Ulrika Wallenström
Ulrika Wallenström översätter från tyska. Hon bor i Hudiksvall, där hon är barnfödd och tillbringade sina första 19 år och nu har hamnat igen efter 15 år i Uppsala och 30 år i Forsa. Att ro sin lilla eka är fortfarande nästan det roligaste hon vet; förr sjöng hon i kör, nu odlar hon sitt trädgårdsland (mest sallat och luktärter) och vårdar sina krukväxter (mest Flitiga Lisa).
Vad översätter du just nu?
Har just blivit klar med Jenny Erpenbecks Kairos, som utkommer på svenska i höst.
Hur kom det sig att du valde att bli översättare?
Slump och protektion!
Fick av Teddy Brunius i uppgift att för 3 betyg i ämnet Estetik översätta Lessings ”Laokoon” och råkade nämna för Barbro Palme att jag tyckte översättandet var så roligt; varpå hon: ”Men min bror är ju chef för PAN – jag ringer Thomas (von Vegesack).” Så fick jag mitt första uppdrag (1969) men trodde länge att det var åt Litteraturhistoria med poetik jag skulle viga mitt liv. Trodde så ända till slutet av 70-talet då jag lämnade Uppsala för Klockargården vid Kyrksjön i Forsa, Hälsingland, min biotop.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Nu är jag ju så gammal och åtar mig aldrig att arbeta snabbt. Men under de decennier då översättandet varit som intensivast, t.ex. under alla vintervistelser i Straelen, har dagen börjat med kaffe och tidningsläsning solo i Übersetzer-Kollegiums kök, arbete på rummet från 8 till 12, en timmes promenad åt Hollands-hållet, så lunch, och sedan jobb vid datorn till kl. 16, siesta med Deutschlandfunk i hörlurarna, och från kl. 19 mat och prat med kolleger.
Läser du igenom originalet innan du sätter igång med arbetet?
Inte hela boken men så pass långt att jag tror mig kunna avgöra om jag skulle gå i land med och ha lust att översätta den.
Gör du klart mening för mening direkt eller gör du en råöversättning som du sedan bearbetar?
Numer har jag inte tålamod att fila på en bit i sänder utan vill komma igenom hela texten i ett svep för att senare sätta fason på den. I regel behöver jag slå upp mycket, och det tar sin tid.
Lyssnar du på musik när du översätter, och i så fall vad?
Musik under arbetet (klassiskt från Guillaume Dufay till Karin Rehnqvist) vill jag ha när jag bakar, diskar och stryker, vilket jag gärna gör, men de enda ljud som går ihop med översättandet är vågskvalp, lövsus och fåglalåt.
Jobbar du med annat vid sidan av översättandet, och i så fall vad?
Nej.
Finns det något fantastiskt bra ord i källspråket som du tycker fattas i svenskan?
Kan inte komma på något ord som fattas i svenskan, som är så rik och gunås väl också ett slags tyska? Bara en vackrare variant.
Finns det något svenskt ord som du längtar efter att få använda?
Även om jag ju strävar efter att återge originalet genom att ta efter och hänga med i svängarna föreställer jag mig min färdiga text som en väv i annat material där både varp och väft utgörs av min svenska. Det händer att jag avstår från ett uttryck som enligt lexika skulle vara det mest adekvata men som inte riktigt bottnar i mig.
Har du haft något som varit extra svåröversatt, t ex en ordvits, som du löst på ett så finurligt sätt att du fortfarande minns det?
Svårt är det väl jämt, möjligen desto svårare ju mer tid man har på sig och ju fler skrupler man fått.
I Kairos upptäckte jag så sent som i korrekturet en vits som jag genant nog förbisett trots att den uttryckligen kallas ”Theaterwitz”:
”Schiess nicht, ich bin die Taube”, ropar Agathe i Friskytten. Och
”Schiess nicht, ich bin die Blinde”, drar den berusade rekvisitören i kulissen den gamla teatervitsen. – Hos mig fick det hastigt och lustigt, fast inte just så vitsigt, bli: Jag är duvan, respektive: Jag är snuvan.
Vilken är din värsta tabbe som översättare, i eller utanför en text?
Det värsta jag minns är när min gamle vän Staffan Bergsten i sin recension av min Bergtagen anmärkte på ett possessivpronomen: ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte låta döden få makt över hennes tankar.” Så står det i min översättning, men Staffan menade att det rätteligen borde stå: ”sina tankar”.
Jag skämdes som en hund. Nog visste jag att en av mina akilleshälar är valet mellan sin och hans, men min förste läsare brukade ju rätta mig om jag valt fel. Här rörde det sig till råga på allt om vad många Mann-läsare betraktar som en nyckelmening i romanen. När Torgny Lindgren i sin obetalbara skildring av Thomas Manns begravning (i Minnen) citerar stället lyder det också: ”Människan ska för godhetens och kärlekens skull inte ge döden någon makt över sina tankar”, och så står det i Karin Boyes av Nils Holmberg reviderade översättning.
Jag skämdes som en hund alltså, men tyckte samtidigt att min formulering kändes rätt. Till slut ringde jag upp kära kollegan Anders Bodegård, blottade min skam och frågade vad han tyckte. Anders tyckte som jag! Och gav mig numret till min högsta auktoritet i språkfrågor, Catharina Grünbaum, som hjälpligt lappade ihop mitt knäckta översättarjag genom att, om jag minns rätt, utreda hur objekt med infinitiv fungerar …
Har du något drömuppdrag (verk eller författare)?
Nja. Jag hade ett projekt, nämligen att en gång när jag fick tid revidera min översättning av Berlin Alexanderplatz. Den kom ut 1978 och fick då mycket beröm, fast något bör väl lång yrkeserfarenhet ha lärt en. Men si, när jag fyrtio år senare äntligen fick tid och ett anständigt förlag var hugat visade det sig att Modernista av Fischer Verlag hade köpt rättigheterna att utge Döblins roman på svenska, närmare bestämt i Torsten Nordströms starkt förkortade version från 1934. Titeln annonserades också år efter år tills den slutligen, så länge bebådad, faktiskt utkom, transsubstantierad till en bok.
Så kan det gå.
Vad är det bästa med att jobba som översättare?
Arbetet som sådant = sin egen belöning i flera bemärkelser. Kollegerna = en ovärderlig tillgång. Ingen chef = en oskattbar förmån.
Har du någon förebild, någon äldre översättare som du vill lyfta fram?
Min utbildning i yrket var att läsa Margaretha Holmqvists, Eva Liljegrens och Lars Freijs översättningar från tyska för att se hur de gjorde.
Och en lysande förebild är Jan Stolpe: inte bara enastående kompetent och produktiv som översättare utan därtill en även i vårt skrå av hyggligt folk sällsynt generös och god kollega. Det är honom jag alltid frågar om allt jag inte vet.
Vad är det bästa du har läst eller hört om översättning?
För mycket länge sedan översatte jag för en nu sedan länge avsomnad tidskrift Walter Benjamins ”Översättarens uppgift” och uppskattade det han skrev. Fast min praktik har knappast styrts av någon teori.
Har du läst någon riktigt bra översättning på senare tid?
Till Lena Heyman (som jag aldrig träffat) skickade jag en gång beundrarpost efter att ha läst hennes försvenskning av Roberto Bolaño.
Den bok som gjort starkast intryck på mig de senaste åren är Agota Kristofs Den stora skrivboken, på svenska av Marianne Tufvesson (som jag inte heller träffat).
Har du några härliga översättarminnen?
Om jag har!
John Swedenmarks läsning av Durs Grünbeins versroman Om snön. Översättningskritik! Rara fåglar, sannerligen, Örnen och Kråkan!
Dramatens uppsättning av Hofmannsthals Elektra. Regissören Michael Thalheimer är visst känd för att ”skelettera” dramatexter, men här, med Rebecka Hemse i titelrollen, fick jag andlös uppleva hur mina ord, ända till minsta stavelse, blev kött.
Eftersitsarna i Författarnas hus med sektionens nattugglor och bordssamtalen i Straelens kök med kolleger från vida världen.
VAD ALLT HAR INTE PANDEMIN OCH KARANTÄNEN BERÖVAT OSS! OCH NU: KRIGET.
Vad tycker du att översättarsektionen ska prioritera i sitt arbete?
Bevaka våra rättigheter, givetvis.
Jag sörjer över det skrivna ordets devalvering när nu bild och ljud tar överhanden. Dessvärre lär översättarsektionen inte ha makt att stoppa den ”utvecklingen”.