Jonas Rasmussen

Översätter från danska. Är uppvuxen med danska föräldrar utanför Norrköping. Har lite försiktigt och med stor respekt också börjat nosa lite på det norska. Bor i Lund med fru och två barn. Tränar ganska mycket (löpning) och går på gym någon gång i veckan. Ska försöka ta tag i klättringen igen, vilken har varit helt avgörande för vem jag är och för min ingång till språket och litteraturen.

Vad översätter du just nu?

Jag översätter i regel mest samtida lyrik och skriver också mest poesi själv. Men just nu är jag igång med något för mig väldigt ovanligt: en smart formgiven grafisk roman (eller ett seriealbum) för tweenies. Det är danska Annette Herzogs Hjertestorm / Stormhjerte. Boken är en ”vändbok” i vilken en tjej och en kille, Viola och Storm, brottas med förälskelsens och pubertetstidens alla våndor. Violas perspektiv på händelseförloppet läses från ena hållet, och när man läst halva boken vänder man den och läser Storms perspektiv på samma process från andra, så att säga.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Som för så många av oss var det inget val och det har varit en lång, lång resa. Som ung hade jag läs- och skrivsvårigheter och jag började egentligen inte läsa böcker av egen fri vilja förrän i 15–16-årsåldern. Samtidigt började jag också skriva – tankar, intryck och (vad jag då trodde var) dikter. Efter gymnasiet ville jag bli poet/författare, men förstod att det kan man inte leva av, så efter några år på olika folkhögskolor utbildade jag mig till bibliotekarie. (Det är först i vuxen ålder jag har förstått att många poeter har den ingången till litteraturen – att det har börjat i ett problem med språket.) Därefter flyttade jag till Lund och läste litteraturvetenskap samt på Lunds universitets författarskola, och efter studierna där började jag bl.a. skriva recensioner åt BTJ. En dag fick jag i uppdrag att recensera en dansk diktsamling översatt till svenska och när jag hade läst den tänkte jag (med viss hybris): ”Det där kan ju jag göra bättre själv”. (Titel, svenskt förlag och översättare låter jag vara osagt …) Sedan dess har jag aktivt letat efter högkvalitativa danska verk och poeter/författarskap som inte översatts till svenska. Jag kontaktade ett förlag med en första titel jag ville översätta, men de var inte intresserade. Efter en tid hörde de dock av sig om en annan dansk bok som de behövde översättare till. Det var Självmordsaktionen av fenomenet clausbeck-nielsen.net / Das Beckwerk / Madame Nielsen mm. som Kabusa gav ut 2007, och som alltså blev min översättardebut.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag jobbar uteslutande hemifrån och jag brukar säga att jag mest ”leker kontor”, för det är så ofantligt mycket tid som går åt till att etablera och hålla kontakter, hålla sig uppdaterad om intressanta utgivningar och arrangemang, läsa en artikel här och en dansk recension där, svara på de där mailen, kolla upp de där källorna, be ett danskt förlag eller en författare skicka den där boken, tillsammans med allt det övriga praktiska i att vara egenföretagare: betala räkningar, bokföra etc. mm. osv. Jag håller ibland också gästföreläsningar, som ju ska förberedas, och ordnar vissa litteraturarrangemang, vilket även det tenderar att uppta alldeles för mycket tid. Och så tränar jag ungefär varannan dag (ja, på ”arbetstid”), och så ska man ju åka och storhandla, och så måste man ju tömma diskmaskinen och sortera tvätten och …

Men … Den här ”kontorsleken” beror mycket på mitt arbetssätt: Jag gör nästan aldrig översättningsuppdrag åt svenska förlag. Jag letar istället själv upp böcker som jag tycker är så litterärt intressanta att jag bara inte kan låta bli att arbeta med dem. Därefter gör jag i regel en provöversättning och försöker sedan hitta ett svenskt förlag till boken. Ibland går det snabbt från provöversättning till svensk tryckt bok och ibland tar det 5–6 år. Men kvalitet måste få ta tid! Jag tänker mig att till slut förstår nog något svenskt förlag att det här måste ges ut. Och hittills fungerar faktiskt det här arbetssättet – ja, t.o.m. ekonomiskt – men enbart tack vare generösa stipendier från både danska Kunstfonden och Författarfonden!

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej, det skulle aldrig gå. Jag är alldeles för koncentrerad på rytmen, melodin och texterna när jag lyssnar på musik – och när jag översätter (som sagt: mest lyrik).

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Som sagt så skriver jag också själv. Jag har hittills utgivit sju egna titlar (mest korta experimentella / konceptuella saker) och det är flera projekt igång i huvudet som kanske någon gång kan bli utgivna. Jag har tidigare läst en del korrektur, varit lektör samt under några år varit anställd som lärare i Kreativt skrivande vid Högskolan Kristianstad. Jag har gett respons på en massa manus, både från väletablerade författare och debut-sugna. Jag är också inblandad (helt ideellt) i bokförlaget Trombone och jobbar där med allt: sättning, formgivning, språkgranskning, marknadsföring etc. Men jag har alltså inget ”riktigt jobb”, utan frilansar som översättare och författare på heltid.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Det finns säkert många, men ”støvregn” är definitivt ett av dem. Det har förekommit i två av mina översättningar, en diktsamling och en roman, av två olika författare. Ena gången blev det till ”dammregn” och andra till ”dimregn”. Ingetdera lär ju etablera sig i Sverige, men det har också med hur det danska ordet låter att göra – ljudet av ordet, hur det uttalas. Det är taktilt, liksom. Man känner det på kinden. Och så finns det förstås uttryck i danskan som känns så mycket mer helgjutna än på svenska. Att något ”kostar skjortan” kan jag väl stå ut med, men i Danmark kostar det ”det hvide ud af øjnene”. Det riktigt intressanta med att översätta mellan två så närliggande språk är att allt står och faller med de mycket subtila detaljerna. En fullt begriplig mening på svenska kan t.ex. bara genom ordföljden ha förvanskat stilnivån fullständigt från det danska originalet. Och ett litet ord som ”vil” kan betyda både ”vill”, ”önskar” och ”ska” på svenska. Och de flesta vet väl att ”sød” inte betyder ”söt” på svenska, utan snarare ”snäll”. Men det kan också, i andra sammanhang, passa mycket bättre med ”trevlig”, ”sjyst”, ”fin” och … ja … ”söt”. Det gäller att vara uppmärksam och idiotnoggrann!  (Jag har i andra sammanhang resonerat om problemen med de mycket intressanta danska orden ”besættelse” och ”skov”, men det tar jag inte här.) 

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

De orden använder jag när jag skriver mina egna saker. För närvarande är jag inne i en poetisk ”rättsprocess” med en diktsamling med arbetstiteln Latent. Ordet ”latent” gillar jag för att det pekar på vad poesi gör – den enorma och ibland drabbande potential som liksom ligger latent (i undertexten) i de få ord som faktiskt fästs på pappret.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Titeln på Morten Søndergaards konceptuella diktsamling Må sort dreng dø ren blev till Genernas drömda rot (Rámus, 2015), vilket jag är mycket nöjd med! Samlingen handlar på olika sätt mycket om genetik samt om språkets ursprung och byggstenar. (Titeln är alltså ett anagram på författarnamnet men med variationer i å/aa och ø/ö.)

Jag har också tvingats till en ganska kreativitetskrävande lösning i den nu aktuella Herzog-översättningen: I ett klassrum skryter några av de coola 12–13-åriga killarna med sina (mycket bristfälliga) kunskaper om samlagsställningar som de gillar. De säger ”den grekiska”, ”den ryska”, men vet egentligen inte riktigt vad de pratar om. Någon säger ”den svenska” och huvudkaraktären, oskulden Storm, blir så nervös av det hela att han plötsligt (helt goddag yxskaft) utropar ”Ja, med en svensknøgle” (skiftnyckel). Det hör också till saken att Storm senare hjälper sin pappa med att byta däck på bilen, och då ber pappan Storm om att räcka honom en ”krydsnøgle” (ett fälgkors), men Storm är ”i andra tankar” och räcker honom istället just en ”svensknøgle”, och pappan säger ”Nej, ikke svensknøglen, Storm, KRYDSnøglen!”. Jag insåg till slut att jag var tvungen att göra om det hela i grunden och lät killarna i klassrummet uttrycka vanligare ställningar (69:an, Missionären, Cowgirl) och eftersom de egentligen inte riktigt vet vad de pratar om säger då en ”Korset” (som man ju skulle kunna tänka sig var en samlagsställning). Och då utropar Storm istället ”Ja, med ett fälgkors”. På så sätt fungerar det också med den senare scenen med däckbytet: ”Nej, inte skiftnyckeln, Storm, FÄLGKORSET!”

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Det vill jag helst inte tänka på. Vad jag kan komma på rör det sig mest om korrekturfel, men jag är säker på att jag har blivit räddad av noggranna förlagsredaktörer flera gånger. Resultatet av en översättning är ju ofta ett samarbete mellan författare, översättare redaktörer och i regel flera andra (ämnesexperter el. likn.).

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Det är nästan pinsamt att säga, men i stort sett alla mina översättningar är drömprojekt eftersom jag nästan alltid själv väljer de verk jag jobbar med. Jag är oerhört glad över att ha fått vara redaktör för diktantologin Nervsystem – ung dansk poesi (ellerströms, 2015), och Solvej Balles Kvartetten (Opulens, 2018) ser jag som ett hjärtebarn som tog mig många, många år att få ut. Att få introducera en oerhört lovande debutant som Theresa Salomonsen (Kasta himlen i havet, Lil´lit Förlag, 2019) är också en ynnest. Men okej, framtida: Det där första verket som jag ville översätta åt Kabusa, och som ännu inte finns på svenska, är Christina Hesselholdts tre första böcker, som har getts ut i en samlad volym i Danmark. Den vill jag så gärna få chansen att översätta någon gång.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att få låna en annans röst och bråka med språkliga detaljer – ordens klang och rytm. Jag är väldigt ”närsynt” när jag översätter, men man måste ideligen växla perspektiv och även se till vad som rör sig på andra ställen i verket. Jag är övertygad om att mina läs- och skrivsvårigheter som ung har gjort mig till en bättre, mer noggrann (och självkritisk) översättare. Jag läste under många herrans år så långsamt att jag, förutom de stora dragen i en bok, också lyckades få syn på detaljerna i t.ex. rytm, ljud och stilnivåer. Det är också väldigt tillfredsställande att samarbeta med författaren. Jag låter alltid ”mina” författare läsa och kommentera när jag har en färdig grovöversättning. Jag ställer också en massa frågor och förklarar hur jag har försökt lösa vissa problem. Den processen är mycket viktig för mig personligen, och för resultatet. 

Har du några härliga översättarminnen?

Många: små, intensiva rysningar av att ha kommit på en kreativ lösning t.ex. Men framför allt sociala saker: Jag har t.ex. jobbat en hel del tillsammans med tidigare nämnde Morten Søndergaard, som har kommit att bli en god vän. För några år sedan bodde jag några fantastiska vårdagar hos honom i Pietrasanta, Italien, för att jobba på ett projekt. Det var dagar fyllda av promenader och långa samtal om litteratur, människans natur, estetik, marmor, arv, barn, kärleksrelationer, mediciner, kreativa processer, språkets gränser och mycket annat.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Kulturpolitik, rimliga arvoden, synliggörandet av professionen, spridningen av aktiviteter utanför Stockholm. Jag satt i sektionsstyrelsen i två år, så jag vet hur tungrott mycket av det fackliga arbetet är, men också hur viktigt det är. Ni gör ett fantastiskt jobb!

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Det kanske inte är rätt forum, men okej, jag drar den här brandfacklan här: Det må vara en smal fråga, men handlar om att värna om översättarprofessionen! Jag är bedrövad över att flera svenska förlag anlitar kända svenska författare och poeter som översättare av dansk litteratur. De gör det uppenbarligen för att de tänker sig kunna sälja böcker och få uppmärksamhet (hos recensenter och läsare) på ”översättar”-namnet. Det är faktiskt en oerhört delikat uppgift att översätta mellan så närliggande språk som danska och svenska. Och bara för att man kan skriva på svenska innebär det inte att man kan översätta från ett annat skandinaviskt språk. En uppburen svensk författare behöver inte vara lika mån om sitt rykte som översättare, och tillåter sig därför uppenbarligen ofta att slarva. Missförstå mig nu rätt: det finns naturligtvis också väldigt duktiga svenska författare som också är enastående duktiga översättare från danska (t.ex. Marie Silkeberg och Ninni Holmqvist). Men det finns många bristfälliga översättningar från danska ute i svenska bokhandeln, gjorda av svenska författare som jag kan ha all respekt för – som författare – men översättare är de inte. I översättarrollen ingår nämligen att ideligen ifrågasätta sig själv och sina lösningar, att vara noggrann och ödmjuk inför originalspråket och originalförfattaren. Jag tycker det är respektlöst av både de svenska förlagen och dessa svenska författare, gentemot de författare de översätter. Det gör mig ont att se fantastiska danska författare behandlas så vårdslöst på grannspråket, och att professionen urholkas i svenska förlags jakt på publicitet.

Denna intervju publicerades första gången den 2 april 2019.