Månadens Översättare › Helena Hansson

Helena Hansson

Bosatt i Majorna i Göteborg.  Översätter mest från engelska och ganska lite men väldigt gärna från danska. Just nu aktuell i Rum för översättning-poddens avsnitt om Att vara Petina Gappahs översättare

Vad översätter du just nu?

Jag översätter en essäsamling av Rebecca Solnit, Call Them by Their True Names. Solnit är kanske mest känd för sin essä ”Män förklarar saker för mig” (som ingick i en samling med samma namn, också min översättning) och för att folk tror att hon har myntat uttrycket ”mansplaining”. (Det har hon inte; hon är inte ens särskilt förtjust i det.) Det här är den femte boken av Solnit jag översätter, och den handlar om vår tids stora existensiella kriser: den politiska polariseringen, klimatkrisen, gentrifieringen och mycket annat.

Men just i dag sticker jag emellan med att översätta några korta dikter av Tammy Lai-Ming Ho för Svenska PENs nättidskrift Dissidentbloggen.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

Det var inget aktivt val. Men jag ångrar sällan mitt passivval, kanske bara när det orange kuvertet dyker upp i brevlådan. (Inte för att jag någonsin har vågat öppna det.)

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Eftersom jag är kopiöst morgontrött brukar arbetsdagen börja med att jag försover mig. Jag har som mål att stiga upp senast sju, vilket sällan lyckas, men jag har äntligen kommit dithän i min personliga utveckling att jag har bestämt att jag inte behöver känna mig som en slöfock bara för att jag sover länge på morgnarna – det finns trots allt så många nackdelar med frilanslivet att man måste ta vara på fördelarna. Sen cyklar jag antingen till gymmet och tränar lite eller direkt till mitt kontor, som ligger i Lagerhuset vid Järntorget. När jag kommer fram till kontoret sätter jag mig på min bakdel och översätter så länge jag orkar, kanske till framåt arton eller så. Ibland översätter jag lite till hemma på kvällen.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Kommer inte på fråga. Jag kan knappt ens diska samtidigt som jag lyssnar på musik. Däremot så är min bästa avkoppling från översättandet att spela musik, närmare bestämt olika saxofoner i olika konstellationer.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Bortsett från enstaka föredrag och liknande jobbar jag numera bara med översättning. Tidigare var jag under fyra år ordförande och ledamot i Kulturrådets arbetsgrupp för litteraturstöd till skönlitteratur, vilket var ungefär en kvartstid räknat i pengar, mer räknat i tid. Det var ett fantastiskt roligt och stimulerande uppdrag, som jag saknar väldigt mycket. Jag skulle hemskt gärna göra något liknande igen.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Nej, jag tycker inte att man kan prata om bra och dåliga ord. De är ju olika bara.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Jag kommer på ord som jag vill använda varenda dag (och kanske framför allt natt) och blir rätt nöjd när jag lyckas. Senast var det nog ”dåndimpen”, som passade väldigt bra på ett ställe i Gryningsvakten, Maya Jasanoffs biografi om Joseph Conrad som jag översatte i höstas.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Just ordvitsar, eller kanske snarare ordlekar, är jag förtjust i att översätta. En som jag är nöjd med kommer från Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. Ett par ungdomar är på ett party där ”this gay Jewish dancepop/indie/punk band called Silly Rabbi, Tricks Are for Yids” ska spela. Bandnamnet anspelar på ”Silly Rabbit! Trix are for Kids!”, som är en reklamslogan för frukostflingorna Trix. Det är ju obegripligt för svenska läsare (i yngre tonåren). Så jag tänkte att jag måste ha någon typ av kommersiell eller populärkulturell referens som går att skruva till lite så att man får med något judiskt, så bandet fick till sist heta ”Lilla syster rabbin”.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Min värsta tabbe i text var när jag översatte ”thirteenth century” med ”fjortonhundratalet”. I en text om Thomas av Aquino, till råga på allt. Det var i Göteborgsposten, som införde en rättelse dagen därpå, så att jag fick skämmas lite till.

Min värsta översättartabbe utanför texten begår jag jämt och ständigt, när jag i något slags rädsla för att stå utan arbete är lite för snabb med att tacka ja till uppdrag – så att jag sen har så fullt att jag måste tacka nej till uppdrag som kanske hade varit roligare. Is i magen är inte min främsta egenskap. 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Det växlar nästan från dag till dag, men generellt vill jag gärna översätta mer poesi.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att man får använda hela eller åtminstone merparten av sin hjärnkapacitet.

Har du några härliga översättarminnen?

Ja, ett som bara är ett par veckor gammalt, nämligen minnet av en väldigt härlig stipendievistelse tillsammans med en kollega i Elin Wägners Lilla Björka i södra Småland.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

När det gäller det rent fackliga så måste det ju vara biblioteksersättning för lån av e-böcker. Såvida jag nu inte har missat att det numera utgår en sådan?!

Sen tycker jag att vi borde vara bättre på att framhålla vår professionalitet, våra hantverkskunskaper. (Jag är inte alls säker på att det är Ö-sektionen som facklig organisation som ska göra detta, men nu säger jag det här i alla fall.) Det finns nämligen en skevhet i det översatta litterära landskapet som har stört mig länge: att de mest uppmärksammade och lovordade översättningarna ofta är de som har gjorts av någon som har översättandet som bisyssla vid sidan om till exempel författande. Jag har sett så många exempel på att kritiker låter sig bländas av ett känt namn, trots att många (naturligtvis inte alla!) sådana översättningar faktiskt uppvisar stora brister i det rent hantverksmässiga. Det kan handla om bristande kunskaper i källspråket, naturligtvis sällan på ordnivå, utan till exempel i fråga om idiomatik. Men eftersom översättning varken är att läsa eller skriva (som det ibland påstås) utan faktiskt att överföra en text – innehåll, ton, flöde och alla andra komponenter – från ett språk till ett annat handlar det för det mesta om bristande kunskap om hur denna överföring mellan språken går till – med vilka medel ett tonläge i källtexten kan återskapas i måltexten, hur man översätter vissa typiska syntaktiska konstruktioner i källtexten som inte har någon direkt motsvarighet i måltexten och så vidare. Jag tror att det bara finns ett sätt att bygga upp det här hantverkskunnandet: att översätta. Mycket. Och varierat. Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att till exempel bara översätta ett enda författarskap. Vad tar man då avstamp ifrån? Vilka referensramar skapar man sig då?

Jag tror dessutom att det finns en viss medvetenhet på förlagen om det här problemet, men eftersom man vet hur kritiken fungerar (återigen såklart med lysande undantag!) väljer man i vissa fall att bortse från det.

Och nu kanske jag gör mig alldeles omöjlig, men jag tror också att det är bra för en översättare att börja med lite enklare översättningar, för att på så sätt bygga upp en repertoar, en språklig palett. (Naturligtvis är inga översättningar enkla, men visst är väl vissa enklare än andra?) Jag har sett en del exempel på hur färskare översättare har gett sig på sådant som faktiskt är för svårt, fallit i fällor som de hade kunnat undvika om de bara hade haft lite mer rutin. Och jag tycker mig också se att det här blir allt vanligare. Därför tror jag tyvärr kanske också att det nya ”systerpriset” till Årets översättning är lite missriktat. Men det vore fint om jag hade fel.

Men som sagt: det kanske inte alls är Översättarsektionen som borde ta tag i detta. Möjligen är det minerad mark för den som är satt att fackligt företräda alla kolleger. Men jag tycker åtminstone att vi borde prata mer om det, kolleger emellan, till exempel för att få mer på fötterna när vi framhåller vårt hantverkskunnande på ett mer individuellt plan.

Slutligen tycker jag att Översättarsektionen ska arbeta för större självständighet inom Författarförbundet.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

Alla borde ha en pålitlig kollega som man kan byta tjänster med, till exempel genom att man läser igenom varandras översättningar före inlämning.

Fotograf: Saga Hansson