Hans-Jacob Nilsson

Hans-Jacob Nilsson är född och uppvuxen i Stockholm, men är sedan snart 30 år bosatt på norra Öland. Han översätter från engelska och norska och har sent i livet upptäckt balkandans som ett roligt sätt att hålla lederna i trim efter långa pass vid datorn.

Vad översätter du just nu?

Nu har jag nyligen gått igenom korrekturet till Graham Swifts senaste roman som kommer att heta ”Här är vi” på svenska. Jag har ett par nya arbeten framför mig, men allt är inte riktigt klart kring dem ännu.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Av en lycklig slump, som jag tror även gäller för många andra kolleger. Det var min svärfar, författaren och översättaren Olov Jonason, som introducerade mig i yrket. Han hade vid ett tillfälle tagit på sig ett par radiopjäser, men sedan fått lite ont om tid för dem, så han frågade om jag hade lust att hjälpa honom med att råöversätta dem åt honom, vilket jag gjorde och fann väldigt stimulerande och roligt. Och i samma veva träffade jag en ungdomskompis som börjat jobba på Ordfront, och när jag berättade att jag hade börjat nosa på det här med översättning frågade han om jag hade lust att översätta en norsk bok, eftersom han visste att min mamma var norska och kunde språket. Så jag översatte ”Jenny har fått sparken” av Toril Brekke och ett par böcker till åt förlaget, och fick sedan några thrillers från engelska på Norstedts, och så var jag fast.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har alltid svårt att komma igång på morgnarna. Jag är en utpräglad kvällsmänniska, och känner ofta ett visst motstånd mot att sätta igång att arbeta och går omkring och städar och diskar och försöker hitta på olika anledningar att skjuta upp jobbet. Men någon gång framåt lunchtid brukar jag ändå sitta vid datorn och sedan arbetar jag ofta till åtta- niotiden på kvällen. Jag är inte världens mest disciplinerade arbetsmänniska, det är något jag alltid har fått kämpa med och som ofta resulterat i en allt ökande stress när deadline närmar sig.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej, men jag har inte svårt för att ha ljud omkring mig och när barnen var små störde det mig inte att ha dem runt mig när jag arbetade, men jag lyssnar inte medvetet på musik under arbetet.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Nej, jag har ägnat i stort hela mitt liv åt att översätta.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Jag kan inte komma på något särskilt ord, men ibland känns det som att alla ord i källspråket fattas och att det nästan är en rent fysisk ansträngning att få över dem till en svenska som jag är nöjd med.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Underslev är ett roligt ord som de vore kul att få använda någon gång.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Ett av de svåraste uppdragen jag har haft i den vägen är romanen ”Allt är upplyst” av Jonathan Safran Foer, som till stora delar består av brev skrivna på en knagglig och hopplöst föråldrad engelska från en ukrainsk tolk till författaren som kommer till Ukraina för att söka efter sina judiska rötter.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Det går nog att hitta tabbar i alla mina översättningar om man skulle granska dem under lupp, det är därför jag sällan tittar i gamla översättningar. En gång när jag just fått hem en översättning från engelska som jag tyckte att jag hade lyckats bra med, höll jag boken i mina händer och slog upp en sida på måfå och direkt föll mina ögon på ordet ”tegelstenshuset”, och sedan var den dagen förstörd. I en norsk bok jag översatt står huvudpersonen och talar i telefon, och tänker att det alltid känns lika konstigt att tala med någon genom ett rör i handen. Det norska ordet ”rör” för ”lur” slank med. Norskan är ju förrädisk på det viset eftersom den ligger så nära svenskan.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag har nog redan haft den lyckan, nyöversättningen av David Copperfield av Dickens.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att få gå in i språket och leva sig in i en text som man nog bara kan göra som översättare, glädjen när man hittar rätt synonymer och känner att man kommer i dialog med texten och det flyter. Och så friheten, förstås, även om den för det mesta begränsas av den utmätta tiden.

Har du några härliga översättarminnen?

Alla de många översättarträffarna med kollegerna i Författarnas och översättarnas hus på Drottninggatan i Stockholm, alltid lika roliga.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Det den redan är så bra på, att försvara och förbättra våra fackliga rättigheter, inte minst alla förhandlingar med förlagen om nya översättaravtal sedan förläggarföreningen sa upp det gamla ramavtalet.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Jag hoppas att förlagen ska fortsätta att ge ut översättningslitteratur så att alla kolleger, inte minst de yngre, ska få uppdrag och arbetstillfällen. Sverige är ett litet land och världslitteraturen kommer inte till oss av sig själv, det är bara genom oss översättare som läsarna får tillgång till den i svensk språkdräkt. Och en dröm, om än ouppnåelig, vore någon sorts agentverksamhet så att vi slapp att förhandla om arvodena på egen hand, det är ständigt lika besvärligt.

Denna intervju publicerades första gången den 1 april 2020.