Daniel Gustafsson Pech
Daniel Gustafsson Pech översätter prosa, poesi, dramatik från ungerska till svenska. Bor i Stockholm.
Vad översätter du just nu?
Just nu jobbar jag med dikter och dramatik av Rumänien-ungraren András Visky, som också kommer till bokmässan i år. Parallellt drar jag igång med en översättning av romanen ”Gryningsfeber” av Péter Gárdos, en brevroman om en ungersk yngling som hamnar i Sverige efter kriget. Översättningsanknytning har också den artikel om världslitteratur och översättning som jag just nu skriver tillsammans med litteraturvetaren Erik Falk – finns om allt går vägen att läsa i höstnumret av Med Andra Ord!
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Det var ingenting jag medvetet valde (tror jag). Jag lärde mig ungerska i Budapest under 1990-talet, som frukten av olika tillfälligheter och av familjeskäl. För en litteraturvetare fanns egentligen inte så mycket annat att göra utifrån detta scenario än att försöka börja tillägna sig den ungerska litteraturen, både den äldre och den samtida. Det var nog här tanken på översättande började. Sedan arbetade jag länge med litteraturfrågor på svenska institutet, till en början med särskilt ansvar för översättare från svenska till en rad olika språk. Det innebar att jag bland annat anordnade en rad seminarier (bland annat på författar- och översättarcentret i Visby) för översättare vilket inspirerade mig, liksom förmånen att få lära känna flera av dem personligen. Min egentliga översättarbana började dock med att jag fick erbjudande om att översätta Attila Bartis (helt fantastiska) roman ”Stillheten” 2009. Sedan dess har det, som det heter, rullat på. Nu försöker jag göra det här på heltid.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut? Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Jag lämnar barn på dagis om det är min tur, sedan cyklar jag allra oftast ut till Vinterviken (ibland med en paus för en espresso vid Fridhemsplan, för att morska upp mig). I Vinterviken hyr jag in mig i en ateljé där jag har mitt lilla hörn. Jag översätter i princip bara kontorstid, men då ofta ganska intensivt och med bara kortare pauser. Har svårt att översätta hemma och på kvällarna är jag ofta för trött för att kunna ta mig an ett så cerebralt arbete som översättning, hjärnan maler mest på tomgång… Men när jag fortfarande var anställd och översatte vid sidan av var det mer av nattarbete etc. Men med småbarn fungerar inte det.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Ja, jag lyssnar nästan alltid på musik. Men jag måste snäva in urvalet för att det inte ska bli ett störande moment utan istället skapa en trevlig arbetsmiljö. Ofta blir det därför något nyklassiskt eller minimalistiskt; har insett att det går hur bra som helst att jobba till sådana som Wim Mertens, Max Richter, Johann Johansson, Fennesz eller Peter Broderick. När jag översatte László Krasznahorkais roman ”Motståndets Melankoli” lyssnade jag en hel del på Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier”, eftersom den spelar en inte obetydlig roll i boken. Men det kändes faktiskt en smula rubbat efter ett tag.
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Just nu försöker jag skriva lite också, artiklar och så vidare. Och under årets bokmässa i Göteborg där Ungern är land i fokus, modererar jag en del samtal med ungerska författare. Det är alltid trevligt och något jag gärna gör. Som översättare behöver man ju komma ut och lufta sig lite då och då. Sedan försöker jag i mån av tid att engagera mig i helt andra projekt på kulturområdet, gärna internationellt, en skada från min tid på Svenska institutet antar jag.
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?
Oj, ungerskan har – liksom alla språk antar jag – så många konstiga och speciella ord. Men inga av dem passar i svenskan! Det är ju hela svårigheten med det jag håller på med (och ibland frågar jag mig verkligen varför jag håller på). Vad som är intressant med ungerska är att man lätt kan skapa nya ord, som inte låter tillkämpade. Fast de blir ofta väldigt svåröversatta. Imre Kertész numera klassiska roman ”Mannen utan öde” heter till exempel i original ”Sorstalanság”, som ordagrant betyder ”ödeslöshet”. Det låter oerhört slående på ungerska! Jag har nog heller inget svenskt favoritord som jag drömmer om att få använda. Ibland får man ju en plötslig ingivelse när man står inför ett problem och tycker att man hittat exakt rätt motsvarighet på svenska, såväl vad gäller betydelse som vidare konnotationer. Och sådana ord längtar jag alltid efter att få använda! Även om man i efterhand sällan är lika begeistrad som i stundens hetta…
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Nej, sådana saker vill jag helst glömma. Ordvitsar är bland det värsta. Tyvärr har ungrarna en fallenhet för just ordvitseri. Nej, jag kan inte säga att jag med stolthet kan peka på en bra översättning av en ordvits som jag åstadkommit. Men när jag får till en svordom eller grovhet (ungerska kan vara så oerhört grovt) som funkar på svenska brukar jag känna mig ganska nöjd. Att jag då bemästrar hantverket något litet.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Oj, den tabben känner jag nog (förhoppningsvis) inte till, men finns säkert i någon av de böcker jag översatt. Ibland är det svårt för mig – som inte har språket med mig från början – att förstå indirekta syftningar på ungerska. Och där har jag säkert fallerat, upprepade gånger…
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Jag skulle gärna översätta mer av Zsuzsa Csobánka, en helt ung författare som gjort stort avtryck genom ett tätt och symbolmättat språk samt angelägna teman. Jag översatte några dikter av henne för höstnumret av Lyrikvännen, men skulle gärna ta mig an hennes hyllade roman ”Majdnem Auschwitz” (”Nästan Auschwitz”). Och så vad som helst av Péter Nádas!
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Friheten – fastän den samtidigt betyder ett ständigt slaveri under klockan, språket och texten.
Har du några härliga översättarminnen?
Det skulle väl vara när jag satte punkt för ovan nämnda roman av Krasznahorkai, ”Motståndets melankoli”, vilket var en, som man säger, mycket hård nöt. Jag minns exakt var, hur och när! Det var riktigt härligt. Samt en februarivecka i Visby i vintras när allt bara flöt. Flytet, det är kanske det viktigaste för mig när jag översätter: att komma in i det och inte ramla ur det.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Kanske ett mer organiserat erfarenhetsutbyte mellan översättare (var på ett lysande samtal på SFF mellan tre unga översättare under försommaren, ett bra exempel på det). Gärna över generationsgränserna! Samt förstås att bevaka översättarnas arbetsförhållanden och arvodesnivåer.
Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Om det finns någon yngre förmåga därute med hyfsade ungerskkunskaper som skulle vilja prova på att översätta – ta kontakt med mig! Inför våren planerar jag en workshop för nybörjare i samarbete med Ungerns internationella översättarcentrum i den vackra lilla orten Balatonfüred. Vi behöver motiverade och engagerade deltagare!
Denna intervju publicerades första gången den 1 augusti 2015.