Månadens Översättare › Lars-Håkan Svensson

Lars-Håkan Svensson

Lars-Håkan Svensson har huvudsakligen översatt från engelska och antik grekiska men också från latin, italienska, franska, tyska och danska. Han översätter poesi, dramatik, prosa – någon gång sakprosa. Han bor i Lund.

Vad översätter du just nu?

Just nu ingenting, men alldeles nyligen har jag översatt den engelska 1600-talsförfattaren Aphra Behns roman Oroonoko, åtta epigram av Anyte från Tegea (verksam på 300-talet f Kr) och en sonett av Montaignes gode vän Étienne de La Boétie.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Jag kan inte säga att jag valde att bli översättare. Att översätta blev en bieffekt av att läsa. När jag för länge sen började intressera mig för litteratur, vilket då mest betydde poesi, ville jag veta hur de dikter som jag älskade men bara hade tillgång till i översättning ”egentligen” såg ut. Det ledde till insikten att original och översättning är två
väsensskilda uppenbarelseformer. Och det ledde i sin tur till att jag frestades att själv blanda mig i leken. Senare gjorde mitt språk- och skrivintresse att jag också började översätta sakprosa, oftast konstartiklar och böcker om konst. Jag var genuint intresserad av sakinnehållet, ville få användning för mina språkkunskaper och behövde dryga ut mina inkomster. Sen fick jag mycket annat att göra och den verksamheten ebbade ut. Litterära översättningar har jag ägnat mig åt hela tiden; på senare år ganska intensivt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Mina översättningar har tillkommit under mycket skiftande förhållanden. För det mesta har jag fått översätta när jag har varit fri från andra sysslor. Nu när jag bara är anställd av mig själv är läget förstås ett annat. Jag tycker om att gå upp tidigt och skriva och översätta under några sammanhängande förmiddagstimmar. Inget är så upplivande som att ha hunnit avverka ett rimligt pensum före tolvslaget. Men jag är inte schemabunden. Det viktiga är att ha tid att gå upp i varv, att känna koncentrationen komma och försjunka i den så länge som det är möjligt, roligt
och produktivt.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Det varierar. Om jag översätter en dikt som ropar efter att finnas på svenska har jag förstås läst den – och läst den noggrant. Om jag översätter ett grekiskt drama, krävs en fördjupad textförståelse som bara kan uppnås genom intensiv närkontakt med snart sagt vartenda ord. Det får man genom att läsa kommentarer, slå i lexika, konsultera sekundärlitteratur. En modern dikt kräver vanligtvis inte fullt så mycket arbete men ofta förkunskaper av olika slag. Att översätta sakprosa är litet lugnare. Då kan man, om man är någorlunda erfaren och är förtrogen med sakinnehållet, översätta direkt från bladet och sedan arbeta om den relativt färdiga texten ett antal gånger för att finjustera tonfall och rytm.

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Det händer att jag utgår från en ordagrann översättning men jag är otålig och vill ofta åstadkomma en färdig översättning direkt. Sen blir jag så gott som aldrig nöjd med allt vid första försöket utan ägnar mycket tid åt
att revidera. Men det är viktigt att kunna sätta punkt också. Allra bäst blir det om någon vars omdöme man respekterar – min fru, en kollega eller en erfaren redaktör – läser igenom och kommenterar.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej. Då hör jag inte vad jag tänker och kan inte ta ställning till rytm och meningsbyggnad. Fast annat buller stör mig sällan. Sjostakovitj påstod att han kunde komponera även om någon satt och spelade en slagdänga alldeles intill – gränsen för honom gick vid slagsmål. Det kan vara värt att minnas.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Inget schemalagt eftersom jag är pensionerad.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Det vimlar av fantastiskt bra ord på andra språk som saknar bra motsvarigheter på svenska men motsatsen gäller också så det jämnar väl ut sig. En solvarm sten är en sak i Skåne, en annan i New Mexico eller Athen.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Jag var rätt belåten när jag kom på att ”avgångsvederlag” passade in i Aischylos Den fjättrade Prometheus men jag kan inte påstå att jag hade längtat efter att få använda detta ganska prosaiska ord. Ordens skönhet och relevans beror på de sammanhang de förekommer i.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Att få uppdraget att översätta Tomas Tranströmers brev till Robert Bly kändes stort. Tranströmer hade skrivit de första breven på svenska men sedan övergått till engelska. Det fanns alltså en förlaga och det gällde att de översatta breven inte skulle skilja sig från dem som skrivits på svenska. Jag fick inbilla mig att jag var Tomas Tranströmer. Senare fick jag veta av en redaktör på Bonniers att en känd litterär makthavare som ska få förbli anonym hade läst boken och uttryckt sin stora uppskattning av Tranströmer som brevskrivare (”han är ju lika bra som prosaist som poet”) och blivit paff när redaktören påpekade att så gott som alla breven var översatta.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

När jag översatte Tranströmers och Blys Air Mail tvekade jag löjligt nog om hur jag skulle översätta poop, ”bajs”, och skrev provisoriskt in ett annat ord. Tanken var att jag skulle lösa problemet vid en sista genomläsning. Men saken  glömdes bort och boken gick i tryck. Flera år senare blev jag påmind om saken när den danske översättaren hörde av sig och undrade hur jag hade tänkt.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag skulle ljuga om jag inte sade att de allra flesta av de verk jag har översatt har varit drömuppdrag. Att få skriva Kung Oidipus, Elizabeth Bishops ”Älgen” eller Katherine Mansfields ”Trädgårdsfesten” på nytt – vad mer kan man begära?

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Det bästa sättet att lära känna en text och att få närkontakt med de erfarenheter den uttrycker är att översätta den. Att översätta innebär ofta att man får lära sig mycket som man inte visste förut. Och sen får man inte glömma den oskattbara immateriella vinst som består i att ställas inför komplicerade språkliga problem som man annars
inte skulle fundera över.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

Det finns många framstående översättare i det förflutna även om vi i Sverige inte har så många betydande klassiska översättningar som man har på engelska. En äldre översättare som jag tog intryck av är Gunnar Ekelöf. Hans versioner av Petronius i Valfrändskaper (1960) fick en tidigare för mig okänd antik diktare att framstå som en samtida, helt fri från de arkaiserande inslag som åtminstone förr ofta skämde översättningar av antik dikt. En annan översättare som jag har kommit att uppskatta senare av precis samma skäl är Ivar Harrie. Hans översättningar av Horatius (i Poeten Horatius, 1936) är – ännu – fantastiskt levande och följer ändå de versmått som Horatius använde.

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Om det är bästa vet jag inte, men jag blev mycket stimulerad när jag fick läsa att den nyligen avlidne Lars Erik Blomqvist brukade säga att lexikonet är en översättares värsta fiende. Eftersom jag slår flitigt i lexika,  synonymordböcker och uppslagsverk av alla slag kändes det som en uppfriskande provokation. Nu tror jag inte att det är en reell fallgrop att använda lexika – lika litet som att snappa upp uttryck som folk använder i samtal på tåget – men Blomqvists kommentar påminner om att överensstämmelsen mellan ord på olika språk är ungefärlig. Man måste hela tiden på alla upptänkliga sätt försöka komma fram till hur man själv skulle uttrycka saken och inte lita till förlagor.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Ja, ganska många, så pass många att jag inte kan nämna någon särskild.

Har du några härliga översättarminnen?

Eftersom översättning normalt är en solitär syssla har det varit oerhört roligt – och lärorikt – att ibland få samarbeta
med vänner och kolleger som Stewe Claeson, Jonas Ellerström, Jan Stolpe, Jesper Svenbro och Lasse Söderberg.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Höjda arvoden. Möjligheter till resor och kontakter i landet där källspråket talas. Större synlighet för översättaren.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Att översätta innebär för det första att man fördjupar sin livserfarenhet – man får ta del av och uttrycka erfarenheter som ofta är annorlunda än ens egna. För det andra får man en chans att lära sig mer om sitt eget språk – man får både uppfinna och vidmakthålla.

 

Denna intervju publicerades första gången den 4 januari 2022.