Månadens Översättare › Siri Hultén

Siri Hultén

Siri Hultén översätter från spanska och driver det lilla förlaget Komet. Hon bor på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från Översättarcentrum, där hon i våras blev vald till ordförande. Hon känner sig fortfarande som ganska mycket av en nybörjare i branschen och drömmer om att få översätta mer.

Vad översätter du just nu?

En essäbok av den spansk-argentinska författaren Clara Obligado som antagligen kommer att få titeln Ett hem långt hemifrån (”Una casa lejos de casa”). Hon skriver personligt om skrivande, exil, språk och litteratur och skildrar bland annat erfarenheten att känna sig som en främling på sitt eget modersmål.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det var en lång väg hit, via en mängd olika saker, bland annat två år på juristlinjen. Länge tänkte jag nog att det var för svårt, men i små steg närmade jag mig ändå översättandet, vilket kulminerade i att jag gick den konstnärliga magisterutbildningen i litterär översättning på Akademin Valand. På vägen lyckades jag studera svenska, gå en termins skrivarkurs på folkhögskola, ta en kandidatexamen i spanska och läsa förlagskunskap på Stockholms universitet – vilket alltihop gav mig väldigt nyttiga kunskaper inför översättandet.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

För min del finns det nästan inga vanliga arbetsdagar eftersom arbetet är så väldigt varierande. Men jag börjar alltid sent. Jag är ingen morgonmänniska, vilket kanske bidragit till lockelsen i frilanstillvaron. Eftersom jag också driver ett litet förlag och har uppdrag som redaktör och korrekturläsare kan en dag se ut nästan hur som helst. Jag arbetar oftast hemma, men vi har också en sorts arbetslägenhet dit jag försöker gå varje dag, dock inte alltid för att arbeta.

I perioder då jag är mitt uppe i att översätta något brukar jag börja arbetsdagen med att läsa igenom det jag översatte dagen innan. Jag tror att det var Niclas Hval som beskrev sin arbetsmetod så, och det har jag anammat. Det är en bra metod för att komma in i texten och åtgärda vissa saker med en gång.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Jag vill säga ja, men det är nog inte riktigt sant. Det har hänt att jag har tagit mig an ett uppdrag utan att ha läst igenom texten innan och bara satt igång. Å andra sidan: Är inte en första genomläsning också en del av arbetet?

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag skulle säga att det brukar bli lite av ett mellanting. Jag försöker nog göra så klart som möjligt, men sedan ändrar jag i alla fall varje gång jag läser igenom. Som sagt brukar jag börja ett översättningspass genom att läsa igenom gårdagens översatta text och då sker en del ändringar… Sen kommer en redigeringsvända efter att hela texten är klar, och sen kanske en till, och så en till efter redaktörsgenomgången och sen kanske ytterligare en, i bästa fall… Beroende på hur mycket tid man har till förfogande förstås.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej. Men jag brukar försöka lyssna på musik med spansk text för att hålla liv i språket, och för att jag tycker så mycket om hur det låter. En ganska ny favorit är Rigoberta Bandini och särskilt låten ”In Spain we call it soledad” (som ju förvisso också innehåller en del engelska) … I hennes texter finns en medvetenhet om språket som jag tycker om, och hon blandar engelskan och spanskan på ett kul sätt.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Ja. Jag är också redaktör och korrläsare och driver ett eget litet förlag: Bokförlaget Komet. Ända tills ganska nyligen körde jag också buss, men det har jag slutat med nu.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

¡Caramba! höll jag nästan på att skriva, men det är kanske mer ett plojord än ett favoritord. Annars tycker jag om väldigt många spanska ord. Av någon anledning dras jag till det lite sentimentala i spanskan: amor, crepúsculo, ojos tristes, la vida loca… (Det sistnämnda kanske inte är så sentimentalt dock.) Kärlek, skymning, ledsna ögon och det galna livet finns ju även på svenska, men det låter ju inte riktigt likadant – vilket delvis är det som gör det så svårt att översätta, men också roligt.

Macarrónico tyckte jag också var ett väldigt festligt ord när jag ramlade över det för inte så länge sen, men det visade sig ju finnas även på svenska: ”makaronisk poesi” har SAOL som exempel. Det vill säga: poesi på blandspråk av latin och annat språk, lite som Rigoberta Bandinis texter skulle man kanske kunna säga (om man tänker att engelskan är lite som dåtidens latin)… Annars uppskattar jag också spanskans möjligheter att omringa en fråga eller utrop med skiljetecken. Det kan jag sakna på svenska.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

När jag översatte min första roman, Nada av Carmen Laforet, läste jag mycket litteratur som jag tänkte kunde hjälpa mig att hitta språket och upplevde för första gången hur man liksom samlar på sig ord som översättare. Jag skrev lite om det i min magisteruppsats (”Att inte översätta Nada”, som finns på nätet för den intresserade…), och då upplevde jag ”ryslig” som ett väldigt bra ord, för det passade stämningen i romanen och lät liksom bra, även om jag inte visste exakt när jag skulle använda det. ”Längtan” tycker jag annars är ett väldigt bra ord. Och ”begär”. Men längtan handlar väl oftast om att hitta just det där ordet som är svårt, det exakt rätta, och när det faller på plats – vilket det än är – så är det ju oerhört tillfredsställande. (Men det händer ju att man ändå ändrar sig nästa dag ändå, för ibland kanske det inte var så bra som man först trodde…)

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Det är ingen ordvits, men i Nada finns en kvinna som hela tiden kallar bokens huvudperson Andrea för chica. Jag hade ganska svårt att komma på en bra svensk motsvarighet, något som lät idiomatiskt, men landade till slut i ”raring”. Det är jag fortfarande ganska nöjd med.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

I en av Silvina Ocampos noveller finns en flaska som nog borde varit en burk. Jag stirrade mig blind på att Norstedts ordbok – som ju nu är NE:s ordbok, vilket är lite svårt att vänja sig vid – bara hade ”flaska” och ”flakong” som alternativ, men om man bildgooglar eller tittar på de korresponderande artiklarna på Wikipedia framgår att en frasco ofta skulle kallas burk på svenska. Om det är min värsta tabbe vet jag inte, men det grämer mig lite. Och i min senaste översättning blev skämmigt nog stilleben till ”död växtlighet”. Jag gjorde en bokstavlig tolkning av det spanska ”naturalezas muertas” och jag har inget att säga till mitt försvar förutom att man lär så länge man lever och att det ändå fungerade hyggligt i sammanhanget.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Min förra bok som Komet gav ut 2021 var länge ett drömuppdrag: Samma hav som alla andra somrar av Esther Tusquets. Det är hennes debutroman och en av mina absoluta favoritböcker. Tusquets var också förläggare och jag tycker mycket om hennes självbiografier, där hon skildrar Spaniens litteraturvärld, men även hennes andra romaner, essäer och noveller. Hennes språk är drömskt med oerhört långa meningar och spretande tankegångar. Jag älskar det, men det är väldigt krävande att både läsa och översätta. Jag skulle gärna översätta mer av henne.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att få hålla på med ord, språk, böcker.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

Jag är väldigt tacksam för alla översättare som kom och berättade om sina erfarenheter – både bra och dåliga – under fredagsföreläsningarna på Valand. Jag minns särskilt den allra första: det var Djordje Zarkovic som beskrev arbetet med Gavrilo förlag på ett ganska galghumoristiskt sätt (som jag sedan känt igen hos många översättare och andra litteraturarbetare). Han fick den nästan ouppnåeliga drömmen om ett arbetsstipendium att framstå som lite mer uppnåelig.

För länge sedan hörde jag också Sara Stridsberg läsa ur sin översättning av SCUM-manifestet av Valerie Solanas på Kafé 44. Omedvetet kanske hon fungerade som en sorts förebild i konsten att förälska sig i en text och känna att den måste finnas på svenska.

En annan förebild, (som dock inte alls är äldre), är det litterära universalgeniet Alva Dahl. Hennes biografi om Gunnel Vallquist känns som ett så kärleksfullt sätt att lyfta en annan översättare, och jag njöt verkligen av att läsa Längtans flöde; hennes översättning av Toril Mois Språk och uppmärksamhet har varit väldigt viktig för mig och inte minst Interpunktion – Om skiljetecken och språkets nyanser. Väldigt mycket av min kunskap om skiljetecken kommer från Alva Dahl, och det är jag väldigt tacksam för! (Även om jag är långt ifrån lika skicklig som hon på att hantera dem!)

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Jag har hört och läst väldigt mycket bra om översättning, inte minst under åren på Valand, men ganska nyss läste jag den lilla boken Translation as Transhumance av Mireille Gansel i översättning av Ros Schwartz. Transhumance syftar på det att flytta boskap, mellan sommar- och vinterbete till exempel, och det tycker jag var en så fin bild. Hur man kan tänka sig de levande djuren – får kanske, eller kossor – hela flocken, som alla ord som på något sätt ska vallas från en mark till en annan. Det tar tid och det är ett arbete som kräver kunskap och kanske att man förlorar några på vägen, men det är också nödvändigt för att de ska överleva – översättaren som en sorts litterär fåraherde.

Den argentinska Laura Wittners Se vive y se traduce (”Man lever och man översätter”) beställde jag också snabbt för inte så länge sedan, och slukade, inte minst för dess oemotståndliga titel, och den berör bland annat den synkronicitet jag själv också upplevt under översättningsarbetet, att allt plötsligt verkar höra samman på ett nästan magiskt sätt.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

I somras läste jag Strändernas skönhet av Nina Bouraoui, i översättning av Maria Björkman, som jag tyckte väldigt mycket om. Och jag gillade också Yolanda Aurora Bohm Ramirez översättning Poet X av Elizabeth Acevedo. Det var imponerande att se hur hon navigerar mellan att behålla och översätta både spanska och engelska uttryck och hur hon har skapat en rytmisk och trovärdig text på svenska.

Har du några härliga översättarminnen?

Träffarna på Valand generellt, och kanske specifikt helgerna på Gerlesborgs folkhögskola, för att Bohuslän och havet där är så himla fint. Ett antal av de forna studenterna i vår årskull hann också samlas i januari 2020 på Møn i Danmark – det är ett väldigt fint minne. Något lite mer nyligen var när Lena Jonsson och Elin Pirttimaa Rosén pratade om att översätta svordomar på årets bokmässa och satt med skyltar där det stod ”Jävla kukhuvud” och ”Rövsjuk” på. Det var väldigt roligt!

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Avtals- och arvodesfrågor (som ju redan görs). Att ha ett minimiarvode som man kan hålla fast vid när det blåser hårt är ovärderligt. Det var också väldigt trevligt att gå på prisutdelning för Elsa Thulin-priset sist!

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag tänker ofta på ett citat från Sara Stridsberg som jag har klippt ut och satt upp på väggen. Det står: ”Jag har inte svaret på den frågan. Men jag tror på ödmjukhet och självrannsakan. Alltid.” Jag har glömt frågan, antagligen för att den inte var så viktig, men det är ett bra citat, tycker jag. Något att ha i åtanke vad man än gör.

Och precis bredvid sitter ett annat citat: ”Skönheten är lyckan att äga en form.” De är hämtade ur Elisabeth Rynells essäbok Skrivandets sinne, men kommer egentligen från Doktor Zjivago (översatt av Sven Vallmark). Att översätta är ju att ge form åt en text på ett annat språk, och det finns sannerligen något vackert i det.