Turhan Kayaoglu
Turhan Kayaoglu översätter skönlitteratur till och från turkiska Bor i Stockholm.
Vad översätter du just nu?
Jag är inne i en förberedelsefas, jag läser.
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Jag var chefredaktör för Turkiets första vänsterradikala dagstidning Demokrat innan jag kom till Sverige som politisk flykting efter statskuppen i september 1980. Förutom tidningsartiklar och längre politiska texter skrev jag också dikter och noveller, så språket och litteraturen var mitt främsta instrument för att uttrycka mig, och det var min livlina. När jag så småningom behärskade svenskan ville jag visa både språkens möjligheter och skönhet för svenskar respektive turkar.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut? Var översätter du, hur många timmar, när på dygnet?
Jag har ingen arbetsgivare, sitter hemma och arbetar på mina egna villkor. Har jag ett översättningsarbete på gång arbetar jag mycket intensivt. Det blir ofta förskjutna måltider då och sena nätter. Inte så hälsosamt, förstås.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Ja, alltid! Och bara klassisk musik.
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Jag skriver egna texter. Just nu håller jag på med en novellsamling med intighet som tema. Mitt förlag är i Istanbul och jag skriver alltså på turkiska. Hittills i alla fall.
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan? Finns det något svenskt ord som du längtar till att få använda?
Turkiskan är ett mycket målande språk och rikt på talesätt och ordspråk. Dessa går knappt att översätta till svenska utan att tappa sitt innehåll och sin välklingande rytm. Grammatiskt bygger turkiskan på ändelser som förstärker melodin i meningarna. Svenskans ord ”upplevelse” har inget motsvarande ord i turkiskan. Detta saknar jag faktiskt.
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Det var väl inte svåröversatt men det irriterade mig att de flesta turkar kallade auberginrätten ”imam bayildi” för ”imamen svimmade” när de skröt om turkisk mat. De översatte ordet bayildi ordagrant: svimmade. Men verbet bayilmak, att svimma, använder man också abstrakt för att utrycka sin njutning eller förtjusning när man t.ex. säger ”oj, vad gott, jag svimmar” eller ”det är så vacker att jag nästan svimmar”. Det ska alltså heta ”Imamens frestelse”, precis som Janssons frestelse.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
En gång översatte jag en lång dikt på tre och en halv sidor av en turkisk poet. När dikten trycktes upptäckte jag att den fortsatte en bit på fjärde sidan. Som tur var märkte ingen det, förutom jag.
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Jag är tillräckligt gammal för att inte längre ha drömmar. Men jag har ett stort projekt på gång som jag förbereder mig för.
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Eftersom jag själv skriver är det extra spännande att komma in i och följa den andras tankegångar och skaparvärld och göra den resan tillsammans. Det känns som ett stort privilegium.
Har du några härliga översättarminnen?
Det är alltid roligt att få beröm för den nya språkdräkten man åstadkommer och för stämningen man skapar. Sådana tillfällen har funnits. Erkännande ökar ju livsglädjen.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Översättarsektionen arbetar energiskt och produktivt, så mycket som jag har följt, kan jag säga. Fortsätt bara!
Har du något mer du vill dela med dig av – goda råd, önskningar, uppmuntrande ord, hälsningar, varningar, funderingar, lästips, drömmar, uppmaningar, något helt annat?
Jag tycker att Babel, det enda litteraturprogrammet på TV, ska sluta bete sig diskriminerande mot översättarna, ägna i stället en hel kväll åt översättandet och betona hur oumbärligt det är i samhällets och individens utveckling och välbefinnande.
Denna intervju publicerades första gången den 1 juni 2015.