Meta Ottosson

Augusti månads översättare är Meta Ottosson som tycker om att ”leva” sina översättningar. Hon har rest i John Franklins fotspår till Cape Leeuwin och Tasmanien, finkammat kustområden i New South Wales och Queensland efter olika sorters eukalyptusträd inför romanen Eukalyptus av Murray Bail eller, som här på bilden, gått en kurs i falkenerarkonsten i Cong på Irland med anledning av översättningen av Helen Macdonalds H som i hök. Hon översätter från engelska och tyska och är bosatt i Mjövik/Nättraby/Blekinge.

Vad översätter du just nu?

Fly Away Peter av David Malouf och mellan varven försöker jag översätta en lång dikt (84 sidor) av en brittisk poet.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det är en lång historia, i minst tre delar. Frågan är nog om jag valde över huvud taget.

Del I: När jag var barn var min omgivning enspråkig, alla talade svenska, eller snarare karlskronitiska. Om somrarna bodde vi på vårt sommarställe utanför Karlskrona, inte långt från den plats där jag nu bor. Min far som var egen företagare åkte var morgon in till staden och återvände framåt kvällen. Då hade han ofta någon överraskning med sig: farmor, en av våra kusiner, godis, glass som hotade att smälta om vi inte snabbt åt upp den. Vi hade ingen frys på landet (jag talar om början på 50-talet) och till den här historien hör även att vi inte hade telefon där.

En kväll hade han med sig två pojkar i tjugoårsåldern, som såg ut att vara dubbelt så långa som vi. Det var två holländska liftare som min far hade plockat upp vid utfarten från Karlskrona. Han tog ofta med liftare, tyckte det var spännande med det främmande. De båda holländarna vecklade ut sig ur bilen, min far ropade till min mor: ”Sätt på lite kaffe, Kajan, vi har fått främmande!” Min mor lade huvudet på sned, tittade upp mot de långa gästerna och sa: ”Jag tycker de ser hungriga ut.” Och så brassade hon käk. Under tiden försökte min far prata med pojkarna. Det gick så där. Holländska och karlskronitiska kan ibland sammanfalla, men inte särskilt ofta.

Till slut tröttnade min far och meddelade att han skulle åka in till staden och hämta Rickard. Rickard var min morbror som hade varit kapten i handelsflottan och en natt råkat ut för oväder på väg från Port Talbot till Amsterdam, blivit av med ankare och kätting och styrt upp fartyget på torra land, i sanden, för att rädda det. Där blev båten stående i över ett halvår innan man lyckades gräva en kanal ut till havet så att det kunde komma loss. Morbror Rickard kunde inte överge sitt fartyg där på land och lärde sig holländska på kuppen. Nu skulle han få användning för sina språkkunskaper. Han kom, talade och blev förstådd! Förstod! Häpnadsväckande. Jag var trollbunden. Det gjorde ett outplånligt intryck på mig (och även min fars optimism, hans övertygelse om att Rickard skulle vara hemma och vilja följa med ut till vårt sommarställe.)

Del II: Den våren då jag skulle ta studenten (latinlinjen, halvklassisk gren) satt jag på ett kafé och läste en annons om en tolk- och översättarutbildning i (Väst-)Tyskland. Jag bestämde mig för att söka dit, mycket för att undvika att ”ligga i Lund”, vilket min äldre syster gjorde och det verkade inte så kul, men mest för att utlandet lockade. Jag hade sommaren innan arbetat i Österrike på ett pensionat. Jag kom in, pluggade översättning mellan engelska och tyska och mellan tyska och franska i tre år och tänkte nog att jag skulle arbeta som tolk i någon metropol. Så blev det nu inte. Ganska snart blev jag förälder och arbetade som språklärare bl a på Komvux.  Och här kommer vi nu till … ta-da!

Del III: En dag blev jag kontaktad av en redaktör på Tidens förlag som berättade att deras förlagschef, Anders Ferm, hade varit i Östtyskland och köpt bl a tre bilderböcker som de nu måste översätta och ge ut, och var jag intresserad? Ja, det var jag. Det var 1975. Och på den vägen är det.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Här måste jag skilja på hur en vanlig arbetsdag såg ut före coronapandemin och hur den ser ut nu. Ingenting är sig likt. Jag arbetar för närvarande inte på uppdrag, vilket är ovanligt för mig, men de förlag jag har kontakt med har permitterat personal, skurit ner på utgivning, och verksamheten verkar ligga i träda. Det kan inte jag göra och det är därför jag översätter Fly Away Peter, som jag nämnde tidigare. Det gör jag både för att jag tycker så mycket om boken och vill ta reda på varför, och för att hålla igång huvudet och tankeverksamheten. Men jag har ingen förläggare till den. Det är en annan sak med den långa dikten. Den håller jag på med för att jag inte kan låta bli. Jag måste se om det går att översätta den.

Före coronapandemin arbetade jag i praktiken från ca 10-tiden på förmiddagen fram till dess att Aktuellt började kl. 21 med avbrott för måltider, fika och någon cykeltur/promenad. Ibland gick jag även ut och rastade mina ordvändningar som man rastar en hund. Och det gör jag fortfarande. Men nu tar jag det mycket lugnare. Plötsligt har jag fått tid att i lugn och ro följa trådar som jag blivit intresserad av, eller behöver följa för att översättningarna jag håller på med kräver det. Jag lyssnar t ex på/ser tidigare samtal som hållits under Sydney Writers’ Festival (finns på nätet), festivalen är inställd i år på grund av ’the Rona’, men sänder en online-version. Många bra samtal där, kan särskilt rekommendera ett mellan två av mina favoriter: Daniel Mendelsohn and David Malouf on the Classics från festivalen 2015, där författaren till An Odyssey – a Father, a Son and an Epic och författaren till Ransom (Lösen, Tranan, 2012, i min översättning) samtalar.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej, aldrig. Däremot händer det att jag lyssnar på en inläsning av den bok jag för tillfället översätter. Är det författaren själv som läser tycker jag att jag får stor hjälp på vägen t ex med hjälp av hur han/hon betonar.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Återigen handlar det här om före eller efter coronapandemins intåg. Eller kanske om min ålder. ”Förr” var jag ofta ute i skolor och på bibliotek och hos olika föreningar och pratade om mitt arbete som översättare. På grundskolenivå handlade det mest om ”mina” barn- och ungdomsboksförfattare, Roald Dahl, Michelle Magorian, m fl. På gymnasiet mer om vad mitt arbete gick ut på, med en del praktiska övningar. På bibliotek och andra ställen hade jag två olika föredrag som jag alternerade mellan, beroende på målgrupp. Men egentligen innehöll de samma sak om än tonen skilde sig något åt. Det ena hette En översättarseglats och handlade om min översättning – och hur jag gjorde den – av den tyske författaren Sten Nadolnys roman Upptäckten av långsamheten. Det andra hette Varför jag inte broderar några monogram på min dotters linneservetter och den titeln kom sig av att jag en gång när en av alla mina gamla släktingar hade dött, och jag stod och beundrade något de broderat till mig en gång i tiden, och vänd till min dotter sa: ”Tänk, när jag är borta kommer det inte att finnas några spår av mig.” Dottern lyfte blicken mot bokhyllan, slog ut med handen och sa: ”Och alla de här då?!” Dessutom har jag undervisat i översättning och skrivande på Blekinge Tekniska Högskola, har varit engagerad i SFF:s översättarsektion och styrelse, arbetat i Sveriges författarfond som ledamot av beredningsutskottet, gjort en del utställningar på Blekinge museum, varit redaktör för två antologier, Kvinnor runt Östersjön och Elefanten i biblioteket, skrivit en faktabok Rävarumpa, Ängel och Törnrosa om en enskild småbarnsskola. Men det enda jag jobbar med nu för tiden vid sidan av översättandet är jobbet som sjukhusvärd i Karlskrona i Röda Korsets regi. Och inte ens det äger rum just nu på grund av ja, ni vet vad. Blir lite tjatigt att säga det varje gång.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Nej, jag tycker nog att man kan hitta alla ord i svenskan.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Nej.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Hela Roald Dahls bok The BFG (SVJ – Stora vänliga jätten på svenska) var extra svåröversatt. Först tackade jag nej till erbjudandet att göra det. Men som väl var gav förlaget inte upp utan återkom och efter några inledande våndor hade jag jätte- (sic!)roligt. Vissa gånger kom jag på mig själv med att skratta högt när jag tyckte att jag hade varit mycket finurlig.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

En gång var jag nära att begå en tabbe men blev räddad av författaren själv då han och jag träffades i hans hem i Sydney för att gå igenom mina frågor. Det gällde min översättning av David Maloufs 12 Edmondstone Street. Vi satt vid Maloufs köksbord och arbetade. Efter ett tag tog vi en paus och gick ut i trädgården. Malouf guidade, visade växter och annat och pekade till slut på en växt han kallade för elk horns. Den förekom i texten jag arbetade med och jag hade jag lagt pannan i djupa veck över den länge och till slut bestämt mig för att ja, australiensarna är förmodligen så knäppa att de skulle kunna ha älghorn på väggarna på sin veranda. Växten heter älghornsbräken på svenska.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Ja, bortsett från de båda titlar jag håller på med, så skulle jag inte tacka nej till att översätta Daniel Mendelsohns bok An Odyssey – a Father, a Son and an Epic som jag nämnde tidigare. Så finns det flera böcker av David Malouf som ännu inte blivit översatta. Och – många fler intressanta författare från Australien.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Orden, och det varierande arbetet. Ingen dag är den andra lik.

Har du några härliga översättarminnen?

Ja, för att bara nämna några: våra båda veckolånga översättarseminarier på 80-talet på Lunnevads folkhögskola med föreläsare och deltagare som Tomas Tranströmer, Anders Bodegård, Susan Bassnett, Jaques Outin, Gunnar Harding, Anna Pyk,  boo cassel, Mats Löfgren, Staffan Skott, listan kan bli mycket lång. Ett bestående minne är hur en del av oss frivilligt stannade uppe om nätterna och skrev och översatte poesi tillsammans med Susan Bassnett.

I början av 80-talet blev jag inbjuden till översättarkollegiet i Straelen tillsammans med flera andra personer som översatte eller hade översatt Nadolnys bok Upptäckten av långsamheten, bl a en fransman, en amerikan, en finne, en polska. Först fick vi översättare grotta ner oss i våra översättningar och våra frågeställningar i några dagar och på ”sjunde dagen”, nej! på femte dagen infann sig Sten Nadolny själv för att lösa alla knutar och – visade sig vara mycket lik sin romans huvudperson. Precis som John Franklin i början av boken håller om dottern till den brittiske ambassadören i Portugal lite för länge, slöt han oss länge och väl i sin stora famn.

Och så vill jag nämna när jag under en månads tid fick agera levande lexikon åt Sandhya Rao som bodde hos mig för att översätta Pippi Långstrump till hindi (Pippi Lambemoze) inom ramen för det svensk-indiska översättningsprojektet. I min lilla by gick det plötsligt omkring en livs levande ”utrikespinaul” i färgglada saris och folk tog kontakt och frågade och var nyfikna på ett underbart välkomnande och varmt sätt. 

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Teknikneutrala avtal.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Ha! Det skulle nog bli för långt och kanske har jag redan delat med mig av det mesta.

Foto: Mette Ottosson

Denna intervju publicerades första gången den 2 augusti 2020.