Roger Eriksson

Roger Eriksson bor på Kalvsund, en liten ö i Öckerö kommun strax utanför Göteborg, och översätter från kinesiska och engelska.

Kina och kinesiska har kommit att bli min grej här i livet. Det är en glädje att kunna ta del av en spännande kultur på ett sätt som är omöjligt för många andra. Den kinesiska traditionen är förstås oerhört rik, men jag tror att det hade varit precis lika spännande att ägna mig åt något annat kulturområde i vår värld. Och ibland önskar jag att jag hade gett mig i kast med något mindre och mer enhetligt, som Island.

Jag bor på ett skär i havet, på västkusten där en del av mina rottrådar på morsans sida finns. Jag gläds åt tärnorna när de återkommer i maj efter sin extrema långflygning, medan havstulpanernas vassa charm kan vara svårare att uppskatta. Brännmaneterna å sin sida är både magiskt vackra och obehagligt svidande. Vi lever med naturen här, på gott och ont. Vindarna är ett ständigt samtalsämne i vår lilla by.

Och så är jag ordhantverkare, pusslar med ord. Jag översätter böcker och annat. Jag jobbar helst med kinesiska, men engelskan tar också upp mycket plats i hjärnan och i datorn. Översättandet är ett mödosamt och krävande arbete, som jag nog drivs till av ett slags inneboende kreativitet, blandad med nyfikenhet och fåfänga. Det känns bra att hålla i den fysiska boken till slut – produkten av mitt slit. ”Hoppas att den blev bra, att den talar till läsaren.”

 Vad översätter du just nu?

Jag har ganska nyligen avslutat två kinesiska romaner. Den ena bör vara på väg till tryck, den andra är på korrläsning. Troligen kommer de ut under titlarna Oxgrodan och En rungande örfil. Nästa projekt är en diktsamling. Det är okänd terräng för mig, men en så kreativ och spännande utmaning kan jag omöjligt tacka nej till.

Parallellt med litterära översättningar arbetar jag med undertextning för teve och dokumentöversättningar. De uppdragen är mindre i omfång och rör sig i oregelbunden skytteltrafik mellan mig och mina kunder.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Ungefär så här: Jag gick på ”fel” gymnasieutbildning, teknisk linje, och insåg att det inte var för mig. Så jag ställde om kompassen mot språk och samhällsvetenskap. Efter några års arbete och utförd militärtjänst började jag studera på Öst- och sydöstasienlinjen vid Lunds universitet, med kinesiska som huvudämne. Jag visste inget om Kina eller kinesiska då, utan bakgrunden var att jag ville ut och se mig om i världen och att jag visste att jag hade en viss språkbegåvning. Hur jag skulle använda min utbildning började jag fundera på senare. Jag var inne på journalistik en tid, men så blev det översättningsbranschen. Jag arbetade först på två olika översättningsföretag där jag översatte, redigerade och administrerade tekniska dokument. År 2002 startade jag eget, jag blev frilans. Till att börja med ägnade jag mig åt en kombination av undertextning och tekniska översättningar. Undertextningen fortgår ännu, tillsammans med översättning av blandade dokumenttexter och skönlitteratur. Tekniska texter i större omfattning slutade jag befatta mig med för cirka tio år sedan. Skönlitteraturen kom in i bilden för sådär fem år sedan.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag tar färjan 07.14 från Kalvsund till Björkö. Den tar två minuter. Då hinner jag hälsa på några av de andra öborna och prata lite med dem, om jag inte är alltför trött och tjurig den här morgonen. På våren hörs ejdrarnas rop. Ibland sticker en säl upp huvudet och ser sig omkring. Sedan cyklar jag tre kilometer till samhället på Björkö.  Just nu försöker jag träna på gym en timme på morgonen innan jag börjar jobba. Sedan till kontoret. Havregrynsgröt med valnötter tillagad i mikron till frukost. Kaffe på det, ibland för mig själv vid datorn, andra dagar med någon kontorsgranne eller med elektrikern en trappa ner. Sedan tar den dittills måttliga ordproduktionen lite mer fart. Jag jobbar till någon gång kring tolv-ett, förhoppningsvis med ett par pauser. Dags för lunch. Den kan vara matlåda hemifrån, egenhackad sallad eller någon mikromat från Ica. Sedan jobbar jag någon timme till på kontoret. Efter det bär det med cykel och färja hemåt igen. Därefter upp för backen och upp för trappan och så är jag hemma. Jag kollar läget med katterna, ger dem mat och släpper ut dem om de vill. Sedan mer kaffe och så fortsätter jobbet hemma på loftkontoret. Ibland sover jag 20-30 minuter på eftermiddagen. Arbetsdagen tar slut antingen när jag är klar med det som ska göras, när kvinnan kommer hem eller när det är något annat som ska hända. Numera tar den alltid slut. Jobb hela natten hoppas jag att det hör till det förgångna.

Ovanstående är den aktuella idealbilden av en arbetsdag. Verkligheten blir som den blir. Ibland kan dagarna på kontoret bli långa, de gånger då jag inte kommer loss från datorn. På sommaren händer det att jag tar på mig våtdräkten och simmar i havet. Då förskjuts kanske arbetsdagen, men det är ju ändå ljust i evigheter.

Och så dricker jag ett par baljor grönt te, eller möjligen oolong, under en arbetsdag. 

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Oftast inte. Jag bläddrar igenom boken och sedan hugger jag in en mening i taget. Jag kommer ändå att gå igenom texten minst fyra gånger innan jag är klar med den. Det blir grovöversättning, redigering och ytterligare detaljputsning för att få texten korrekt, konsekvent och idiomatisk, sedan ännu en genomgång efter korrläsning. Visst kunde jag ha en del hjälp av att läst hela texten först, men det skulle ändå inte hjälpa mig särskilt mycket med att spika vilket ordförråd jag vill använda och hur jag ska hantera tempus. De processerna hamnar i vända två hur som helst.

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Som sagt, först gör jag en råöversättning, med mängder av markeringar och anteckningar kors och tvärs i hela texten. Sedan blir det grovbearbetning och finbearbetning.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Ja, oftast. Jag rör mig i ett deltaland dominerat av rock, jazz och blues, men är också svag för den konstnärliga primalsmärtan i flamenco. Emellanåt seglar jag in i något biflöde med soul- eller barockmusik. Jag blir lätt understimulerad när jag sitter vid datorn och tystnad leder gärna till allt tyngre ögonlock. Men det finns också stunder när jag behöver stänga av ljuden omkring mig. Och när jag jobbar med teveöversättningar behöver jag ju lyssna på vad som sägs.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Ja, jag har fuskat i olika branscher, men på senare år mest som färdledare för resor i Asien. Fast det ligger förstås nere just nu. Det kan hända att det blir lite reseledande i Sverige istället under sommaren, annars kanske jag börjar se mig om efter något nytt extra påhugg snart. Jag behöver komma bort från allt sittande vid datorn och vill gärna träffa människor. Om det går att kombinera med en inkomst så har jag en fungerande plan.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Ja, många. Vad det gäller adjektiv och verb finns det ofta en snygg lösning, bara man kommer på den. Vad det gäller saker och fenomen som inte finns i Sverige eller som inte är kända för den svenska läsaren blir det krångligare. Ibland får jag hyvla bort lite av betydelsen för att få flyt i texten, ibland får det istället hakas på någon bisats eller så för att förtydliga saken.

Bra och bra, men i kinesiskan finns det en specifik term för varje släkting. Det som på svenska är en kusin måste i kinesiskan specificeras med fars eller mors sida, kvinna eller man och yngre eller äldre än vad jag är. Alla olika varianter har en egen term och det gäller förstås inte bara kusiner. Och har man till exempel flera mostrar kan de dessutom numreras i åldersordning. Sedan använder inte kineserna det här helt konsekvent heller, så man får vara beredd på bedrägliga benämningar på olika släktingar. Man får också ta höjd för att föräldrar ofta talar utifrån sina barns synvinkel, så att den där gubben där hemma benämns som ”barnets pappa” av tanten som han är gift med. Att då bara skriva ”kusin” och liknande kan kännas lite platt och innehållslöst. Det finns förstås också en risk att berättelsen blir obegriplig om jag inte preciserar vem det är som omnämns, vilket kräver längre svenska ordalag.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Slakmota vore kul att få skriva. Känslan av att röra sig uppför ett bedrägligt svagt motlut måste väl vara internationell. Man ser knappt att det lutar, men allt går så trögt. Sådana arbetsdagar har man ju ibland.

Det bohuslänska bôe – möjligt uttal i Öckerötrakten: [baöue] – lär väl inte komma till användning. Jag tänker inte ge mig på det omöjliga att försöka översätta någon kinesisk dialekt med en svensk, och den kinesiska kusten ser inte ut som den svenska. Så det får jag nog släppa. Men kanske går det att använda allegoriskt? Fast då blir det nog ändå något av de vanligare uttrycken bränning eller grynna.

Det här är hur som helst en intressant fråga som lämpligen diskuteras i högst oseriösa men ytterst kreativa ordalag ihop med kollegor över några öl eller så. 

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Tyvärr går det språkliga processandet alltid vidare och de avklarade detaljerna faller i det förgångnas dimma där de är svåra att få fatt på igen. Jag kommer inte på något.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Det har jag nog förträngt. Jag blir räddad av korrläsare ganska ofta när jag skrivit fel århundrade eller gjort någon annan uppenbar tavla. Annars är jag lyckligt ovetande men ändå lite orolig över vilka pinsamma missar jag kan ha gjort. Som teknisk översättare oroar man sig förstås för att skriva så fel att någon tror att en livsfarlig elledning går bra att hantera med händerna. Då känns skönlitterära översättningar jämförelsevis ofarliga. De bör inte orsaka någons omedelbara död. Om mitt misstag leder till någon parts ekonomiska förluster eller till ett stort ansiktstapp för mig, då må det vara hänt, även om det är både jobbigt och tråkigt.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Många. Det är något av min livsstrategi. Om man har många drömmar kanske någon kan gå i uppfyllelse.

På kinesiska: Inte helt färska verk som ”När dammet lägger sig”, ”En muslimsk begravning”, noveller av Ba Jin med mera. Men det finns så många bra berättelser och andra texter som jag inte ens känner till. Källan är outsinlig.

Jag har inte översatt något skönlitterärt verk från engelska, fastän jag jobbar mycket med engelska inom andra översättningar. Det vore roligt att testa, att se hur det känns. I kinesiska markeras inte tempus och det är ett ständigt huvudbry att hantera, så jag tänker mig att det vore skönt med en text där jag i stort sett kan ta tempus rakt av och flytta över det till svenska. Och så finns det förstås en massa bra texter skrivna på engelska, som den där boken av en kanadensisk författare som utspelar sig i Newfoundland eller någon av Amitav Goshs historiska romaner.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att få filosofera om språk, att få vrida och vända på ords betydelser, undermeningar och valörer. Det är också intressant att vistas i en värld som hanterar alla ämnen. Allt kan dyka upp i en översättning. Man möter olika delar av livet och världen genom texterna, geografiskt naturligtvis, men man dyker också in i många olika sociala miljöer och stöter på tankevärldar som väcker fantasin och kreativiteten till liv. Jag tycker om berättelser helt enkelt. 

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

Xuanzang är svår att ignorera. Han var mannen som lämnade Tangriket på 600-talet, gjorde en liten resa på sjutton år till det vi i dag kallar Indien, lärde sig allt han kunde om buddhismen och sedan återvände hem för att dela med sig av sina kunskaper. Enligt vad som sägs tackade han artigt men bestämt nej till chansen att bli fixstjärna vid det kejserliga hovet – alltså att bli kejsarens partytrick – för att istället ägna resten av sitt liv åt att översätta buddhistiska texter från sanskrit till kinesiska, och skriva ett och annat själv i ämnet.

För övrigt har många kvinnor och män slitit i sitt anletes svett under flera årtusenden för att förmedla budskap till andra språk. De flesta är glömda, men deras insats är enorm.

I modern tid och svensk Kina-kontext är Göran Malmqvist en förebild. Hans lediga och kreativa språkbehandling gör, tillsammans med en djup förståelse för det kinesiska samhället, de översatta texterna väldigt aptitliga.

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Någon har väl sagt något i stil med ”översättning är omöjligt, men vi gör det ändå”. Det sammanfattar läget ganska bra. Vi försöker mot alla odds.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Om man läser en bok översatt till svenska och njuter av såväl berättelse som språk, då ser jag det som en bra översättning även om jag inte kan jämföra med originalet. Det jag läst på senare tid som dyker upp i tankarna är Carlos Fuentes roman Åren med Laura Díaz, översatt av Elisabeth Helms.

Har du några härliga översättarminnen?

Livet som frilansöversättare är ofta ensamt, så kanske att de stora personliga upplevelserna hamnar mer utanför det yrkeslivet. Jag har fina minnen av arbetet på översättningsföretag, inte främst från själva arbetsuppgifterna, utan genom de människor från hela världen som jag lärde känna då jag jobbade där.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Jag är ganska ny i organisationen och avvaktar med att ha starka åsikter om hur arbetet borde bedrivas. Kanske kommer jag att fortsätta avvakta.

Jag är mest intresserad av den kreativa och praktiska processen kring översättande och skrivande. Att hantera ekonomiska och juridiska frågor är viktigt, men ett nödvändigt ont som jag personligen har svårt att engagera mig i. Jag är tacksam att det finns andra som gör det.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Det är intressant att läsa om er andras arbete och tankar under den här rubriken. Jag hoppas att mina ord också kan väcka tankar, inspiration eller glädje.

Jag vill gärna nämna att i tibetansk tradition används en tvåhövdad fågel som symbol för översättare. Den talar med två olika munnar. Det är vi det.

Och så är det skrämmande hur blind jag själv har varit för översättares roll inom litteraturen, ända fram till dags dato. Jag har läst mycket ända sedan barnsben, men sällan reflekterat över översättarens roll. Och efter många års eget översättande har jag fortfarande svårt att minnas namnen på mer än en handfull översättare av de böcker jag läst i översättning och uppskattat. Det är dags för förändring på den fronten. Och visst borde översättarens namn stå på omslagets framsida, inte väl gömt bland försättsbladen.

Men det är förstås författarnas verk som blir till vårt levebröd och deras berättelser som vi knåpar med. All respekt åt dem. Jag önskar att jag kunde hantera språket lika målande och okonstlat som Alf Henriksson gjorde och berätta lika levande som Kerstin Ekman gör. De är några av mina språkliga och litterära förebilder på det svenska språk som är mitt arbetsverktyg. Och när jag nu väl har börjat vill jag bara fortsätta att rabbla författarnamn och boktitlar, men den listan har ingen ände: Graham Greene, Yu Hua, Mario Vargas Llosa, James Michener, Naguib Mahfouz, De små tingens gud, Mästaren och Margarita, Brott och straff …

Det här bör nog också diskuteras vidare över några öl.

Den som i så fall orkar lyssna på mig lär också få höra något om att det finns en massa spännande litteratur från hela världen som får alldeles för lite uppmärksamhet och som översätts i allt för liten grad. Kina är mitt kapitel i den stora litterära boken, men är bara ett exempel på alla de spännande litteraturvärldar som finns där ute. Jag tror på att människor verkligen kan förstå varandra över språk- och kulturgränser och att litteraturen är ett viktigt medel för det. Alltså vill jag slå ett stort slag för läsning av berättelser från världens alla hörn. Inget ont om engelskspråkig litteratur, men det vore bra om litteratur skriven på andra språk än engelska kunde få mer utrymme och uppmärksamhet. Det gäller naturligtvis också engelskspråkig litteratur från delar av den anglofona världen som hamnat i slagskugga bakom det brittiska och amerikanska. Det finns en enorm litterär rikedom där ute, med berättelser från andra synvinklar, sprungna ur andra erfarenheter, utformade kring andra berättartraditioner. Men att bara se världens mångsidiga litteratur som ett sätt att förstå varandra är förstås tokigt, för den glädje, inspiration och eftertanke som berättelserna ger upphov till är ju minst lika viktig.

Slutligen, lite mer jordnära, möjligen havsnära eller granitnära. När mörkret lägger sig över vår ö, Kalven som vi säger, då skiner ljuskäglan från Vinga fyr in genom våra fönster med jämna intervall och ger en känsla av beständighet och trygghet. Världen strävar tryggt vidare trots allt.

Denna intervju publicerades första gången den 31 mars 2021.