Ulla Gabrielsson
Ulla Gabrielsson översätter skönlitteratur, från portugisiska till svenska. Bor i Cambridge och Göteborg.
Vad översätter du just nu?
En bok av den brasilianske poeten och konstkritikern Ferreira Gullar: ”Argumentation för att konsten inte ska dö” (essäer om konst).
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Håll i hatten, för det här kommer att bli ett långt och vindlande svar. (Eller gå vidare till nästa fråga?) Kanske väljer vi inte så mycket som vi tror? Kanske var det så att de oöversatta böckerna valde mig? Det handlar om tillfälligheter och öde, ett avgörande ögonblick som sammanfattas i metaforen ”sliding doors”. Vad skulle hänt om Big Bang hade inträffat några nanosekunder tidigare eller senare, existerar parallella universum, är vårt öde skrivet i stjärnorna, vad ska jag svara på frågan, vad är klockan, kan jag få en kopp kaffe J?
Just nu är jag inspirerad av Philip Pullmans trilogi The Dark Materials som är en saga om verkligheten och skriven i en genre som kallas fantastik. Om vi ritar en karta över våra liv ska vi finna märkliga sammanträffande som gör livet till en glittrande väv av mening, även om livet rör sig mot det okända, som är framtiden och som vi skriver just nu. Samtidigt som vi vänder oss om och betraktar det förflutna, som är en ström av möten och avsked, men överallt är vår skrift kantad av frågetecken.
Ända sen jag var ung flicka har jag läst, skrivit och översatt poesi. Min mamma var medlem i Bokklubben Svalan och i bokhyllan stod fina volymer med modern poesi. Jag läste T.S. Eliots Det öde landet när jag var fjorton och var fascinerad av den dikten utan att egentligen förstå vad den betydde. Året var 1970. Dikten fick mig att drömma om London och om att resa i tiden. Poesin är en resa i tiden och i ditt psyke som speglar världen. Det öde landet öppnade för mig dörren till den brittiska poesin och i tonåren läste jag nästan bara poesi, samtidigt som jag lyssnade till Yes, Genesis, King Crimson och Genesis på vinyl: Mina favoriter var Keats, Wordsworth, Yeats, John Donne och T.S. Eliot. Four Quartets är en bok som jag alltid återvänder till.
(Ödets vägar är gåtfulla. Sedan 2012 har jag lyckan att bo i mitt litterära hemland Storbritannien efter ett långt nomadiskt liv mellan Brasilien och Sverige. Det är roligt att Gunnar Harding fick Elsa Thulin-priset, hans böcker har visat vägen till brittisk poesi).
På 1970-talet läste jag litteraturhistoria och filosofi på universitetet och upptäckte att filosofi är ekvivalent med poesi, som i Wittgensteins Tractatus, som egentligen är en lång dikt. En annan litterär filosof som betytt mycket för mig är Gaston Bachelard.
1981 flyttade jag till Brasilien med min brasilianske man och lille son. Jag lärde mig portugisiska genom att sitta i soffan och översätta poesi av författare som Ferreira Gullar, Carlos Drummond de Andrade, Cecilia Meirelles, Vinicius de Morais och João Cabral de Melo Neto. Men det dröjde tjugo år innan min första bok utkom, 2002.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut? Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Jag har två favoritarbetsplatser: min säng och ett kafé.
Kaféet som är min arbetsplats fram till skymningen ligger i Cambridge och heter CB1. Det är Englands äldsta Internetcafé och öppnade 1995! Där är man en av många vinddrivna varelser som sitter med laptop i knät och en latte eller en kopp te. Sängen kan vara bekväm och varm om någonting måste skrivas sent på kvällen, när allt är tyst och stjärnorna gnistrar, eller då regnet droppar från taket, som det ofta gör i England. Jag har också arbetat sent om kvällarna i en stuga i Risveden, väster om Alingsås och i en liten lägenhet i Haga. Arne Lundgren som var en av våra mest kända översättare arbetade om nätterna när han var yngre och hade ett tjänstemannajobb på dagtid.
Översättning, tolkning, läsning och skrivande är aspekter av litteraturen, som är en konstnärlig gestaltning av tillvaron. Översättaren är läsare, uttolkare och författare i en person.
Översättaren tolkar texten till ett nytt språk, vilket förändrar verket. Det är som att tolka musikaliska kompositioner, ingen tolkning är identisk. Uttolkaren sätter sin prägel på musiken, dikten, romanen.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Ja, jag lyssnar på musik: King Crimson, Yes, Kate Bush, Ravel, Villa Lobos, Bach, Händel, Dowland, Purcell, Lars-Erik Larsson…
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Ja, jag har alltid haft andra jobb vid sidan om (som teaterproducent, journalist, teknisk översättare, intervjuare, konstnär).
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?
Kanske det brasilianska ordet xodo? Det är ett ord som kan betyda älskling, men även omtanke, passion, ömhet, tröst. Portugisiskan består av metaforer och ordlekar, precis som svenskan och engelskan. Vi är alla folk som består av sjöfarare och bönder. Det finns roliga brasilianska ordspråk som är svåra att översätta, t.ex. ”Det finns så många hövdingar här, men så väldigt få indianer”. (Kanske ”Ju fler kockar desto sämre soppa”?) Ett annat fint ordspråk från det brasilianska jordbrukssamhället handlar om att det inte är någon idé att göra vad du tänkt göra: ”Du kan ta in den lilla hästen, det regnar.”
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
I Ferreira Gullars ”Smutsig dikt” förekommer en del brasilianska fåglar och det var svårt att översätta deras namn, eftersom de inte hade några namn på svenska! Min kusin Johan Wallander som är ornitolog hjälpte mig att ge dem svenska namn. Vissa fågelarter har alltså fått sina svenska namn tack vare ”Smutsig dikt”.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Det är en del av själva jobbet att missförstå, det är oundvikligt. Varje tolkning är ett förverkligande av en enda betydelse bland flera tänkbara. (Språket är ett tillfälligheternas spel och påminner om våra egna livshistorier.) Språket är inte matematik. Man kan förstås översätta ord helt felaktigt. Jag gjorde Ferreira Gullars mamma till hembiträde, när hon i själva verket var hemmafru, men det är inte min värsta tabbe!
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Tillsammans med engelsmannen Lennart Dahlin skriver jag just nu en bok som vi kallar The Mist. Filosofiska böcker med fantasmagoriska inslag är min drömgenre. Samtiden och samhället framträder klart i sådana böcker. Ursula LeGuin är en författare som jag önskar att jag hade fått översätta. Det finns egentligen ingen fundamental skillnad mellan att översätta och att skriva egna böcker.
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Att få gå in i en annan författares imaginära värld och iscensätta den i sitt eget land, på sitt eget språk. Det är som att tolka ett stycke musik eller regissera ett drama.
Har du några härliga översättarminnen?
Jag minns en varm vinterdag i poeten Ferreira Gullars lägenhet i Rio. Året var 2003. Gullar hade dåförtiden en älskad katt som hette Gatinho, den lille katten, och som satt på bordet medan jag ställde frågor till Gullar om hans legendariska bok ”Smutsig dikt” som jag just då översatte. Katten betraktade mig stint med sina blå ögon. Han accepterade min närvaro även om han noga bevakade sin egen plats på bordet. Gullars vänliga och intelligenta svar på mina frågor, solen, konstverken på väggarna och den stolta katten gjorde mig väldigt glad över att vara hans översättare. Allt slit med boken var glömt. Senare fick jag hjälp av Gui Mallon att producera boken i Brasilien och vi körde hela upplagan, 1000 exemplar, i en liten folka modell 1969, mellan Petrópolis och Teresópolis i Brasilien. Folkans motor hostade och dog precis när vi kom fram. Det var ödets nyck. Böckerna skeppades till Sverige och gavs ut på Tranan av Styrbjörn Gustafsson.
Ett annat minne från 2003 är när jag intervjuade Paulo Coelho och en klang som av kristall ackompanjerade varje svar som han gav på mina frågor. Klangen förbryllade mig. Kanske höll jag på att dras in i en magisk ring? Långt senare översatte jag en bok av Paulo Coelho i en stuga i Florianopolis, medan aporna lekte i träden utanför. 2001 gjorde jag en intervju per e-post med José Saramago om hans civilisationskritik i Grottan, en bok som jag tog till mitt hjärta. Boken var översatt av Hans Berggren, som bodde i Florianopolis, där jag långt senare skulle komma att bo.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Utan det skrivna ordet finns ingen historia. Det förflutna är framtidens spegel. Litteratur är civilisation. Men även elräkningen måste betalas ibland. Författarförbundet kämpar för att offentliga myndigheter ska betala minimi-arvoden till författare vid framträdanden. Vi är alla arbetsbin, vi är det osynligas bin, som Rilke skriver… Översättning är ett konstnärligt arbete. Översättarnas biblioteksersättning är hälften av författarnas, en summa som i sig är pytteliten. Kan biblioteksersättningen höjas? Kan alla som skriver och/eller översätter få samma ersättning per bok?
Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Skriv för hand. Skriv brev. Skriv dagbok. Det finns en stark och varm förbindelse mellan hjärna, hand och hjärta.
Denna intervju publicerades första gången den 1 juni 2014.