett koncentrerat och hela tiden osentimentalt skildrat skeende som samtidigt bärs av en oerhörd språklig glöd och energi. En lycka att få översätta, eller åtminstone försöka göra rättvisa.
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
En kombination av olika omständigheter: tidiga resor till Frankrike, språkintresse, formuleringslust, författardrömmar, parat med viss rådvillhet (journalist? lärare? getosttillverkare?) och förmodligen enstörighet. Jag gick en översättarutbildning i Stockholm i slutet av 80-talet med inriktning mot facköversättningar, varvade lärarvik med vårdjobb, översatte vuxenserier och trillade tack vare en kompis så småningom in på facköversättningar i och med Sveriges EU-inträde. Hade det som födkrok under ett antal år tills Södertörns översättarseminarium blev min räddning och jag fick en chans att vända båten åt rätt håll.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut? Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Jag brukar sätta mig i arbetsrummet vid halv åtta och i princip bli kvar till femtiden, i bästa fall med avbrott för motion mitt på dagen. Det senare är klart lättare under den ljusare delen av året. Med tiden har kroppen dock mer och mer sagt ifrån, så jag jobbar på att ta mig ut trots mörker- och vädermotstånd. Får jag chansen sitter jag gärna på (lugna) kaféer eller bibliotek och jobbar, lite ont om den varan i mina trakter men jag försöker kompensera mig när jag är i stan.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Sällan, men de gånger någon speciell musik är relevant för boken jag översätter händer det att jag spelar den i bakgrunden. Annars är jag rätt känslig för distraherande ljud och har ett par hörselkåpor av byggjobbarmodell till hands för att hålla kvar tankarna i skallen.
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Jag gör en del facköversättningar vid sidan om det litterära, främst auktoriserade handlingar numera, lite betyg och intyg av olika slag. Ska försöka hitta något annat extrajobb också, mest för att dryga ut inkomsterna, men även för att bryta stillasittandet (står i och för sig och jobbar en del).
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?
Nja, svår fråga. Rent generellt tycker jag ofta att svenskans slangregister känns fattigt jämfört med det franska. Å andra sidan är svenskans möjlighet till sammansättningar en rikedom.
I boken jag nu översätter förekommer på ett ställe (om en solnedgång) en färg som kallas ”rose paume de singe” , dvs ”rosa som en apas handflata”. Efter åtskillig vånda fick det bli ”apungerosa”, vilket kanske skorrar i mångas öron, men till min stora glädje stötte jag häromveckan på en bild av en apunge med exakt rätt rosa grundfärg under sin glesa päls. Just i det ögonblicket kändes ordet klockrent.
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Tyvärr har inga sådana finurligheter etsat sig fast i minnet. Vad jag spontant kommer att tänka på är den förra boken jag översatte, som inleddes med en namnbaserad ordvits som kändes omöjlig att överföra och där jag fick nöja mig med en kringgående manöver. Ofinurligt men nödvändigt.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Eventuella jättegrodor som gått i tryck har jag förmodligen förträngt av ren självbevarelsedrift, men de små kan vara nog så irriterande. På något vis blir ju även små misstag gigantiska när man suttit och petat med alla detaljer och plötsligt inte har möjlighet att korrigera. Jag vågar knappt öppna en bok jag har översatt, och är nog inte ensam om den fobin.
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Boken jag nu avslutar platsar faktiskt i den kategorin.
Ett drömuppdrag är en bok jag själv skulle ha velat skriva och i en utopisk verklighet också hade lyckats formulera, en bok som talar direkt till mig och där identifikationen med författaren är obetingad. Det ska finnas ett mått av språklig utmaning som triggar lusten att ta språnget, överbrygga klyftan mellan det man vill säga och det som låter sig sägas. Det ska vara svårt på gränsen till omöjligt, men i lika hög grad lustfyllt.
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Variationen och friheten. Det är en ynnest att få jobba i så skilda miljöer, inom så många olika områden och med en sådan mångfald av berättelser och personer, samtidigt som jag kan sitta i min lilla översättarbubbla varsomhelst i världen (i teorin åtminstone, har inte utnyttjat den friheten fullt ut än).
Har du några härliga översättarminnen?
Söndagarna på Kapsylen på Tjärhovsgatan när jag gick på Södertörn och Cecilia Franklin, som var vår handledare i franska, tog med sig gruppen dit. Lokalerna, stämningen, glädjen i att samarbeta och lära av varandra. Över huvud taget måste jag lyfta fram Södertörn (och numera Valand) som en exemplarisk form av plantskola för blivande litterära översättare.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Översättarsektionen ska fortsätta att värna om våra ekonomiska intressen på en bokmarknad i snabb förändring, exempelvis genom att jobba med e-boksfrågan. För övrigt tycker jag att alla ni som engagerar er i sektionens arbete ska ha en stor eloge.
Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Jag kan om inte annat presentera min skrivbordskatt, som tyvärr inte är med i bild. Hon heter Grynet och är en alldeles förträfflig arbetskamrat.
Denna intervju publicerades första gången den 1 september 2015.