Månadens Översättare › Jesper Festin

Jesper Festin

Jesper Festin översätter från tyska och bor omväxlande i Uppsala och Berlin. Han är aktuell med Tyll av Daniel Kehlmann (Bonniers) och Tallöarna av Marion Poschmann (Norstedts).

Vad översätter du just nu?

Efter en lång sommar med ganska mycket luft för läsning ska jag nu efter mässorna i Göteborg och Frankfurt ta itu med tredje boken i en serie av Jan-Philipp Sendker, där de tidigare delarna har översatts via engelskan. Nu har förlaget, på författarens begäran, övergått till att översätta direkt från tyskan istället, och då får man som yrkesöversättare med en hyra att betala helt enkelt ställa upp. Utöver det knåpar jag också med Uwe Johnsons klassiska roman Mutmassungen über Jakob från 1959, men det betalar inga hyror.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

På en tysklektion i årskurs sju förekom en övning där vi skulle svara på frågan vad vi ville bli när vi blev stora. Vid sidan av uppbyggliga tyska yrkesbeteckningar som bilmekaniker, sjuksköterska och fotbollsproffs fanns också det mystiska Übersetzer bland alternativen. När det blev min tur att svara gjorde jag ett försök att uttala det där som ingen annan hade valt. Fröken blev överraskad, men på ett glatt vis, vill jag tro. Sedan dess har jag gjort vad jag kunnat för att hedra den där impulsen hos mitt trettonåriga jag, vilket innefattat åtskilliga års litterära och språkliga studier i framför allt Lund och Berlin, krönta av magisterprogrammet i litterär översättning vid Akademin Valand i Göteborg, där Linda Östergaard ledde den tyskspråkiga grenen. Dessutom har jag deltagit i en rad seminarier och arbetsvistelser i Sverige, Tyskland och Schweiz. Har aldrig ångrat mig.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag hör till den skara frilansare som gärna sover ut och sällan får något värdefullt gjort före lunch. Tycker om att jobba sent och har lättast att koncentrera mig efter kl. 20. En lagom lång paus under eftermiddagen med en promenad eller löptur är inte alldeles oviktig. Jag har ett skrivbord i Uppsala och ett i Berlin, dessutom finns det en släktstuga i Bergslagsskogen där stora sjok av text har blivit till.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Oftast inte, men ett undantag var arbetet med Benedict Wells roman Ensamhetens slut (Thorén & Lindskog, 2017), då författaren hade sammanställt en lista med låtar som på ett eller annat sätt förekom i eller speglade berättelsen, bland annat av Owen Pallett, Talking Heads och Fleetwood Mac. Den listan gick varm hos mig under arbetet.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Jag gör mitt bästa för att undvika andra former av arbete, men det har hänt att jag undervisat semestersvenska för begeistrade tyskar i Berlin.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Mitt förhållande till det lilla tyska ordet noch har på sistone fördjupats allt mer. Det är ett mycket mångsidigt småord med något dunkelt över sig. Tysk-svenska ordböcker brukar inleda sina noch-artiklar med ett urskuldande ”ofta oövers.” eller ”saknar ofta motsv. i sv.” för att sedan fylla spalter med enskilda exempel och fall. Sådant är ju stimulerande. Ibland passar enkla ord som ännu, alltjämt, nog eller ytterligare. Ibland är det snarare en stämning, nyans eller attityd som behöver uttryckas. Därtill finns det ett och annat noch som vid en första anblick tycks bära mening men i själva verket bara står där och retas, ett så kallat narr-noch.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Det finns faktiskt ett par ord och uttryck som jag är barnsligt förtjust i och försöker få in i varje bok, såvida textens ton och stil tillåter, förstås. Men dem kan jag så klart inte avslöja här!

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Min debut var en bilderbok för små barn skriven helt på rim, Jag stor du liten (Kabusa, 2015) av Lilli L’Arronge. Texten består av bara några få ord per uppslag och samverkar därtill med bilderna. Det var en rejäl utmaning att vrida fram rim som gestaltar innehållet i berättelsen och samtidigt låter tillräckligt bra för att tåla många högläsningar. Från mina källor vet jag att en favorit hos den tänkta målgruppen är det uppslag som visar de två figurerna när de uträttar sina behov, i olika omfång, vilket i min översättning lyder: ”jag stråle, du skvätt / du potta, jag toalett” (orig. ”ich Strahl, du Tröpfchen / ich Klo, du Töpfchen”)

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

På första sidan i första utkastet till min nyss utkomna översättning av Marion Poschmanns Tallöarna hade jag oförsvarligt slarvigt nog översatt ordet Pech med otur, när det uppenbart var betydelsen beck som avsågs. Men ja, jag upptäckte det ganska tidigt under redigeringen, så istället för otursdränkt hann den illasinnade medusan som omtalas tack och lov bli becksvart.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Uwe Johnsons Jahrestage. Aus dem Leben von Gesine Cresspahl. En nära tvåtusen sidor lång roman som rör sig mellan Mecklenburg och Manhattan i olika tidsplan och är uppbyggd av ett kapitel per dag från augusti 1967 till augusti 1968. Ett omistligt verk i den tyska 1900-talslitteraturen som bör finnas översatt till varje språk med självaktning. I fjol kom den första fullständiga översättningen till engelska (gjord av Damion Searls), vilket på sikt kanske kan få något svenskt förlag att inse textens tyngd.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Rörelsefriheten är en väsentlig fördel. Men också att kunna dela in sin tid efter eget tycke; alla morgnar utan väckarklocka, alla sena nätter framför en text som belönar en rikligt. Att ha en arbetsvardag med omedelbar närhet till språk och litteratur. Föreningen av läsande och skrivande, analys och skapande.

Har du några härliga översättarminnen?

Svårslagna är mina minnen från ”Den europeiska översättarsmedjan”, ett tvåspråkigt workshopformat som ägde rum i översättarhusen i Visby och Looren (Schweiz) under hösten 2013. Vi var tre svenska och tre tyska aspirerande översättare som under två månader tillsammans med flera erfarna mentorer översatte, läste och diskuterade text, mötte förläggare, bodde, lagade mat och gjorde utflykter ihop. En lika oförglömlig som ovärderlig erfarenhet för vägen in i yrket. (En detalj som gör det hela än mer oförglömligt är förstås att en av de tyska deltagarna sedermera blev min flickvän.)

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Vid sidan av det alldeles avgörande arbetet med de ekonomiska avtalsfrågorna tycker jag att frågan om översättarnas synlighet, och den därmed sammanhängande yrkesstoltheten, skulle kunna lyftas en aning. Att vi som översättare ska få stå med våra namn på omslagen till böckerna vi varit med och skapat handlar inte bara om ett symboliskt erkännande. Jag tror att det också skulle ha en reell positiv effekt på branschens och allmänhetens syn på oss som de konstnärliga språkhantverkare vi är, vilket i sin tur kan leda till ett bättre förhandlingsläge när det gäller ekonomin.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?

När man rör sig ute i Europa bör man göra det med tåg, av en mängd goda skäl. Aldrig får man väl så mycket översatt som i en anspråkslös andraklasskupé på väg genom dimman i Westfalen?

 

Foto: Therese Korritter