Jan Risheden

Jan Risheden kommer som en ganska stor grupp översättare från 80- och 90-talets science fiction-scen. Han översätter från engelska och bor i en liten gård i Uråsa socken, strax söder om Växjö.

Vad översätter du just nu?

Femte delen i Ransom Riggs serie om Miss Peregrines besynnerliga barn; ungdomsböcker för 12–15 år som handlar om de ”besynnerliga”, människor med förunderliga egenskaper – från simpel osynlighet till att ha bin som bor inne i kroppen och kan skickas ut genom munnen för att göra allehanda saker. Framför allt spännande, fantasifulla historier, men med en hel del tänkvärt, inte minst om att vara annorlunda, förstås. Och trevligt språk med en hel del utrymme för egna besynnerligheter.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

”Valde” är nog inte rätt ord. Jag halkade in på ett bananskal i form av att en vän hade fått kontrakt på att översätta ett par resehandböcker åt Norstedts när han plötsligt fick jobb som det han var utbildad till, nämligen psykolog. Han frågade förlaget om jag fick ta över, och eftersom deadline var mycket nära gick det bra. Och det gick uppenbarligen bra att översätta också, för jag fortsatte att få fler sådana jobb. Detta var för trettio år sedan, jag var dryga tjugo. Någon formell översättar- eller språkutbildning har jag inte, däremot har jag läst böcker på engelska sedan mellanstadiet (började med Marvel-serietidningar men fann snart att det gick att hitta väldigt billiga sf-pockets via Delta förlags postorder), och utbildats som skribent i åttiotalets science fiction-fandom genom att ge ut otaliga fanzines. En bakgrund som jag för övrigt delar med åtskilliga andra svenska översättare.

Hur som helst, efter några år sinade resehandböckerna, och då fick jag via Ylva Spångberg (också sf-fan) kontakt med Legenda och Jörgen Peterzén. Som första skönlitterära uppdrag gav Jörgen mig förtroendet att översätta Isaac Asimovs sista roman, ”Forward the Foundation” (”Hari Seldon och Stiftelsen” på svenska, inte ”Eftersänd Stiftelsen” som man skulle kunna hoppas), följt av att jag fick ta över Robert Jordans fantasyepos ”The Wheel of Time” (”Sagan om drakens återkomst” på svenska) som gav mig något liknande anställningstrygghet i många år framåt. Och sedan har det bara fortsatt, huvudsakligen en blandning av barn- och ungdomsböcker, deckare/thriller och en del sf/fantasy för vuxna. Vilket jag är mycket nöjd med; utmaningar finns det gott om ändå, och det mer litterär-litterära överlåter jag med varm hand till därtill mer hugade kollegor.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Min situation är kanske lite ovanlig i och med att vi har ett barn med ADHD och högfungerande autism som kräver mycket omsorg och närvaro, och som på senare tid är hemma mycket från skolan. Jag försöker jobba så mycket jag hinner de korta timmar på förmiddagen då jag kan vara ostörd, men efter lunch får jag vara beredd på att när som helst bli avbruten. Jag har lärt mig att jobba under ganska konstiga förhållanden, att kasta mig in i och ur arbetet ryckvis och jobba med ena örat öppet utåt, men det går. Framför allt har jag lärt mig att vara snabb och effektiv.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Aldrig. Jag är själv musikutövare och har mycket svårt för att lyssna passivt på musik. Av samma orsak får jag krupp när det förekommer musik i samband med avslappningsövningar, etc.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Vi har en liten gård med ett fåtal djur där jag i någon mån är inblandad i skötseln, vilket är ett enormt bra komplement till stillasittandet inomhus. Min huvudsyssla vid sidan om översättanden är dock helt klart att vara förälder till ett barn med funktionshinder, vilket är minst lika tröttande, stimulerande och utmanande som något annat jobb jag kan tänka mig. Men inte särskilt lukrativt.

Genom åren har jag även hållit på mycket med musik och saker i och kring det – formgivning, promotion, etc – men det är väl mer en passion än en profession.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Det är väl de vanliga. ”Mind” är det som spontant dyker upp. Frustrerande svåröversatt i alla fall.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Rövsmör. Nej, förlåt, det där sa jag inte. Jag har haft en del översättningar där jag har fått gå loss ordentligt, bland annat Rick Yanceys H P Lovecraft-inspirerade gotiska skräckhistorier om ”The Monstrumologist”, där jag kunnat bre på ordentligt utan att riskera att någon granskare med fog skulle börja kapa ner i mina svulstigheter. Så i nuläget är jag rätt nöjd.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Det har absolut funnits saker jag varit galet nöjd med, men det enda jag minns just nu är från ungdomsboken ”Malamander” där det förekom ett ”book dispensary” där kunderna ordinerades böcker av en mekanisk apa – det fick bli ”biblioapotek”, vilket kändes extra lyckat eftersom apan också osökt kom in i den svenska versionen.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Min största tabbe måste nog sägas vara hela boken ”Jan Wongs Kina” som jag också fick av Jörgen Peterzén/NoK. Det var en reportagebok av en amerikan med kinesiskt påbrå, och jag var skandalöst slarvig med faktakoll och inte minst transkriptionerna av de kinesiska namnen som jag vred till lite som jag tyckte själv. Jörgen ringde förtvivlad och berättade att den blivit recenserad i, tror jag, SvD, av en sinologiprofessor eller något i den stilen som, fullt befogat, tvärsågade översättningen. Jag tog det med ro, eftersom jag just i den vevan var lite less på översättandet (kanske en orsak till, om än inte en ursäkt för, mitt slarv) och umgicks med tankar på att ”quit my dayjob” för att ägna mig helt åt musik (hur det nu skulle gå när musiken bara kostade pengar och inte inbringade några). Senare har jag däremot haft det i minne som en påminnelse om att alltid vara noggrann med faktakoll etc. Något som blivit så ofantligt mycket enklare nu när internet finns.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag skulle väldigt gärna översätta de resterande delarna av Jeff VanderMeers Southern Reach-trilogi varav jag gjorde del ett (”Annihilation”/”Avgrund”) för ett tag sedan åt det lilla spel-/bokförlaget Fria Ligan. Jag har inte hört något om fortsatt utgivning, så risken är att den inte gick så bra som den förtjänade. ”Annihilation” var ett av de absolut svåraste jobb jag gjort, språkligt och stilistiskt, men också ett av de roligaste, just därför. Och ett av dem jag är mest stolt över att jag faktiskt gick i land med.

Och om någon skulle få för sig att ge ut de av Ursula K Le Guins böcker som ännu inte finns på svenska skulle jag inte tacka nej! En av de allra första böcker jag läste på engelska var ”The Dispossessed” (De första Övärlden-böckerna hade jag redan läst på svenska), och just nu plöjer jag igenom ett par samlingar av kortromaner och noveller som är fantastiskt bra.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Det bästa? Oj, det är så mycket. Jag kan ärligt talat inte, hur jag än försöker, komma på något jobb som jag hellre skulle vilja ha. Det är kreativt utan att kräva att jag skapar något ur intet, och det låter mig ”läsa” böcker på ett sätt som passar mig väldigt bra – annars är det lätt att fokus och koncentration glider iväg, men i och med att varje ord måste passera igenom mig finns inte den risken när jag jobbar. Att jobba ensam utan att träffa andra är för mig absolut inget minus, det innebär att jag kan arbeta koncentrerat och slipper lägga en massa tid på fika, kallprat och sociala relationer som jag inte valt själv. Däremot uppskattar jag väldigt mycket den skriftliga kommunikationen med kollegorna i översättarsektionens maillista Eufemia och med dem som granskar mina texter.

Rent praktiskt har detta att jag kunnat arbeta hemma och på skiftande tider varit helt avgörande för att ovan nämnda situation med ett funktionshindrat barn ska kunna fungera, tillsammans med att min fru också arbetar på samma sätt. Och oftast har det varit arbetet som stått för lugnet och avkopplingen i en annars tidvis mycket pressande tillvaro.

Har du några härliga översättarminnen?

Inte annat än av att ha haft roligt på jobbet i min ensamhet. De gånger jag träffat några av ”mina” författare (Robert Jordan och Simon Kernick) har det mest känts lite genant (”Jag översätter dina böcker till svenska.” ”Jaha.”), men då hade jag heller inte haft någon kontakt med dem innan.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Det som jag haft störst nytta och glädje av är förstås det fackliga arbetet, med heroiska insatser för avtal, arvoden, etc. Så det är jag glad och tacksam för att det fortsätter. Sedan har jag som sagt också stor nytta och glädje av Eufemia, där jag kan fråga kollegorna om råd när jag kör fast och ta dela av andras tankar och idéer.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Ja, faktiskt, ett par råd som jag skulle ha velat rikta till mig själv i ett tidigare skede av min yrkesutövning och som möjligen kan vara till glädje för någon annan i dag.

För det första: Fråga författaren! Om hen är vid liv och möjlig att nå, antingen via en egen hemsida eller en lång, invecklad kedja av förläggare och agenter, är det ofta dit jag vänder mig när det är saker jag inte riktigt begriper eller är osäker på hur jag ska hantera. Plus, förstås, när jag stöter på inkonsekvenser och sakfel som jag skadeglatt kan påpeka och vi gemensamt kan utarbeta en lösning till. De allra flesta blir glada över att man är noggrann, och det har hänt att det blivit ändringar i förlagan, om den inte hunnit komma ut än. Och hellre ställa en dum fråga än göra en dum översättning som går i tryck.

För det andra: Använd redaktören! Tidigare i min ”karriär” gick jag igenom varje manus med nagelfil och pincett innan jag lämnade in vad jag då tyckte var en perfekt text. Och blev vederbörligen förbannad så fort någon granskare dristade sig att peta i ”mitt” verk. Så här i efterhand vet jag inte hur perfekta mina texter var eller hur usla redaktörerna var, men jag kan ju inse att det kan vara tråkigt att ha ett jobb om man inte får göra något. När jag sedan plötsligt fick en mycket mer pressad livssituation blev jag tvungen att skicka in översättningar utan denna anala hyperkontroll, och när jag då släppte in redaktörerna mer i processen fann jag att detta ledde både till att slutresultatet blev bättre och att jag kunde slappna av och fokusera på att jobba på det snabba, intuitiva sätt som passar mig bäst. I dag är redaktören med i mitt huvud redan när jag jobbar och jag skriver kommentarer i Word-filen när det är saker jag inte riktigt blivit nöjd med eller är osäker på, för att be om andra förslag, och för att förklara hur jag tänkt. När jag sedan får tillbaka granskad text betraktar jag den inte så mycket som ”min” text utan som ett samarbete som på bästa sätt ska förmedla vad författaren varit ute efter.

Jag upplever att vi har många väldigt skickliga granskare, ofta frilansare, och flera gånger har jag kunnat ta med mig en redaktör som jag vet att jag jobbar bra med till ett annat förlag. Då är det ännu lättare att sköta kommentarkommunikationen.

Lästips: N K Jemisins ”Broken Earth”-trilogi. Sf/fantasy som känns angelägen och intressant på många plan, både tematiskt och språkligt. Bör förstås helst avnjutas på originalspråket, men finns också i svensk översättning av eder ödmjuke tjänare.

Denna intervju publicerades första gången den 29 januari 2020.