Natalie Lantz

Natalie Lantz översätter från hebreiska till svenska. Bor i Stockholm.

Vad översätter du just nu?

Dikter i urval av Dan Pagis (1930-86) för förlaget Faethon. Diktsamlingen kommer att publiceras under våren 2018. Pagis självlysande språkväv rör sig mellan bibliska urscener, den centraleuropeiska kulturmiljön och svarta hål i kropp och rymd.

Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Det var verkligen en lycklig slump, ingenting jag planerat. Tidigare arbetade jag på Judiska museet och arrangerade ett panelsamtal som handlade om vilka nyanser som går förlorade när hebreisk litteratur översätt via engelskan. I publiken satt Berit Åberg, redaktör på Bonniers. Hon undrade om jag ville börja lektörsläsa hebreiska manus. Det ville jag såklart! I mina utlåtanden såg jag till att ta med stycken som jag själv hade översatt och så småningom föreslog jag fräckt att jag kunde tänka mig att översätta hela böcker…

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
 Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Numera doktorerar jag på heltid och hinner därför bara översätta på helgerna, vilket gör det svårt att ta uppdrag med kort deadline. Jag trivs allra bäst med morgonpass, från åtta till elva, då är mina tankar som klarast.

Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Aldrig. Mina sinnen är på helspänn när jag arbetar. Det enda jag lyssnar till är språket inuti mitt huvud och kropp. Det är oerhört ansträngande och jag är ofta känslomässigt utmattad efter ett arbetspass.

Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Jag doktorerar i Hebreiska bibelns exegetik med fokus på tempelsymbolik i hebreisk litteratur från vår tideräknings början. Därtill utvecklar jag kurser i judiska studier för min fakultet och undervisaren en hel del. Jag arrangerar även paneldiskussioner om judisk kultur och föreläser i bibelvetenskapliga ämnen och samtida hebreisk litteratur. Mitt intresse för hebreiska texter sträcker sig alltså från antika pergamentrullar till dagens litterära estrader i Jerusalem och Tel Aviv.

Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?
Jag älskar hebreiskans benägenhet att skapa onomatopoetiska ord och ljudsätta naturens läten. För mig är vågornas skvalp ett hebreiskt ”rishrush”, där r-ljudet väser fram ur gommen, som i Hannah Szenes poesi.

Eftersom hebreisk litteratur ofta utspelar sig i Mellanöstern breder den ut sig över landskap som är helt olika de svenska. Jag kan sörja lite att jag aldrig får vara i den svenska botanikens vokabulär och använda ord som löjtnanshjärta, ormbunke och vitmossa. Ibland är den rosaskimrande Jerusalemstenen alldeles för porös och jag längtar efter det svenska urberget.

Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Åh, hebreiskan myllrar av svåröversatta symbolnivåer. Jag försöker alltid hitta sätt att överföra det semitiska konsonantsystemets inneboende mångtydighet till svenskan. I den processen kanske det inte handlar om att spika en enskild ordvits, utan ett helt styckes tonalitet. I Falafelkungen är död kände jag att hittade tonen hos en judisk familj som flytt från Marocko till Israel och hela tiden blandar hebreiskan med arabiska uttryck och besvärjelser ur judeoarabisk folktro.

Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Det mest pinsamma är jag faktiskt oskyldig till: jag språkgranskade David Grossmans På flykt från ett sorgebud och skickade in den hebreiska originaltiteln till tryckeriet. I deras layoutprogram vände sig de hebreiska tecknen och hamnade fel. I första utgåvans kolofon står därför en oläslig hebreisk titel och direkt under: språkgranskning Natalie Lantz.

Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Det finns så många spännande unga israeliska författare som jag hoppas att svenska förlag ska få upp ögonen för, bland andra Ayelet Gundar-Goshen och Nir Baram. Jag vill verkligen fortsätta att översätta David Grossman, eftersom jag känner en särskild närhet till hans karaktärer. Dessutom har vi blivit vänner så jag kan alltid ringa honom om jag vill diskutera något.

Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Uttolkningen, helt klart. Att vara den som fått mandat att tolka texten. Det här är också det värsta med att vara översättare. Ofta känner jag mig inte värdig en text och vill inte förstöra dess perfektion. Jag känner mig ofta som en klumpig plastikkirurg som olycksbådande sänker sig över textens ansikte.

Har du några härliga översättarminnen?
Min redaktör Berit Åberg och jag hade ett möte under kristallkronorna på ett Östermalmskafé. Vi drack te, åt citronkaka och redigerade mitt första utkast av David Grossmans En häst går in på en bar. Ett stycke innehöll så grov vokabulär att vi båda rodnade. Där satt vi alltså, två prudentliga damer, och diskuterade huruvida ”rövknulla” var ett lämpligare ord än ”knulla”.

Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Översättarsektionen gör ett strålande jobb i hård motvind. Jag önskar se ett fortsatt arbete för skäliga löner. I mitt tycke är hela lönemodellen dysfunktionell. Istället för att få betalt per tecken borde översättaren få betalt för sin tid, som kan estimeras vid kontraktsskrivandet. En annan viktig fråga är att lobba för rimliga arvoden vid föredrag. Jag är så less på att få förfrågan om att hålla föredrag där en slät kopp kaffe utgör enda arvodet. Ofta motiveras en sån förfrågan med påståendet: ”Du är ju så besjälad av ditt ämne”.

Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Översättarkollegor, var stolta! Säg nej till uppdrag som urholkar den personliga ekonomin. Låt oss inte dumpa priserna på intellektuellt arbete bara för att vi ställt oss till litteraturens förfogande.

Denna intervju publicerades första gången den 1 november 2017.