Månadens Översättare › Boel Unnerstad

Boel Unnerstad

Boel Unnerstad översätter från engelska; danska och norska har förekommit men för mycket länge sen. Hon bor i Vitsten på västkusten, mitt emellan Stenungsund och Kungälv, ute på bystan således, nära havet, tillsammans med en galen katt. I fönsterkarmen vid skrivbordet har hon ställt en mycket liten dalahäst. Den fick hon som delat andrapris i en DN-tävling om en lyckad formulering och får symbolisera hennes strävan att finna det rätta ordet – hon når alltså nästan ända fram!

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Slumpen tycks ha spelat stor roll i mitt liv, inte valde jag att bli översättare, det bara blev så. Kanske därför att det tycks vara något som folk är villiga att betala mig för att göra. Jag har en kusin, nu 92 år, som heter Lena Anér, förut Melin, och som översatte från spanska och engelska med stor framgång, hon kan ha fungerat som introduktör till det här jobbet.

Vad översätter du just nu?

Det är en dystopi av en debutant som jag eventuellt borde ha tackat nej till.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Hade jag gjort som man bör, om jag alltså hade läst boken innan jag började arbeta med den, hade jag nog sluppit att bidra till att lägga en fiktiv dystopi till den som nu pågår omkring oss. Men jag vill inte veta från början ”hur det går”, jag drivs fram i jobbet av att äntligen få veta hur författaren lyckats avsluta boken, vilken den än är. Många kolleger tycker nog att det är ett lättsinnigt arbetssätt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Som sexåring fick jag polio – det hände före vaccinet som kom 1957 – och på grund av de sena effekterna av polio blir jag numera trött väldigt fort, inte minst i huvudet, så jag jobbar bara på förmiddagarna, så där två eller tre timmar. Jag sätter mig genast vid datorn, ingen frukost, och stretar på tills jag klarat cirka fyra sidor. Arbetet går alltså långsamt!

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag översätter så noga jag kan redan från början, även om jag hoppar över svårigheter sen jag markerat dem, men när jag tagit mig igenom hela boken börjar jag om, läser från skärmen, häpnar över alla dumheter jag gjort mig skyldig till och löser de problem som återstår (förhoppningsvis). Sen skriver jag ut alltsammans och börjar läsa utskriften med blyertspenna i hand.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Musik finns alltid med mig, jag har alltid någon slinga i huvudet, och på begäran, i det rätta anspråkslösa tillfället, kan jag sjunga en fransk visa som handlar om en snögubbe som fryser, en barnvisa av Joseph Kosma och Jacques Prévert. Eller plåga omgivningen med en basgång till något stycke som spelas.

Men medan jag arbetar ska det helst vara tyst omkring mig. Framför allt inget prat från radio eller teve eftersom jag har så lätt att låta mig distraheras. Det kan bero på att jag egentligen inte gillar själva förutsättningen för översättandet, det vill säga att sitta ensam och slåss med en text. Jag är en ganska social person, jag skulle föredra lagarbete, men det går ju inte. Man kan förstås samarbeta om en bok genom att flera personer tar sig an olika partier och sedan sammanför delarna till en helhet. Men i sökandet efter det rätta ordet är vi alltid ensamma. Och sökandet kan vara mycket roligt i sig. Låter jag nu som om jag motsäger mig själv, så får jag väl göra det! Ingenting är enkelt.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Nej. Under de tre år som jag var ordförande i Sveriges Författarförbund översatte jag inte någonting. Men en mycket bra sak, som rör oss översättare, var jag med om att arbeta fram under den tiden. Vi hade då i flera år stått helt utan avtal med Svenska Förläggareföreningen och att skapa ett nytt avtal för varje översättningsuppdrag var besvärligt och tidsödande, även för förlagen. Inte heller författarna hade något bra ramavtal. Eftersom författarnas och översättarnas avtal är helt olika, vi är ju uppdragstagare till skillnad från författarna, lyckades jag förmå Förläggareföreningens ordförande att medge att ett nytt översättaravtal skulle vara till glädje även för dem. Så ett sådant slöts våren 2004, innehållande flera nya bestämmelser och, framför allt, ett helt nytt och mycket bättre system för arvodesberäkning. Tyngsta lasset i förhandlingarna drog Inger Johansson och förbundsjuristen Thorbjörn Öström. Efter hand har detta avtal förbättrats ett antal gånger, även om förläggarna för ett par år sedan valde att säga upp det. Lyckligtvis är ett nytt avtal under utarbetande. För författarna har utvecklingen inte varit lika gynnsam, sannolikt för att förläggarna har mer att vinna på ett avtalslöst tillstånd. Trist.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Jag har översatt ett åttiotal böcker nu men aldrig haft anledning att använda det märkliga ordet helbrägda (oböjl.) och det är förstås sorgligt. Men om jag använde det skulle väl någon läsare tycka att jag gjorde mig märkvärdig och fråga varför jag inte valde ordet oskadd. Bra fråga, finge jag väl svara.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Fel gör vi ju alla ibland (åtminstone inbillar jag mig att alla gör det, inte bara jag) och har vi tur räddar skickliga redaktörer oss från att stå där med skammen. Jag är alltid noga med att tacka översvallande när sådant inträffar (inte så ofta numera). Lika tacksam som jag kan bli över sådan hjälp, lika irriterad kan jag bli när jag har oturen att få en redaktör som måste bevisa att hen kan hitta ett annat sätt än mitt att översätta samma källspråksmening. Ibland är förslaget bra, ibland dåligt, och det är jag som bestämmer vad det ska stå. Men valet tar tid, i synnerhet när förslagen är likvärdiga, och då muttrar jag onämnbara saker för mig själv.

Det är inte bara översättaren som kan råka göra fel! Ibland är författaren ute och cyklar, och vi vet alla hur knepigt det kan bli. Ett trivialt exempel: Ska jag låta läsaren tro att jag tror att det går att köra bil från Los Angeles till San Francisco på så där tre timmar? Helst inte. Men om jag ändrar måste jag kanske också ändra en massa annat och hur blir det då? Olösligt.

En gång gjorde deckarförfattaren Denise Mina ett fel när hon beskrev hur hjältinnan kommer till en möjlig brottsplats och där känner igen polisfotografens bil. Men fotografen berättar en stund senare att hon i dag har lånat sin fars bil, så hjältinnan kan alltså inte ha känt igen någon bil. När jag hade kommit till detta ställe i boken var den engelska utgåvan ännu inte tryckt, så jag skrev e-post till Denise Mina och frågade, så artigt jag kunde, hur det här kunde komma sig. Jag fick genast svar: I LOVE YOU! Hon hade kastat sig på telefonen och hejdat arbetet med boken så att hon kunde ändra. Det var roligt!

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Ordvitsar är jag kass på, liksom lyrik. Däremot tror jag att jag är ganska bra på dialog och jag har alltid velat översätta dramatik, men inte vetat hur jag borde göra för att skaffa sådana uppdrag. För några år sen översatte jag ett drama av en mycket charmig och speciell amerikan. Han hade sammanfört Strindberg och Ulla Winblad och Bellman och Swedenborg till ett egendomligt möte, och jag hade jätteroligt med denna absurda text. Tyvärr fick han inte sin pjäs antagen någonstans.

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Det skrivs ganska mycket om översättning som konst, hantverk, kreativt arbete. Översättare berättar, kanske i bokform, om arbetet med ett visst litterärt verk, forskare skriver avhandlingar som ibland diskuteras på tidningarnas kultursidor, kritiker grubblar över översättares ordval. Det är bra! Nu senast blev Amanda Gormans dikt, som hon framförde under Joe Bidens installationsceremoni, föremål för olika åsikter om vem som skulle kunna översätta den. Många ansåg att översättaren måste vara ung och svart, som hon, och översättare ratades om de inte uppfyllde dessa krav. I SvD skrev Kristoffer Leandoer, författare och översättare, en intressant understreckare som för mig väger tungt i den här diskussionen:

Översättning är läsandets renaste och högsta form, kanske också skrivandets. Varje läsning är strängt taget en översättning. Förmår jag inte leva mig in i andras erfarenheter och översätta dem till mitt eget liv, lär min läsning förbli stum och meningslös.

Varje läsare måste göra sin egen inre värld till en inspelningsstudio för en annan människas fantasi, varje läsare tvingas översätta en annan människas erfarenheter och göra om dem till sina egna. /—/

Litteraturen ger oss fri tillgång, både som läsare och författare, till andras erfarenheter.

Det spelar med andra ord ingen roll vem man är som översättare. Det spelar ingen roll vad man själv varit med om. Det som spelar någon roll är ens förmåga att översätta erfarenheter, främmande eller välbekanta, som någon annan satt ord på, från ett språk till ett annat. (Min kursivering.)

Hela artikeln är full av kloka ord, alltid kul när någon formulerar det jag tycker själv, fast bättre!

Vad ska översättarsektionen prioritera i sitt arbete?

Översättarsektionens arbete måste nog ständigt handla om våra avtal. Kan verka tjatigt, men avtal ger arbetsro och något slags (skenbar) trygghet. Ofta är förhandlingsarbetet segt eftersom vår motpart inte finner saken lika angelägen som vi – som bekant kan man leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka. Desto roligare när (eller om?) den till slut börjar klunka!

Goda råd eller varningar till andra?

Bland de cirka åttio böckerna som jag översatt finns många deckare. Man kan tro att jag föredrar denna genre, men det är inte riktigt sant. Ofta blir det så att förlagen tänker att översättaren, som med gott resultat översatt till exempel en deckare eller en romantisk bok, ska fortsätta med den genren och så kanske man fastnar utan att egentligen önska det. Har man ingen annan inkomstkälla är det inte helt lätt att tacka nej till ett förslag på viss bok.

Rent allmänt ska man förstås vårda sina kontakter på förlaget, om det står i ens makt. Kan vara nog så knivigt eftersom man samtidigt ska arvodesförhandla med samma personer. Har man tur går kontakten inte i pension eller får för sig att byta jobb. Under några år hade jag en mycket rolig kund – jag översatte artiklar till GöteborgsOperans program. Men min kontakt i operans programredaktion bytte jobb och hennes efterträdare valde tyvärr andra översättare.

Det underlättar om man gillar böckerna man översätter. Den skotska deckarförfattaren Denise Mina är den jag arbetat mest med. Fjorton böcker har det blivit och jag tycker mycket om henne. Hon är rolig och drastisk, en sann humanist, och hon har ett socialt patos som sätter in brottet, och alla som drabbas av det, i ett samhälleligt sammanhang, hon ser det inte bara som en gåta att lösa.

Ett gott råd kan jag ändå våga mig på. Den som vill bli översättare bör se till att vara i goda ekonomiska omständigheter. Gifta sig rikt eller vara arvtagare eller ha ett annat jobb bredvid är bra förslag – då kan man tacka nej till böcker som inte är intressanta!

 Denna intervju publicerades första gången den 31 maj 2021.