Månadens Översättare › Barbara Lönnqvist

Barbara Lönnqvist

Har mest översatt från ryska, en del från serbiska (serbokroatiska). Bor nu vid Bällstaviken i Sundbyberg, men har en fot kvar i Åbo, Finland.

Vad översätter du just nu?

Nu översätter jag Anna Achmatovas dikter igen och funderar hur jag ska skriva om dem, sätta in dem i historien, i Achmatovas liv. Jag utgav 2008 ett urval dikter och skrev då kort om hennes liv och dikt. Nu har jag tillfogat den tredje diktcykeln ”Poem utan hjälte” och den kräver mer om tiden då den kom till.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Under en vistelse i Ryssland hade jag hittat Fazil Iskander, av abchaziskt-persiskt ursprung men författare på ryska. Han var något så ovanligt som en satiriker. Jag tyckte han borde finnas på svenska och kontaktade Lars Erik Blomqvist. Samtidigt hade Erland Törngren på AWE/Gebers läst Iskander i amerikansk översättning (ett verk som på svenska fick titeln ”Getoxens stjärnbild”) och kontaktade mig för översättning. Boken kom ut 1977 och jag skrev en fyllig presentation av Iskander och förklarade att det bakom satiren låg ett allvar – den sovjetiska utraderingen av den genetiska vetenskapen.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Då jag inte översatt kontinuerligt har jag ingen ”vanlig arbetsdag”. Men ”Krig och fred” översatte jag medan jag såg ut på den sakta framflytande Aura å utanför mitt fönster i Åbo, skrev alltså på datorn direkt. Jag arbetade mest på förmiddagen, kanske tre timmar. På eftermiddagen ägnade jag mig åt den research som verket krävde. Dikt översätter jag för hand, med blyertspenna, första versionen. 

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Vanligen vill jag ha ha tyst omkring mig när jag skriver. Men någonstans mitt i ”Krig och fred” började jag lyssna på ett Requiem i c-moll av den estniske Cyrillus Kreek. Han skapade sin sorgemässa utifrån folkliga melodier och rytmen svarade på något hos Tolstoj.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Jag har parallellt med översättning ägnat mig åt litteraturforskning och undervisning, under tjugofem år var jag professor i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi, det svenskspråkiga universitetet i Finland.

Finns det något fantastiskt ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Det är ju inte så att ord = ord mellan två språk, inte ens bord och stol ser lika ut i två kulturer, vi bara låtsas att det är så när vi översätter. Men ord som är kulturspecifika är alltid svåra.

Det finns många ryska ord som kan vara svåra att återge på svenska. Det handlar om att det ryska ordet har ett stort semantiskt spann, t.ex. ordet toska som innefattar både ‘längtan’ och ‘leda’. Av sammanhanget förstår man åt vilket håll det går, men mångtydigheten finns ju kvar. Och när sedan det finska släktordet tuska med betydelsen ‘smärta’, ‘ångest’ blandar sig i leken (det ryska ordet har antagligen ett finskt förflutet, historiskt sett) då får man verkligen fundera.

Det svåraste jag översatt var kanske den jugoslaviska författaren Milos Crnjanski (Tsernjanski), verket ”Seobe” som fick heta ”Vandringar” på svenska (utkom 1995, originalet 1929). Crnjanski var diktare och hans poetiska språk genomsyrar prosaverket. De syntaktiska skillnaderna mellan serbiska och svenska är stora, meningarna var vindlande som Donau, men hölls ihop grammatiskt. De skulle inte brytas upp på svenska utan vindla sig fram där också. Många tror att språk skiljer sig för att orden är olika. Men den största skillnaden ligger ofta i syntaxen som formar utsagan lineärt (vad kommer före vad?).

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Missförstånd är väl oundvikliga i en översättning. Minns bara hur musikinstrumentet cimbalom hos mig blev ‘cymbal’ fast det heter hackbräde. Det hade en viss betydelse i sammanhanget, då hela orkestern traskade ut på gatan efter restauranggästen och t.o.m. det stora hackbrädet bars iväg.

Jag tycker inte om ordet hackbräde (som för råkostrivning), vi kunde ta in cimbalom i svenskan.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Under senare år har jag kommit att översätta verk som inte varit så bra översatta, som helt enkelt krävt en ny översättning. Det gällde Tolstojs ”Hadji Murat” som plötsligt blivit aktuell p.g.a. kriget i Tjetjenien, men också Dostojevskijs Zapiski iz podpolja (tidigare sv. övers. ”Anteckningar från ett källarhål”). Det finns inget ”källarhål” i den ryska titeln, det härstammar från den tyska översättningen (Kellerloch). Hos mig heter boken ”En underjordisk dagbok” för att associera till underjordisk, uppbrytande verksamhet, sabotage. Det gällde att höra ”jagets”, gestaltens ilskna röst. Det är viktigt att höra rösterna hos Dostojevskij, det får inte bli för litterärt, för ”flytande”. Jag såg samtidigt på den ryska regissören Bortkos film ”Idioten” – där fanns tonfallen.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Det bästa med att översätta är att man kommer så tätt in på texten. Mina översättningar har ofta lett till att jag skrivit om verket, om författaren. Genom det närsynta läsandet kan man se saker som annars går en förbi.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Att på olika sätt synliggöra översättarna. Och poängtera att översättning av skönlitteratur är lika skapande som att författa litteratur.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag har varit med i Författarförbundet sedan 1981 och jag tycker Översättarsektionen blivit allt aktivare. Och skråandan är fin. Professor Lars Wollin har i sin forskning visat att svenska språket i hög grad bygger på översättningar eftersom dessa vida överstiger mängden av originalverk. Dessutom kommer nya uttryck, nytt sätt att tänka in genom översättningar. Översättaren spelar alltså en viktig roll i kulturen och vi har allt skäl att inte sätta vårt ljus under ena skäppo.