Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund

bor i Leksand och har i mogen ålder fått chansen att gå in i en ny yrkeskarriär, som översättare. Hittills har de översatt från engelska, bokmål, nynorska och danska. De översätter alltid tillsammans – vilket ställer en hel del krav på konflikthantering. Men de är övertygade om att slutprodukten blir bättre än om de skulle ha arbetat var för sig.

Vad översätter ni just nu?

The Body Keeps the Score av Bessel van der Kolk. En bok om det psykiska traumat och olika metoder för traumabehandling. Författaren är psykiatriker och psykoterapeut, samt professor vid Harvard. Översättningen är en utmaning på flera sätt. Vi får hela tiden slå upp, inte bara i ordböckerna, utan också i vår referenshylla med psykologisk och psykoterapeutisk facklitteratur, och söka vidare inom områden där våra kunskaper är begränsade, exempelvis neuropsykologi och hjärnans anatomi. Det är dessutom omöjligt att inte bli personligen berörd av boken.

Hur kom det sig att ni valde att bli översättare?

Solveig: Jag är uppvuxen i Marks kommun i ett tvåspråkigt hem med norsk far och mor från Göteborg. Att två så lika språk ändå kan vara så olika tycker jag är fascinerande och roligt, åtminstone på svenska. Medan mina barn var små funderade jag på att lära mig översätta. Minns att jag kollade en del om yrket men fann ut att det var så dåligt betalt att jag lät det bero. Men så hände en del saker i livet och jag flyttade till Dalarna. Gustaf trodde att jag skulle lämpa mig för översätteri. Jag tvekade men hade samtidigt lust att försöka. Lösningsbyggande samtal blev vår första gemensamma översättning.

Gustaf: För min del var det en lång process. När jag växte upp, flyttade familjen flera gånger, så jag måste ha fått ett visst öra för olika dialekter. I skolan gick språkundervisningen mestadels ut på att läsa ett stycke och sedan översätta det. När jag någon gång på nittiotalet gick en skrivarkurs, fick jag rådet att översätta, eftersom översättandet utvecklar förmågan att formulera sig på det egna språket. Det måste ha varit i den vevan som jag pratade med Bengt Weine, som drev förlaget Mareld, om att jag gärna skulle översätta facklitteratur. Många år senare kom sedan en förfrågan från en förläggare på Studentlitteratur, som då köpt upp Mareld. ”Gärna, men då vill jag helst göra jobbet tillsammans med min sambo”, svarade jag. ”Ja, vi har goda erfarenheter av sambopar som översätter”, sade förläggaren. Cirka femton böcker senare är inte Solveig längre min sambo, utan min fru. Och översättandet blir bara roligare och roligare (roligare på svenska, alltså)!

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Gustaf: Några fasta strukturer har vi ännu inte lyckats skapa, om man tänker på regelbundna arbetstider eller liknande. Det viktiga är kanske att känna av när man börjar bli trött, och ta paus eller göra kväll då. Men det lyckas sådär.

Solveig: Tidigt uppe, brygger kaffe, tänder i köksspisen, tänder ett stearinljus, funderar över livet. Smyger ut till hönshuset och hämtar in varma ägg. Frukost med Gustaf som börjat få upp farten. Planering av dagens översättningsarbete. Är vi i råöversättningsstadiet sitter vi i vårt bibliotek och har på förhand kommit överens om vem som ska ta vilket kapitel. Vi diskuterar, bläddrar i lexikon, suckar, och det händer att vi svär. Jämför ordval, blir osams ibland men efter kaffet hittar vi kompromisser som kan bli riktigt bra. Vi kommer på att vi är hungriga. Varför har ingen av oss planerat lunch? Meningsutvecklingar medan köttfärsen snabbtinas. Maten lugnar och arbetet fortsätter. Ibland långa pauser, ibland korta. Och det händer att klockan blivit kväll när vi slutar.

Läser ni igenom originalet innan ni sätter igång med arbetet?

Solveig: Skummar igenom. Vissa böcker läses noggrant.

Gustaf: Den enda bok vi läst grundligt innan vi överhuvudtaget fick kontrakt på översättningen är Carl Frode Tillers Bipersoner, som jag råkade hitta i en bokhandel i Oslo. Annars känns det som att översättningsprocessen sätter igång redan när man läser de första sidorna, så det är lika bra att börja direkt.  Vi brukar börja med att dela upp kapitlen, vem som gör vad i den första fasen.

Gör ni klart mening för mening direkt eller gör ni en råöversättning som ni sedan bearbetar?

Vi gör en råöversättning, för att inte säga en rå översättning. Sedan gör vi en utskrift och läser. Allt som behöver ändras på klottrar vi i marginalen, mitt i texten, upptill och nertill på sidan, men helst inte på motstående sida. Sidorna brukar se ut som smittade av fläcktyfus efter den proceduren. Medan vi sedan för in ändringarna (OBS dokumentfilen sparad under nytt namn) kommer vi oftast på fler detaljer som behöver ändras. När vi sedan läser nästa version i utskrift är vi inne i finslipningsfasen, då det inte brukar vara så mycket kvar att ändra på.

Vi har ibland haft stor hjälp av kontakt med författarna, särskilt i slutfasen av arbetet. Det kan vara oklarheter i originaltexten, referenser som inte stämmer, och allt däremellan.

Lyssnar ni på musik när ni översätter, och i så fall vad?

Gustaf: Nej, vi har nog båda den ovanan att bli alltför absorberade av musik. Men i de perioder när jag sitter ensam nere i vårt bibliotek och Solveig jobbar en trappa upp händer det att jag tar paus i översättandet och ställer mig vid notstället med altfiolen.

Solveig: Tystnad råder, förutom den fågelsång som hörs i form av talgoxar, skatkraxeri och en galen tupp.

Jobbar ni med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Gustaf: Inte längre, förutom att det kan bli något mindre uppdrag med journalistiskt skrivande. Emellanåt får också någon av oss en novell publicerad. Annars har vi båda arbetat med människovårdande arbete i många år.

Solveig: Vi är båda pensionärer sedan några år tillbaka. Jag jobbade senast som undersköterska på ett demensboende. Men vi har några får och de redan presenterade hönsen att sköta om. Båda skriver vi noveller för veckopressen och gör ibland något reportage.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som ni tycker fattas i svenskan?

Solveig: Ombestemme sig. Vill adoptera detta från norskan.

Gustaf: Mind är det första ordet jag kommer att tänka på. Svenskan har inget ord som är stort nog, utan man får nöja sig med att använda någon av ordets alla delbetydelser. Just nu skulle jag önska ett heltäckande svenskt ord för arousal, som dyker upp lite här och där i den översättning vi nu håller på med.

Vi hade vissa problem med empowerment, som ofta förekommer oöversatt, men som används i så olika sammanhang, att det snart inte betyder någonting. Där hittade vi dock ett äldre svenskt ord, bestärkande, som vi med växlande framgång försöker få redaktörerna att acceptera. 

Finns det något svenskt ord som ni längtar efter att få använda?

Solveig: Orden gyllene och gryning. Dessa ord som andra har lagt beslag på och som därför lortats ner.

Gustaf: Vet inte. Men jag blir glad, när äldre ord som var på väg att dö sotdöden får nytt liv. Holländaren Cornelis Vreeswijk, som tog fram så många bortglömda nyanser i det svenska språket, återupplivade på det viset ordet ängslycka. Jag tycker det är mycket vackert, och har använt det i en egen novell. 

Har ni haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som ni löst på ett så finurligt sätt att ni fortfarande minns det?

Tillers Bipersoner var en upplevelse att översätta. Huvudpersonen skildras i ett antal bipersoners perspektiv, var och en av dem med ett mycket speciellt språkbruk. Huvudpersonens tidigare svärfar, den gamle bråkstaken Marselius, blir avhyst från sin exfrus begravning av en ”spirrevipp med snurrebart”. Spirrevipp var inte så svårt, en liten spenslig karl, men snurrebart? Alltså en mustasch som lockar sig utåt-uppåt, som på gamla bilder av Kaiser Wilhelm eller liknande gubbar. Men vi fick oväntad hjälp, när vi en fredagskväll såg På spåret. Fredrik Lindström använde i något sammanhang just det ord vi sökte – knävelborrar. Det blev alltså ”en flugviktare med knävelborrar”.

Vilken är er värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Vi har lagt en del krut på att översätta ordet compassion, som ofta lämnats oöversatt. Medkänsla tyckte vi lät för tamt. Eftersom kompassion, stavat med k, finns i SAOB, har vi försökt få acceptans för denna form av ordet. Men framgången har varit begränsad. I vår aktuella översättning har vi nog resignerat och skriver medkänsla.

 Har ni något drömuppdrag (verk eller författare)?

Gustaf: Det var en stor upplevelse att få översätta Tiller. Vi har läst flera av hans böcker, däribland den senaste, Begynnelser, från 2017. Men trots alla litterära utmärkelser som Tiller fått verkar inte de svenska förlagen våga satsa på att ge ut honom. Oscar Rossi var först med att översätta honom till svenska, men hans översättning av debutromanen Skråninga kom ut på det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms i Helsingfors.

Solveig: Jag skulle gärna vilja översätta någon samtida norsk romanförfattare som skriver på bokmål.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Solveig: Man kan lägga upp dagsschemat själv. Man kan ta kaffepaus när helst man vill.

Gustaf: Ibland har vi fått respons på vad böcker vi översatt betytt för människor som läst dem. Då vet vi att arbetet är meningsfullt. Annars är det för egen del en ynnest att få ha ett arbete där man aldrig någonsin riskerar att bli fullärd.

Har ni någon förebild, någon äldre översättare som ni vill lyfta fram?

Gustaf: Jag är väldigt förtjust i Jan Christer Swahns översättning av Inger Christensens sonettkrans Sommerfugledalen – et rekviem. Utgåvan är föredömlig: dikt och översättning står hela tiden parallellt, på motstående sidor, och längst bak finns ordagranna råöversättningar av de femton sonetterna. Ett mycket imponerande arbete! Tyvärr är boken sedan många år slutsåld – Bonniers tryckte upp 800 exemplar och tyckte att det måste räcka.

Vad är det bästa ni har läst eller hört om översättning?

Gustaf: I Tomas Tranströmers postumt utgivna I arbetets utkanter finns ett kapitel, ursprungligen publicerat i BLM 1978, där Tranströmer och Robert Bly (som ju översatte varandras poesi) diskuterar översättning. Mycket lärorikt! 

Har ni läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Gustaf: Ingen av oss läser särskilt mycket översatt litteratur. Men Manni Kösslers översättning av César Aira, Fri flykt framåt, var en magisk upplevelse. Och jag tror aldrig att jag läst något dåligt i Ingvar Björkesons översättningar. Jag nämnde också Inger Christensen förut, den danska poet som dessvärre aldrig fick Nobelpriset. Hennes Alfabet, där hon använder alfabetet och Fibonaccis talserie som versmått, finns i tre olika svenska översättningar, och Marie Silkebergs och Ida Lindes version från 2014 är härligt fräsch. Nej, det finns många bra översättningar. Synd bara att översättningskritik är en disciplin som knappt verkar vara uppfunnen än. Nämns översättarens arbete överhuvudtaget i en recension, blir det oftast bara några beundrande klyschor med stark floskelvarning.

Har ni några härliga översättarminnen?

Solveig: Vi hittade en man som satt ensam vid ett bord på Moraparken, under kammarmusikfestivalen Vinterfest. Jag tyckte synd om honom och bad honom komma och sätta sig hos oss. Han presenterade sig som Einar, och vi hörde direkt att han kom från Norge. Vi hade just översatt det programhäfte som låg till grund för kvällens föreställning, och av någon anledning började vi prata med honom om det. Det ena ledde till det andra, och snart stod det klart att Einar var i färd med att avsluta ett bokprojekt tillsammans med Tom Eide. En gemensam bekant – vi hade då översatt Omvårdnadsorienterad kommunikation av Tom och Hilde Eide. Samma år fick vi på bokmässan i Göteborg kontakt med Liber, som nu under våren 2021 ger ut vår översättning av Einar Aadlands och Tom Eides Etikhandboken för socialt arbete. Så kan det gå.

Gustaf: För något år sedan hade vi kontakt med fackgranskaren i slutskedet av arbetet med en bok. Innan hon kom med sina påpekanden, sa hon ”Jag måste bara få säga en sak. Det märks inte att det här är en översättning!”.

Vad tycker ni att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Översättarsektionen gör redan nu ett fantastiskt arbete i motvinden. Att förhandla fram ett avtal med branschorganisationen, och sedan få förlagen att respektera och tillämpa detta avtal, det verkar inte självklart enkelt. De senaste dagarnas inlägg på avtalslistan talar också sitt språk: översättarnas löneutveckling är i det närmaste obefintlig, trots att vi med varje bok utvecklar vår hantverksskicklighet. Biblioteksersättningen behöver höjas, och utlånade översättningar likställas med svenskspråkiga originalböcker. Fler arbetsstipendier till översättare skulle också skapa en välbehövlig ekonomisk trygghet.

Har ni något mer ni vill dela med er av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Solveig: Jag kan komma på mig själv med att korrläsa en redan färdig bok, ett fruktansvärt irriterande drag. En felaktig bokstav, en miss med tangenterna blir så iögonenfallande. Det är nog baksidan med översätteriet. Men är boken tillräckligt spännande eller intressant, så bortfaller detta.

Gustaf: Medlemsavgiften till Översättarcentrum är en bra investering – vi har fått flera uppdrag den vägen. Och diskussionerna på mejlinglistan Eufemia är lärorika – även om jag inte förstår allt. Ett gott råd kan också vara att försöka betrakta själva boken som den enda uppdragsgivaren, och skala bort alla andra intressenter, alltifrån redaktörer till marknadsavdelningar. Samtidigt har man en hel del nytta av tillräckligt petiga redaktörer och fackgranskare – åtminstone när de vet vad de talar om.

Denna intervju publicerades första gången den 16 mars 2021.