Christian Ekvall

Christian Ekvall är engelsköversättare och bosatt i Malmö. Förutom sina favoritböcker av John Barth och Gilbert Sorrentino har han översatt klassiker som Den store Gatsby, Mörkrets hjärta, 1984 och större delen av Ernest Hemingways produktion. Han gör även rastlös psykedelia i gruppen Octopus Ride och erotisk skräckambient tillsammans med sin flickvän Jenny Wilson i duon Driften.

Vad översätter du just nu?

Jag har nyss blivit klar med min nyöversättning av John Londons Avgrundens folk från 1903: en helt fantastisk reportagebok där författaren wallraffar det på den tiden extremt utsatta East End i London. Han klär sig i trasor och utger sig för att vara en arbetslös amerikansk sjöman. Han sover i parken, tar in på natthärbärge och köar till soppkök – allt för att komma i nära kontakt med de fattiga invånarna och kunna beskriva deras levnadsvillkor i detalj. Både drabbande och roligt skriven. En stor inspirationskälla för George Orwell. 

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Jag ville först bli författare – det vill jag fortfarande – men på författarskolan i Lund fick jag upp ögonen för andra sorters litterärt arbete. Sedan gjorde jag praktik på ett litet förlag som skulle ge ut en bok av Gilbert Sorrentino, och eftersom min handledare hade jämfört mitt skrivande med Sorrentinos var jag nyfiken och erbjöd mig att försöka översätta den. Jag blev förälskad inte bara i boken, utan också i översättandet, detta oslagbara sätt att göra en redan briljant text till sin egen. Det var för mig en litterär upplevelse helt överlägsen alla jag haft som läsare. Med åren har jag insett att det är få böcker som håller mitt intresse vid liv när jag bara läser dem – jag blir för lätt distraherad – men som översättare är jag konstant delaktig och kan uppskatta en mängd författare som annars skulle ha tråkat ut mig.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag går upp halv tio, två och en halv timme efter min son (när jag har honom), och tar med mig frukosten till kontoret. Jag ser det som min plikt gentemot folk med fasta arbetstider att ta väl vara på mina privilegier som frilansare. På Kontoret Skatan sitter ett dussin frilansande kulturarbetare, så där finns gott om folk att dryfta problem med under luncherna. Jag delar kontorsrum med min gamle vän Adam som är redaktör på h:ström och vi stör varandra titt som tätt med formuleringar vi är osäkra på. Min arbetstakt är ganska långsam, ungefär fem sidor om dagen. Oftast går jag hem vid fem. En del veckor är jag hos min flickvän i Stockholm och då sitter jag ofta på något kafé och jobbar. 

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Nej, aldrig. Jag läser några få sidor, sedan blir jag ivrig att börja leka. Jag älskar detta första trevande möte med en ny text och ibland också ny författare. Den där första timmen eller dagen när allting känns möjligt och man ännu inte har börjat störa sig på några egenheter hos författaren. En del uppdrag är lustfyllda från början till slut, men nästan alla är det åtminstone ett litet tag. 

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag är noggrann från första början. Att hasta ligger inte för mig. Ändå är det förstås massor av saker jag inte kan lösa med en gång, sådant jag måste markera och återkomma till senare. Jag vänder mig gärna till fackexperter, ringer runt till bekanta och främlingar och ställer frågor om sällsynta fiskar och tjurfäktning. Och jag har alltid frågor till författaren, om denne lever. Sist av allt gör jag en ordentlig genomgång för att slipa på texten och söka efter misstag.  

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Ja, ofta gör jag det! Men det ska helst inte vara sång, för då börjar jag lyssna på texterna och blir förvirrad. Gärna Brian Eno, Michael Nyman eller krautrock i stil med Cluster och Harmonia. Bachs pianoverk har också alltid funkat.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

I perioder skriver jag på eget. En dag ska jag romandebutera. Och så gör jag musik. Just det här året medverkar jag på inte mindre än tre skivor. I våras släppte jag och min flickvän Jenny Wilson ett album under namnet Driften. Vi gör en sorts meditativ ”erotisk skräckambient” som man rekommenderas lyssna på naken och iförd ögonbindel. Och i höst släpper min grupp Octopus Ride sin andra fullängdare, denna gång på ett grekiskt bolag. Vi gör nervös och energisk psykedelia. Slutligen körar jag på Jennys kommande album. Alla dessa skivor är helt underbara, var och en på sitt eget sätt. 

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Medan det ännu inte fanns någon cykelväg längs Möllans gräns på Nobelvägen och man var tvungen att cykla tätt mellan de parkerade bilarna och de körande blev jag rätt så illa ”bildörrad”: en oaktsam parkerad bilist slog upp dörren rakt framför mig så att jag slungades rakt ut i körbanan och var nära att bli överkörd. På engelska, fick jag lära mig då, kallas det att bli car-doored. ”Bildörrad” ger i skrivande stund inte en enda träff på sökmotorn, men när denna intervju har publicerats bör den åtminstone ge en.   

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Det finns ett ord som jag försöker smyga in någonstans i varje översättning jag gör, som en gest till en vän. Naturligtvis kan jag inte säga vilket, men det har sin förklaring i vännens kärlek till kostymdramer. Jag fnissar varje gång jag lyckas få in det.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Jag var ganska nöjd när ett av Tuli Kupferbergs råd för att leva billigt, ”Carry coals away from Newcastle”, blev ”Låt bagarbarnen bjuda på bröd”. (För den som har svårt att hänga med: båda fraser är kullkastningar av varsitt talesätt om att göra något helt överflödigt.)   

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Brrrr! Törs jag? Okej då, i översättningen av Hemingways debutroman kallade jag Seines stränder för ”västra” och ”östra” istället för ”vänstra” och ”högra” – vilket en recensent gjorde sig lustig över. Konstigt nog var det en överanalys som hade ställt till det för mig. Jag hade märkt att amerikaner har en större tendens än svenskar att referera till geografiska platser som liggande till höger och vänster om varandra, alltså som på en karta snarare än ute i världen. Så när Hemingway använde dessa ord tänkte jag: ”Nej, så skulle vi aldrig säga på svenska!” Men nu vet jag att vi gör det, om inte i allmänhet så åtminstone i fråga om Seines stränder. 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Vad som helst av John Fante, Richard Brautigan, Henry Miller eller Bret Easton Ellis.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att ibland få uppleva glädjen att ”skriva” ett verkligt mästerverk, dyka djupt in i det och njuta av det som ingen annan, utan att för ett endaste ögonblick behöva bekymra sig över dramaturgin.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

I fjol skrev jag en dödsruna till Einar Heckscher i DN. Han var modig och kreativ och oförtjänt utskälld. Men min mentor i livet som översättare, den som hjälpt och stöttat mig i femton år nu, är Inger Johansson. 

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Den liknelse jag tagit till mig och brukar använda vid möten med lekmän är att översättning är som att arrangera om ett musikstycke för ett annat (ibland helt obesläktat) instrument. Det är inget nytt för kollegorna, men för den som är oinsatt i ämnet säger det något om hur mycket förutsättningarna skiljer sig åt mellan de olika språken.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Bengt Samuelsons nyöversättning av Skriet från vildmarken var väldigt fin.

Har du några härliga översättarminnen?

Jag minns tydligt när jag med blommor och choklad knackade på hos en ålderstigen Tuli Kupferberg i New York och fick gå igenom en hel (visserligen kort) bok med honom och intervjua honom inför efterordet. Vi satt i tevesoffan och såg Obama väljas till president. När jag lånade toaletten stoppade jag fickan full med långa gråa hårstrån från handfatet, att spara som ett minne. Nästan tio år efter hans död berättade jag för hans vän Thelma om detta och sa att håren hade lösts upp i fickan eller i varje fall gått förlorade. Då skickade hon en påse till mig med posten. Det visade sig att även hon hade sparat hårstrån från Tuli.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Ni gör redan alla de rätta prioriteringarna: hävdar vår ställning och betydelse och värnar om vår trygghet.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag säger som min bäste vän brukade säga, medan han levde: ”Var snäll mot dig själv.”

Denna intervju publicerades första gången den 1 september 2021.