Jonathan Morén
Jonathan Morén översätter skönlitteratur, både prosa och lyrik, från arabiska till svenska. Bor i Uppsala.
Vad översätter du just nu?
För tillfället ingenting, eftersom jag försöker bli klar med en doktorsavhandling. Men jag har ganska nyligen putsat klart på översättningen av en kortroman av egyptiern Ahmad al-Aidy. En rätt så knepig historia, men väldigt rolig att översätta, rappkäftad och full av obskyra slanguttryck och interna skämt, som inte sällan går över huvudet även på egyptiska läsare. Och helt olik den arabiska litteratur som finns i svensk översättning sedan tidigare. Den beräknas komma ut i augusti (inshallah, bör man väl tillfoga).
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Jag kan väl kanske inte påstå att jag valde det. Egentligen har jag bara letat efter alla upptänkliga förevändningar för att få gräva ner mig på djupet i intressanta arabiska texter, oavsett metod och infallsvinkel. Men när det plötsligt dök upp något så osannolikt som en kurs i skönlitterär översättning från arabiska kändes det som ett utmärkt tillfälle att ge sig i kast med den här sysslan på allvar. Och när stenen väl började rulla gick det inte att få stopp på den.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Tack och lov har jag inga vanliga arbetsdagar, jag är ingen vän av sådana. Det är textens beskaffenhet och det skede arbetet befinner sig i som får avgöra hur dagarna blir. När jag gör den första råöversättningen arbetar jag sällan mer än tre timmar om dagen, men vid den sista slutputsningen (med ettans sandpapper) ägnar jag ofta all min vakna tid åt texten, för vid det laget kan man ändå inte släppa den ur tankarna. (Sedan har jag noterat att de bästa uppslagen lik förbaskat brukar komma när man inbillar sig att man tänker på något helt annat. Under en cykeltur eller mitt i en middag: helt plötsligt dyker den där formuleringen som man har grubblat sig gråhårig över bara upp från ingenstans. Det är väl nåden, kantänka.)
Jag arbetar helst hemma när jag gör det första utkastet: vid köksbordet med bara lexikon, kollegieblock och penna, eller liggande i soffan, eller i sängen. (Jag är en ivrig förespråkare för arbete i liggande ställning: blodet rinner till så bra i hjärnan då.) Ofta på kvällar och nätter, när allt är tyst och lugnt runtomkring och ingen stör eller avbryter. Men en del genomläsningar och finslipningar gör jag gärna på något kafé eller liknande. Eller emellanåt utomhus om vädret är gynnsamt.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Nej, det vore oförskämt både mot texten och mot musiken. Varje text har sin egen rytm och melodi som man måste försöka lyssna in. Att höra på musik under arbetet vore som att försöka lyssna på två olika skivor samtidigt, och det är ju inget man skulle få för sig att göra frivilligt.
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Ja, bara översättning skulle bli på tok för enformigt, hur roligt det än är. Växelbruk är av nöden, här liksom i allt annat. Som sagt håller jag på med en avhandling: en textkritisk utgåva av ett tidigare opublicerat verk från 1400-talet. Nyplatonskt färgad sufism, kanske man kan kalla det. Sedan undervisar jag en del i arabiska vid Uppsala Universitet, skriver artiklar och recensioner, sitter i arbetsgruppen för skönlitteratur vid Kulturrådet, har sporadiska föreläsar- och lektörsuppdrag m.m.
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?
Hur många som helst! Det finns hela genrer inom arabisk poesi, i synnerhet den äldsta poesin, som dessvärre är helt omöjliga att överföra till svenska, eftersom vi behöver en hel mening för att förklara alla nyanser som ryms inom ett ord, och då har man helt plötsligt överskridit det tillåtna stavelseantalet med råge. Det gäller förstås inte minst terrängord och kulturspecifika termer. Vi har, för att ta ett illustrativt exempel, ingen behändig motsvarighet till khafuq, som betyder ”ett kamelsto som fiser ofta och ljudligt”. (Kamelterminologin är överlag rejält eftersatt på svenska. Hög tid att Tekniska Nomenklaturcentralen tar sitt ansvar!) Dessutom kan det arabiska ordbildningssystemet väldigt enkelt åstadkomma smidiga och pregnanta avledningar, som verbet istabka, ”att önska (eller fordra) att någon skall brista i gråt”. Och vilket språk skulle inte vara betjänt av en motsvarighet till ra”as, ”försäljare av fårhuvuden”?
De flesta av mina svenska älsklingsord har nog antingen en lätt anstrykning av 1800-tal över sig (lappri! ohemul! näpst! fromleri!) eller tydliga rötter i mina västerbottniska hemtrakter (tjoller! skvittra!), så det är väl tveksamt om jag får användning för dem i någon översättning. Men jag har inte gett upp hoppet om att hitta ett lämpligt sammanhang.
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Det är mest i den här senaste boken av al-Aidy som jag har råkat ut för ordvitsar, och en del lösningar blev jag rätt nöjd med till slut. Men sådant blir så rysligt omständligt att förklara utanför kontexten.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Det är väl fara värt att jag inte har upptäckt den själv.
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Mycket av det jag har gjort har faktiskt varit drömuppdrag. Fördelen med att översätta från arabiska är att bokförlag och tidskrifter själva har så dålig koll på området, att de ofta ber översättarna om förslag på intressanta texter. Man har betydligt större möjligheter att påverka sina uppdrag än vad en genomsnittlig översättare från engelska har (och i gengäld naturligtvis betydligt färre uppdrag). Salim Barakats roman Geometriska andar var ett lite speciellt fall: jag översatte den helt på eget bevåg, helt enkelt för att den var så bra att jag inte kunde låta bli. Först när jag hade ett färdigt första utkast berättade jag för författaren och förlaget att jag hade översatt den, och lyckligtvis tyckte båda att det var ett bra val. Men det är ju lite av ett vågspel att göra så.
Generellt skulle jag gärna översätta mer klassisk arabisk litteratur. Det finns oerhörda mängder idéhistoriskt intressanta texter från 800-1400-tal inom alla möjliga områden, allt från filosofi och mystik till reseskildringar och erotika, och i stort sett ingenting finns i tillförlitlig översättning till svenska. Några namn ur högen: al-Jahiz, al-Ghazali, Suhrawardi, Ibn Bajja, Ikhwan al-Safa, Abd al-Karim al-Jili …
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Det räcker ju med att höra vad vänner och bekanta brukar beklaga sig över för att man skall bli oändligt tacksam över allt man slipper råka ut för i det här yrket. Inga meningslösa, tidsödande stormöten, inga påfrestande idiotkollegor i påtvingade arbetslag, inga chefer med psykopattendenser, inga aptidiga väckarklocksmorgnar eller timmar av pendling till arbetet, ingen fånig klädkod, inga intriger i fikarummet, inga förslitningsskador, inga förnedrande kundmöten och ingen påtvingad pensionsålder: man kan hålla på till hundraårsdagen om man har förståndet i behåll. Men allra mest uppskattar jag kanske möjligheten att ta siesta under arbetsdagen. Jag tycker att alla yrkesgrupper borde ha lagstadgad rätt till två timmars sömn efter lunch, det skulle göra underverk för både folkhälsan och kreativiteten.
Har du några härliga översättarminnen?
Har jag något annat än härliga översättarminnen? Jag njuter ju ohejdat under alla skeden av arbetet: från det första ensamma tragglandet hemma på kammaren, via kontakten med författarna och hela vägen fram till den färdiga boken. Det är snarast oförskämt att man får ha det så bra, och ha fräckheten att kalla det ett yrke. Man borde åtminstone få stryk, eller något, så det blev någon jämvikt i det hela. Men visst, översättarkursens exkursion till Alexandria med tillhörande författarmöten var en av många höjdpunkter. Liksom att regelbundet utsättas för Salim Barakats förnämliga kokkonst under våra heldagslånga textgenomgångar.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Bortsett från arvodesfrågor och juridisk assistans till medlemmar vet jag inte riktigt. Det är förvisso ett otyg att litteraturbevakningen i Sverige generellt är så anskrämligt dålig (både bredden och djupet) och att den urholkas ytterligare i rasande takt. Men det vete tusan vad översättarsektionen, eller SFF på det hela taget, skulle kunna göra åt saken. Ni får gärna grubbla vidare på det.
Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Ett möjligen kontroversiellt råd i all välmening: översätt aldrig en bok du inte tycker om! Skräplitteratur finns det nog och övernog av, och sådant skall ingen människa behöva befatta sig med. Det är betydligt bättre att potentiella översättartalanger arbetar i hemtjänsten eller på härbärgen för hemlösa, där de kan göra någon nytta, än att de bidrar till att sprida usla, strömlinjeformade och tanketomma böcker.
Denna intervju publicerades första gången den 1 maj 2014.