Madeleine Gustafsson

Madeleine Gustafsson är litteraturkritiker, författare och översättare. Hon innehar stol nr 8 i Samfundet De Nio och är filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Hon översätter från tyska, franska och italienska och är bosatt i Stockholm.

Vad översätter du just nu?

Just nu översätter jag en liten berättelse, närmast en novell, från Italienska.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

”Valde” är kanske inte rätt ord. Jag fick en förfrågan, försökte, tyckte det var roligt, fortsatte. Det var tidigt 70-tal och mitt ”yrkesliv” ännu en ganska flytande blandförsörjning av (illa betalda) artiklar, en del förlagsjobb och översättningar, någon lycklig gång till och med av en radiopjäs. Jag bodde i Berlin ett par år, det översattes också rätt mycket därifrån vid den tiden, under studentrevolten, så detta att översätta från tyska låg nära till hands. Det var ett språk jag behärskade hyggligt och dessutom var jag ju omgiven av det just då, med många människor att fråga om betydelser, be om preciseringar och lära mig av.

Med de båda andra språken var det mer komplicerat. Franskan var mitt skolspråk; när jag kom hem till Sverige som femtonåring efter att ha bott utomlands praktiskt taget hela min barndom skrev jag dagbok på franska, brev till mina vänner på franska och hade läst alla skolämnen från kemi och biologi till romerska kejsare på franska. Vi talade förstås svenska hemma, men de båda språken beskrev inte samma värld. Så att översätta från det ena till det andra var en betydligt mer personlig process, det handlade om mer än ord och dröjde också länge innan jag vågade mig på det.

Italienskan då? Hur ska jag säga, jag var inte så gammal då. För mig var det ett ganska barnsligt språk, vänligt och inte särskilt omfattande, det flöt liksom bara in. Och det var alltigenom muntligt: när jag långt senare fick för mig att försöka läsa en bok på italienska förstod jag ingenting förrän jag uttalade orden högt. Jag hade ingen skriftbild av språket och fick lära mig det – nej, lära mig att känna igen det – på nytt.

Vad jag vill säga med den här historiken: översättandet handlar om mycket mer än språk, kanske om att få skilda världar att hänga ihop. Men också omvänt, en fascination, en aldrig upphörande lust att se om det går, vad som låter sig sägas – och hur! Jag hade gärna kunnat många fler språk.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Ack, i princip … men nu blir det ju sällan så. Jag har för många sysslor, ofta krockar de eller blockerar varann, och samtidigt kan jag bara göra en sak i taget ordentligt. Så de sammanhängande, disciplinerade översättarperioderna, när jag inte gör annat, är lyckliga, med långa regelbundna arbetsdagar och trevliga promenadpauser.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Ja, men flyktigt, mest för rytmens och tonfallets skull.

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag har försökt ibland, men aldrig klarat att översätta mening för mening. Först måste jag få distans till källspråket och det innebär att bryta ner texten, nästan till ett slags gröt, oläslig. Då skriver jag snabbt, med alla frågetecken och varianter och synonymer huller om buller. Sen kan jag bygga upp den igen mening för mening.

Lyssnar du på musik när du översätter?

Aldrig, då skulle jag nog koncentrera mig på den. Dessutom måste jag kunna läsa högt för mig själv för att höra rytmen.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Huvudsakligen med att skriva litteraturkritik.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Alltsammans handlar ju egentligen om att hitta den motsvarande, ännu inte existerande texten på svenska … men något särskilt ord? Visst, de dyker upp hela tiden, men just nu faller mig inget in.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att använda?

Svenskan kan vara så underbart precis, med särskilda verb där exempelvis franskan måste göra omskrivningar. (Å andra sidan kan det ibland bli alltför konkret, nästan klumpigt, där franskan utan svårighet är elegant och abstrakt!)

En sak jag älskar hos det svenska språket är dess förmåga att bilda sammansatta ord: kallras, vindsus, siktdjup … Och inte bara poetiska, ibland kan en ordsammansättning ersätta ett helt resonemang! (Å andra sidan kan jag avundas tyskans möjlighet att med sin nästan latinska satsbyggnad hålla samman en argumentation, med alla bisatser, inskott och invändningar i en enda mening.)

Å ena sidan, å andra sidan … Det är just det som är så ändlöst fascinerande, de olika språkens olika sätt att uttrycka ”samma sak”, det som i grunden ligger före, eller strax under orden.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Svårast är förstås alltid poesin – att försöka åstadkomma en motsvarande dikt på svenska och samtidigt behålla så mycket som möjligt av originalets rytm, tonfall, stilnivå, i bästa fall radbrytning – och kanske rim? Om de inte drar iväg med helheten åt alldeles galet håll? Att varken säga för mycket eller för lite.

Men bland det roligaste jag gjort har varit att översätta Hans Magnus Enzensbergers dikter, som sällan är s k centrallyrik (så svårt, som sagt!) utan leker med alla möjliga språkliga knåp och knep, ironiska rimflätningar, gåtor, anspelningar och citat, härmade genrer, en flödande och ofta ålderdomlig vokabulär. Hur jag löst det? Tja – efter bästa förmåga får jag väl säga, ibland bättre, ibland sämre, men roligt var det!

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Det vet jag antagligen inte. Men jag har åtminstone fått chansen att arbeta om två av mina allra första översättningar, en från tyska (Werner Herzog) och en från franska (en Proustnovell) och kunna rätta till vad jag inte längre tyckte jag kunde stå för, vagheter, missförstånd mm.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Hade – men nu översätter jag allt tunnare böcker. Man hinner inte med allt.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att få bestämma själv hur, när och var man arbetar. Att det aldrig blir tråkigt eftersom man lär sig så mycket hela tiden  språkligt och sakligt, i de mest oväntade ämnen.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

Somliga översatta verk – Bibeln, Shakespeare, Nalle Puh – är förstås klassiker även på svenska och det är svårt att tänka sig dem i någon annan version. Men språket förändras ju hela tiden och översättningarna åldras, så – förebilder? nej.

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Att över hälften – eller var det två tredjedelar? – av ”vår” litteratur består av översättningar (”blott barbarit var en gång fosterländskt” o s v)

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Bara senaste månaderna, huller om buller: Eva Ströms Shakespearesonetter (igen), Malte Perssons Rilkeöversättningar, Valeria Luisellis De förlorade barnen (övers. Niclas Nilsson), Dasa Drndic (övers Djordje Zarkovic), Marcel Proust Mot Sainte-Beuve (övers. Jan Stolpe)

Har du några härliga översättarminnen?

Fester, samtal, arbetssammankomster med andra översättare (tänk, all denna generösa kollegiala hjälpsamhet inom skrået!)

Vad tycker du översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Fortsätta sitt ovärderliga arbete med att bevaka översättarnas avtal, verka för bättre och förutsägbara villkor och ett uppdaterat och allmänt godkänt standardkontrakt.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Bara de vanliga: resa, läsa. Resa, dyka in i det främmande språket – så snart det går igen. Och läsa, ännu viktigare nu när resandet står på paus. Fast egentligen kommer ju allting till användning, det är det roliga.

Fotograf: Håkan Lindgren

Denna intervju publicerades första gången den 1 januari 2021.