Månadens Översättare › Hanna Nordenhök

Hanna Nordenhök

Hanna Nordenhök är född i Malmö 1977, bor i Stockholm och är författare, översättare från spanska och litteraturkritiker. För sin senaste roman Caesaria belönades hon med Sveriges Radios romanpris.

Vad översätter du just nu?

Jag arbetar just nu med det kanariska stjärnskottet Andrea Abreus roman Panza de burro, som ska komma ut på Nirstedt/Litteratur senare i år. I dagarna utkommer också min översättning av mexikanska författaren Fernanda Melchors Paradais, och i maj av argentinska Samanta Schweblins senaste roman Kentukis, båda på Tranan.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Snarare än att välja det valde jag nog bort det under många år. Livet tar märkliga vändningar, och ibland måste man gå många omvägar runt sådant som bränner. Kanske saknade jag självförtroendet, delvis för att jag har en pappa som är en lysande översättare från bland annat spanska. Men när jag nu börjat, ångrar jag det inte för en sekund. Översättning är något av det roligaste och mest berikande – litterärt och mänskligt – som man kan sysselsätta sig med. Jag upplever det inte heller som konfliktfyllt i förhållande till mitt eget skönlitterära skrivande och författarskap på det sätt jag ofta har kunnat göra som kritiker. Tvärtom innebär ju översättning ett sätt att fördjupa sig i sitt eget språk (inte att ställa sig på avstånd från litteraturen, utan befinna sig i den). Översättning ger en möjligheten att lära känna svenskan bättre, dess stilmedel, dess egenart, dess alla små skrymslen, vilket ju bara fördjupar det egna skrivandet.  

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Eftersom jag alternerar mellan att skriva skönlitterärt själv, att översätta och bedriva litteratur- och teaterkritik kan det skifta mycket. Men när jag befinner mig i arbetet med en översättning sitter jag i regel framför datorn i sex-sju timmar på raken och bara jobbar. När man har barn i skolåldern är varje minut av arbete värdefull, och jag brukar knappt gå på lunch faktiskt, utan kastar ofta i mig något litet vid skrivbordet… Inte så hälsosamt kanske, men jag blir ofta väldigt uppslukad när jag är inne i något. Och när jag har känt starkt för de översättningar jag har gjort har den där arbetshungern, febern som griper tag i mig, nästan liknat skrivandet självt. Då kan jag knappt låta bli att sätta mig och jobba också efter att barnen gått och lagt sig, jag bara väntar hela dagen, glupskt, på att få återvända, in i arbetet…. Samtidigt som det trots allt vilsamma med översättning ju också är, att det faktiskt inte innebär samma sönderslitande inre, existentiella rörelser som när man skriver på det egna. Det är bara att stiga in i den andra författarens ord och traska runt därinne, texten finns redan där, den väntar på dig, på att få uppföras på nytt. Den kräver inga nya bilder ur intet utan innebär bara detta uppmärksamma följande: ett skrivande i någon annans ord.

Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?

Ja, det har jag gjort hittills, speciellt om det är jag som lämnat lektörsomdömet som ligger till grund för att förlaget antagit boken. Utom vid ett tillfälle, då jag bara hade skummat boken, och det var en lite egenartad njutning att få upptäcka den samtidigt med översättningsarbetet. (Det ska också sägas att jag hittills bara översatt fyra och en halv romaner och en diktbok, så underlaget för frågan är lite klent).

Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?

Jag gör det så bra jag kan från början. Sedan måste man ändå gå tillbaka igen efteråt. Men jag tycker om att försöka sätta tonen genast. Det ser jag som kanske det mest centrala, att hitta tonen – det är så jag själv som författare själv vill bli översatt. Det finns översättningar som är helt korrekta men ganska tondöva, det bokstavliga i tolkningen blir för dominant och då kan originalets särart gå förlorad och verket när det överförs till svenska dö litegrann. Då har man varit lojal med fel saker i originalet som översättare tycker jag. Och vad dessa saker är, det är ju i sig en tolkning. När jag översatte Fernanda Melchors Orkansäsong blev det där extra viktigt, eftersom så många uttryck och vändningar var så djupt kontextbundna, så lokalt förankrade i den Veracruzmiljö och i det lingo gestalterna talar. Det handlade om att göra den atmosfären kännbar och läsbar på svenska. Det var en utmaning, och samtidigt en ren och skär njutning, att få göra. Eftersom romanen är så bra, så litterärt elaborerad och samtidigt så skakande i sin skildring. Jag kände att jag genast “förstod” den, klickade med den, estetiskt och existentiellt, och då var lojaliteten självklar. Att översätta Orkansäsong var som en förälskelse, jag njöt av varje sekund. 

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Nej, absolut inte. Det ska vara tyst som i en klostercell.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Jag ser mig som författare framför allt, och det är också som författare jag går in i såväl översättandet som kritiken, så har jag alltid känt. Mitt eget skrivande ser jag som centralt för alla mina andra litterära verksamheter. Jag kan inbilla mig att det också gör mig känslig på särskilda sätt i översättandet, till exempel när det just kommer till ton. Översättandet handlar för mig väldigt mycket om det mödosamma arbetet att försöka urskilja hur jag som översättare blir som mest trogen originalet. Hur överföra den värld, det språkliga universum, som ett original är eller kan vara? Något är alltid dömt att gå förlorat, och något annat kan förhoppningsvis vinnas. Som översättare kan jag ta mig själv som författare i bruk på ett sätt jag tycker mycket om, just i detta avlyssnande av originalförfattarens ton och särart. Och allt det där är, kan jag tycka, ett så mycket djupare arbete än vad litteraturreceptionen ens kan komma i närheten av, den som jag försörjt mig på genom åren och som jag också tidvis känt mig så innerligt trött på. Med åren har jag blivit mindre intresserad av att komma med bedömningar av litteraturen, och mer intresserad av att vara inuti litteraturen. Det får jag vara när jag skriver, men också när jag översätter. Samtidigt har jag av försörjningsskäl, och givetvis på grund av kärlek till och ansvarskänsla inför litteraturen, gjort en uppsjö andra saker genom åren: modererat samtal, handlett, undervisat, organiserat översättarworkshops, redaktörat, lektörat. Det har varit givande på många sätt, men översättningen är den litterära syssla jag känner att jag numera helst vill vara i, utom att skriva på mina egna böcker.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

“Chingadera”, kanske, som i den mexikanska slangvokabulären kan användas till mycket mellan himmel och jord. Ordet kommer från verbet “chingar” (som har givit upphov till en uppsjö andra ordyngel såsom “chingada”, “chingona” etc etc), ett ord Octavio Paz skriver så lysande om i förhållande till den koloniala historiens skändning av den amerikanska kontinenten.  Jag behöver kanske inte säga att verbet anger en av de mest vanligt förekommande mänskliga akterna, möjligen näst efter att äta och sova.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Stimma, smeta, buffa, krångla – alla dessa nyansrika, taktila och bildskapande underbara verb som finns i svenskan.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Jag tycker att Orkansäsong bara vimlade av den där sortens svåra lösningar, hela tiden. Det handlade om att fiska upp slang och idiomatiska uttryck ur svenskan som kunde ge den där särskilda känslan av samtidigt nyansrikt och rått, en aning “bonnigt”, tal som dessa Veracruzbor kommunicerade med. Det fanns dock en passage där romankaraktären Norma läser en sagobok om några häxor, en sedelärande berättelse om det dåliga med att bli med barn utanför äktenskapet (vilket hon själv sedan blir efter att ha våldtagits av sin styvpappa). Uttrycket på mexikansk spanska var “salir con su domingo siete” och ingick i en rimmad vers som häxorna sjöng i sagan. Det var väldigt svårt att få rätt, jag gjorde något i stil med “hamna i klistret och bli på tjocken” och införde det i rimmet.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

En stor tabbe jag gjort ibland är att ha försökt förbättra stilistiskt dåliga texter (vilka tänker jag inte gå in på). Bortsett från det: mina värsta tabbar vill jag inte veta om, hu. Man gör ju sitt bästa och yttersta, och ändå går det fel – jag upptäckte till exempel en “hynda” där det skulle vara en “hund” i första trycket av Orkansäsong, vilket vi ändrade i nästa tryck. I Paradais, Melchors nästa bok, höll jag på att läsa fel mellan verben “asechar” (smida ränker) och “acechar” (spionera på) – ett c respektive ett s skiljer orden åt – men det räddades i sista stund.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Att få nyöversätta Pablo Nerudas Canto General. Liksom att få översätta mexikanska Inés Arredondos noveller. Och José Lezama Limas märkliga självbiografi Paradiso från 1966, ett författarskap som hittills såvitt jag vet inte introducerats på svenska.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Allt jag redan beskrivit. Förmånen att få lära känna svenskan. Att få läsa litteratur så ingående och passionerat som man gör när man översätter. Och att få vara nära spanskan, som är en så känslomässigt dyrbar del av mitt liv.

Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?

Jan Stolpe, en av våra mest briljanta översättare som jag har många avgörande läsupplevelser att tacka för. Ulrika Wallenström. Lena E. Heyman. Maria Björkman. Peter Landelius. Agota Kristof-översättaren Marianne Tufvesson. Och så förstås min pappa Jens Nordenhök. Och nu glömmer jag säkert flera andra som betytt jättemycket …

Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?

Det finns ju oerhört mycket bra skrivet om översättning, av Rosemarie Waldrop, John Swedenmark, Walter Benjamin, av Octavio Paz återigen, och en virvel av andra – men just nu är jag mer intresserad av att befinna mig i översättandets inre händelse än av att läsa om den. Ändå har jag inte kunnat låta bli att börja läsa Nils Håkansons Dolda gudar, som jag tycker väldigt mycket om. Många sanningar och roligheter och vackra iakttagelser om översättningens konst, dessutom skriven av en översättare man bara måste högakta – inte minst för hans överföring av Maria Stepanovas Minnen av minnet till svenska.

Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?

Johanna Hedenbergs översättning av Natalia Ginzburgs Familjelexikon. Sorgligt att det verkar ha varit en så konfliktfylld process mellan henne och förlaget, för jag njöt verkligen i fulla drag av den.

Har du några härliga översättarminnen?

Min historia som översättare är ännu så kort, bara ett litet futtigt ögonblick …

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Arvodena. Natalie Lantz skrev nyligen en viktig artikel i Expressen om detta. De står inte i proportion till den möda och det arbete man lägger ner.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Till stora som små förlag skulle jag vilja säga: bromsa den anglosaxiska ivern och rikta blicken mot det spansktalande området, som är vidsträckt och där det dessutom händer extremt mycket intressant just nu, inte minst bland en yngre, kvinnlig författargeneration.

 

Texten publicerades första gången den 1 februari 2022