Linda Östergaard

Linda Östergaard översätter från tyska och bor i Göteborg. Nyligen tilldelades hon priset Årets översättning 2018. I motiveringen står bland annat: ”De fallgropar som för en översättare gömmer sig i Ingeborg Bachmanns Simultan har Linda Östergaard överbryggat genom noggrannhet, äkthet i uttrycket och trohet inte bara mot originalet utan också mot den konstnärliga helhet som är den text hon själv givit upphov till.”

Vad översätter du just nu?

Blev precis (sent i går kväll!) klar med det sista på mina översättningar av tre medeltidstexter som ska ingå i dramat Kvinnostaden som sätts upp på Elverket i vår. Jättesvårt, och nu när det är klart kan jag också säga: jätteroligt. Nu har jag en vecka på mig att putsa klart Terézia Moras novellsamling Aliens, och därefter ska jag på allvar sätta tänderna (tangenterna) i Judith Schalanskys essäbok Verzeichnis einiger Verluste,”Förteckning över några förluster”.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?

En slump placerade Ingeborg Bachmanns roman Malina i min väg 2001 när jag pluggade litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, vilket jag äntligen hade fått möjlighet till, och tillåtit mig att göra, efter att ha insett att jag trots allt inte var gjord av tillräckligt starkt material för att arbeta som lärare på låg- och mellanstadiet (och här vill jag flika in en stor, en enormt stor eloge till alla de lärare runtom i landets skolor som orkar, som fortsätter, som inte blir luttrade men samtidigt lyckas hålla de egna gränserna inåt intakta, som kort sagt inte ger upp!), och det var något i den texten som inte ville släppa taget om mig, något jag förstod att jag inte förstod. För det första av den enkla anledningen att mina kunskaper i tyska var långt ifrån gedigna, men också för att jag upplevde att det fanns något väldigt viktigt där, som manade. När jag några år senare inte kom in på forskarutbildningen i litteraturvetenskap återvände jag till romanen och började översätta den vid sidan om det andra, från litteraturen helt väsensskilda jobb som sysselsatte mig då, som ett sätt att trots allt få lov att vara i litteraturen. Och för att försöka förstå något mer om vad det var den här romanen gjorde. (Ett icke avslutat arbete, för övrigt.) Min vän och ständigt positivt pådrivande vapendragare Jenny Högström, som jag lärde känna när vi läste en av kurserna i litteraturvetenskap ihop, upplyste mig om att man visst kunde söka till Södertörns litterära översättarseminarium utan att ha universitetspoäng i källspråket; att det var arbetsprov som gällde. Jag sökte och kom in, fick Aimée Delblanc som handledare (tack!) och där blev vägen in i arbetet med tyskan och med litteraturen och riktig översättning möjlig.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Åh, det vanliga är att det kan se ganska olika ut. Under vissa perioder kan jag sitta hemma flera dagar i sträck, jobba i sängen, vid köksbordet, i mitt arbetsrum, från morgon till kväll utan att gå utanför dörren, och med avbrott i princip endast för näringsintag. Men oftast ser det sundare ut, och jag går och tränar tre, fyra gånger i veckan (helst zumbapass!). Nu för tiden sitter jag och jobbar på stadsbiblioteket en hel del. I perioder har jag kafé-jobbat mycket. Jag är nog lite av en periodare. Ett tag hade jag en kontorsplats, och i början var jag så glad över den struktur det gav, med fika och sociala kontakter. Men sedan började något i mig klaga och vilja fortsätta den mini-nomadiska arbetstillvaron, så jag sade upp platsen igen. Vilket jag då och då ångrar, eftersom jag saknar de där kontorskamraterna.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?

Oftast inte. Men det går också i vågor, och beror lite på vilken sorts översättning jag jobbar med. Har hittat ett par öronproppar som heter ”isolators” och som gör vad de heter, otroligt bra. Speciellt när jag jobbar på bibblan, eller kafé. Det blir ett litet koncentrerat, tyst översättarutrymme, mitt i allt. Det rör sig omkring en, men är samtidigt alldeles stilla. Men ibland behöver jag lösa upp knutar i tankar och axlar. Då kan jag lyssna på reggaeton. 

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?

Inte just nu. Men jag är medlem i tidskriften Ord&Bilds redaktionsråd sedan många år tillbaka, och för senaste numret med tema ”brev” var jag och Sofia Gräsberg gästredaktörer. För några år sedan var jag lärare i litterär översättning från tyska – när det var ett av de aktuella källspråken – på Valands översättarutbildning, vilket var otroligt roligt. 

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?

Jag vet inte om det är ett så bra ord egentligen (kanske tvärtom?), men det gör mig fruktansvärt frustrerad att det inte finns en ordentlig motsvarighet i svenskan till det, och att jag där alltid måste välja åt vilket håll jag ska gå: mot huvudet, de mentala fakulteterna, eller mot det mer diffusa: själen, anden, andan. Jag talar om GEIST.

Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?

Eftersom jag inte kan komma på något direkt, så: nej. Generellt tänker jag att väldigt vanliga ord kan vara väldigt starka, bli de allra starkaste, beroende på vad de har omkring sig.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?

Förlåt, men jag är jättedålig på att ge exempel! På att minnas och plocka fram något speciellt. Eller så har jag aldrig varit särskilt finurlig. Men jag vill ändå tro att jag har löst en och annan sak på vägen som inte har varit så lätt.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?

Jag får ibland för mig att det finns fruktansvärda tabbar synliga där ute, som andra har identifierat, som alla vet om, men ingen säger något om till mig, av medkänsla eller hänsyn eller något annat! Snälla, om ni ser något, säg till! För övrigt: som tur är finns det redaktörer som kan rädda en. Det gjorde till exempel Elisabeth Watson Straarup på Bonniers när jag hade målat upp en hel scen i Daniel Kehlmanns roman F för mitt inre öga (och därmed också gjort några följdfel) utifrån ett totalknasigt misstag, där jag hade översatt ”Eisdiele” med ”ishall”. (Jag vet, det är inte klokt. Det betyder ”glassbar”.). Det knäppa är att jag fortfarande har svårt att utplåna min egen, ”ursprungliga” bild av scenen. Jag tycker fortfarande att den är rätt så fin. 

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?

Jag drömmer vidare om Ingeborg Bachmanns Todesarten, de ofullbordade romandelarna ur hennes kvarlåtenskap. Men för övrigt kan jag inte sällan längta efter att få översätta litteratur som är mindre krävande, som inte är alltför komplex, och inte heller något som jag själv ”brinner för”. Att ibland få vara lite rakare. Att då och då få bevisa för mig själv och andra att jag också kan vara en professionell, hantverkskunnig, effektiv översättare, ja, till och med snabb.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?

Att på ett konkret sätt få arbeta med litteratur. Att upptäcka saker om litteratur och språk genom det konkreta arbetet. Att skickas iväg i olika riktningar – till annan litteratur, andra kunskapsfält – för att därifrån hämta tillbaka det som behövs för just den text man översätter. Att inte behöva tänka på sig själv, men ändå ha nytta av sig själv. Att kunna ha med sig arbetet överallt, men också kunna stanna hemma. Att kunna gå och träna dagtid.

Har du några härliga översättarminnen?

Många. Men de finaste är nog de ”översättarläger” som jag och några andra tysköversättare hade ett par gånger. Och det allra finaste av dem: sex översättare, fem dagar i en liten stuga på en liten ö i Göteborgs södra skärgård i augusti 2013.  Över huvud taget är det underbart att ibland sitta och översätta bredvid andra som man trivs med och som också översätter. Var och en inne i sitt, men samtidigt påtagligt närvarande, som parallella koncentrationslinjer i rummet. Som då och då får lov att brytas med pauser och konstruktivt prat om översättningskrux. När man inte vill vara för sig själv.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?

Det fackliga arbetet är ovärderligt. Att fortsätta kämpa för att översättarna inte ska dribblas bort på det föränderliga litterära fältet. Tack för det fantastiska arbetet ni har gjort och gör där, både i avtalsdiskussioner med förlag och i informationen och stödet till medlemmarna. Sektionen är också viktig som en konstruktiv mötesplats, där vi litterära översättare, med våra lite olika bakgrunder, översättaringångar, språkkombinationer, favoritförfattare, vanor, käpphästar, hang-ups, drömmar, kort sagt vi alla, kan samlas och dela erfarenheter. Och ha trevligt!

Foto: Anna Lindberg

Denna intervju publicerades första gången den 5 november 2019.